Hakelius: Här är Akademiens egen stadsdelsnämnd
Toppbild: TT
Jag begrep aldrig idén med stads- eller kommundelsnämnder. Eller, snarare, jag begrep den alldeles för väl.
När de instiftades i Stockholm, Västerås, Umeå och andra ställen, var det officiella motivet att stärka den lokala demokratin i kommuner som blivit så stora att medborgarna kopplats loss.
Redan där haltade det. För hur stärker man lokaldemokratin genom att inrätta en nämnd som väljs av centraldemokratin, eller vad man nu ska kalla fullmäktiges majoritet? Att representeras av politiker som man inte kan välja eller välja bort, annat än indirekt, ter sig inte som en särskilt tydlig förstärkning av demokratin.
Däremot …
Det kan vara jobbigt att vara politiker. Beslut ska fattas och hur man än gör, lackar någon ur. Man kan inte strunta i det, för folk som inte gillar ens beslut minns alltid den där formuleringen om att politiker är folkets tjänare. Den kan tolkas lite olika, men gnällspikarnas tolkning är alltid densamma: politiker är skyldiga att göra som gnällspikarna vill. Ärliga politiker skulle förstås ta strid mot en sådan idé och hävda sin självständighet. Att vara allmänhetens tjänare borde innebära att göra det som man är övertygad om är till allmänhetens bästa. Och det kan ibland vara något annat än vad högljudda medborgare för stunden önskar sig.
Men den striden tar inte en modern politiker. Det vore att avvika från den riskminimeringsprincip som varje PR-konsult predikat i årtionden och som rensat ut nästan alla ryggrader som en gång fanns där. Så vad gör man istället?
Man skaffar ett mellanlägg. En buffert. En stapel sandsäckar att gömma sig bakom. Alltså: stadsdelsnämnder. Först i skottlinjen, men inte direkt folkvalda. Kanonmat med skottsäker väst.
Där har ni det verkliga skälet till stadsdelsnämnder.
Det är förstås en ren slump att den här tanken slår mig just i dag, när två av fem externa sakkunniga i Svenska Akademiens Nobelkommitté, Kristoffer Leandoer och Gun-Britt Sundström, meddelar att de lämnar sina uppdrag efter bara en säsong.
”Jag vill inte kommentera det utan vi går vidare i vårt arbete”, kommenterar akademiledamoten och ordföranden i Kommittén Anders Olsson, stol nr 4. Och snart ringer det hemma hos någon annan författare …
Nikes slogan, "Just do it", är lätt att gilla. Men i det här fallet är det bättre att minnas Nancy Reagans slogan: "Just say no".