David Eberhard: Konspirationsteorier är okej, om de stannar på kammaren
Toppbild: TT
Konspirationsteorier. Jag har funderat en del på sådana. Det är spännande att se världen som en plats där planer, som man inte har någon som helst koll på, styr allt möjligt. Egentligen är ju hela vårt religiösa medvetande ett slags strategi för att finna mening i det vi inte förstår. Det till synes meningslösa får, via religionen, en inre och högre mening. Om vi bara kan se strukturerna som ligger bakom allsköns bråte, som visar hur allting egentligen ligger till, blir vi kanske lyckligare.
Det är en viktig pusselbit för många människor, den där biten som ingen annan kan se.
I många fall skänker den osynliga förståelsen enorm lycka och harmoni. Då är det en välsignelse. Problemen med vår vilja att se mönster är inte själva villfarelsen om den osynliga väven av strukturer i sig. En egen stark övertygelse hjälper många. Det är först när vissa andra grundkriterier för konspirationsteorier blandas i smeten, som den blir destruktiv på riktigt.
Missionerande med hot om våld är självklart ett exempel på sådan destruktivitet. Ett annat närliggande problem, om än inte lika aggressivt, är den totala oförmågan att skilja sin egen tro ifrån vetande.
Låt oss vara ärliga. Man får tro på vad som helst. Det är strikt taget inte konstigare att tro att vi alla härstammar från en utomjording med hästhuvud som vill att vi alla ska älska schlagermusik, än att tro att vår frälsning är beroende av en ung man som blev korsfäst för 2000 år sedan, eller att vi ska följa en profet som med våld underkastade sig hela Mellanöstern några hundra år senare.
Det är också helt okej att tro att flygplan i hemlighet släpper ut kemiska ämnen, chemtrails, så länge man inte försöker kapa planen i tron att man gör världen en tjänst genom att minska den hjärntvättande besprutningen. Men tron på konspirationsteorier brukar dessvärre alltid leda till mission. Hur skulle man annars reagera, om man tror att vi alla ska dö? När antisemiterna tror att allting är judarnas fel, blir den självklara följden att de vill utrota judar. Och när fjärde vågens feminister på motsvarande sätt tror att allting är den vita heterosexuella mannens fel och att hela samhället är uppbyggt av osynliga makttrådar mellan korrupta män, blir varje åtgärd att stoppa dem lovlig.
Hellre fälla än fria.
Det är mer än en vild jämförelse. För ett år sedan publicerade akademikerna Peter Boghossian, James Lindsay och Helen Pluckrose flera fejkade artiklar i vetenskapliga tidskrifter. De ägnade över ett år åt att försöka få fullkomligt nonsens publicerat. De lyckades över förväntan. En artikel fick de in i en erkänd genusvetenskaplig tidskrift. I det fallet hade de helt enkelt tagit ett kapitel ur Adolf Hitlers »Mein Kampf«, men bytt ut ordet »judar« mot »män« och kryddat texten med intersektionalistisk smörja.
Jag var på en debatt för några veckor sedan och diskuterade feminism. Mina motdebattörer pratade nästan bara om de osynliga strukturer som finns i samhället och som håller tillbaka svenska kvinnor. Jag frågade var dessa strukturer finns. På vilket sätt har kvinnor mindre chans i dagens samhälle med fri skola, fri sjukvård och kuddrum till alla medborgare? Jag undrade om kvinnor inte får gå i skola? Hur det kommer sig att kvinnor är överrepresenterade på universiteten? Varför nästan alla hemlösa är män? Varför män begår självmord fyra gånger oftare än kvinnor?
De visste exakt varför. Det beror på strukturerna och det är männens fel. Jag tyckte mig se hur gasen från flygplanen bolmade på scenen. Och någonstans i bakgrunden satt utomjordingen med hästhuvud och lyssnade på Abba.
