Hakelius: Den skotska dvärgen ryter
Toppbild: TT
Den skotska förbannelsen, som historiska Hollywoodfilmer – där skottar enas mot de snobbiga britterna – bara delvis kunnat skyla över, är de ständiga inbördeskrigen.
Skottland är, liksom England, en nation med historiskt mycket tydliga samhällsdelare, men medan de engelska löper horisontellt, mellan klass och klass, löper de skotska vertikalt, mellan klan och klan. Långt fram i modern tid var det ingen brist på pikanta historier om märkliga sedvänjor, som har rötter i uråldriga vendettor. I klanen MacGregor, till exempel, fick barnen lära sig att alltid äta sin gröt stående, så att klanen Campbell inte skulle kunna attackera dem när de satt oförberedda vid matbordet.
Att Skottland blev en av de två huvudsakliga delarna av Storbritanniens fyra delar, berodde inte minst på oförmågan att samla sig till en enad nation.
Det är lite annorlunda nu. Det skotska nationalistpartiet, SNP, hoppas på att kunna rycka åt sig runt 43 av de 59 skotska parlamentsplatserna i Westminster i valet nästa vecka. Det betyder att de skulle hålla ungefär tre fjärdedelar av de skotska mandaten i underhuset. Det är mindre än efter valet 2015, då SNP knep 95 procent av de skotska parlamentsplatserna. Det var året efter att drygt 55 procent av skottarna sagt nej till självständighet i en folkomröstning. Att den frågan för tillfället var avförd politiskt stärkte alltså nationalistpartiet.
I det skotska regionala parlamentet, som delvis har ett annat valsystem än det brittiska, sitter SNP på knappt hälften av mandaten. Skulle Skottland bryta sig ur unionen och bilda en egen stat, skulle den med all sannolikhet till början klart domineras av SNP. Hur långvarig dominansen skulle bli är en annan fråga. Ett självständigt Skottland skulle vara detsamma som att starta ett helt nytt politisk spel. Det är inte alltför långsökt att tänka sig att Skottlands traditionella interna splittring ganska snart skulle manifestera sig.
Ett annat skäl till att Skottland gick i union med England var helt enkelt att Skottland är en dvärg bredvid den engelska jätten. Utslaget över Storbritannien som helhet har SNP bara kring fyra procent av väljarna, trots sina framgångar. Det beror på att Skottland har drygt hälften så många invånare som Sverige, 5,5 miljoner, medan resten av Storbritannien har närmare 60 miljoner invånare, vilket ungefär motsvarar hela Italien.
Den skotska ekonomin är ungefär åtta procent av den brittiska. Mer än 60 procent av exporten går till resten av Storbritannien. Handeln med EU är bara en fjärdedel av den interna handeln med resten av Storbritannien. De offentliga finanserna i Skottland är nästan regelmässigt sämre än de samlade brittiska.
Storlek är inte allt, när man ska förhålla sig till nationer. Det finns verkligen en skotsk kultur och identitet som skiljer sig från den engelska. Den kan spåras i allehanda statistik, från den ekonomiska till den som handlar om brott och straff. Men det finns också en lång gemensam historia som består av annat än konflikt. Det brittiska imperiet bars till stor del av skottar, som tidigt gav sig ut till exotiska platser för att administrera företag och myndigheter. Den industriella revolutionen och utvecklingen av bankväsendet hade tydliga skotskt drag, som även Sverige fick ta del av genom invandring. Upplysningen i Storbritannien var till betydande del en skotsk upplysning, med namn som David Hume och Adam Smith.
Och storlek spelar ändå viss roll. Om Brexit framstår som en svår övning vore ett skotskt utträde ur Storbritannien än mer komplicerad. Ett land med hälften så stor befolkning som Sverige, med en skakig ekonomi som i hundratals år varit helt integrerad med resten av Storbritannien, kommer att möta problem som Storbritannien, en ekonomisk jätte i Europa vars ekonomi bara varit del av EU i några decennier, inte behöver ta itu med.
Det är en dryg vecka kvar till det brittiska valet. Att förutse hur väljarna beter sig har blivit mycket vanskligt, men som det hela ser ut nu kommer valet att resultera i åtminstone tre saker: en stärkt konservativ regering, Brexit på andra sidan årsskiftet och ett stärkt skotskt nationalistparti, som propsar på en ny folkomröstning om självständighet.
Den skotska frågan kommer inte att bli lätt att hantera för den nya regeringen. Att hålla en ny folkomröstning om självständighet så nära inpå den senaste är att sätta ett farligt prejudikat. Att vägra en ny folkomröstning, om skottarna till stor del tycks ha röstat för den, leder antagligen till att självständighetsopinionen stärks. Det skulle göra att frågan laddas än mer, snarare än att den desarmeras. En situation som den i Spanien, mellan centralregeringen och de katalanska självständighetsivrarna, är det sista någon premiärminister kan önska sig.
Mycket hänger antagligen på den nya regeringens förmåga att hantera Brexit på ett sätt som inte väcker missnöje, utan snarare överraskar skeptiska skottar positivt. Och kanske på att formulera politiken på ett sådant sätt att den gör det svårare för skottarna att odla en okarakteristisk enighet.
