Hakelius: Därför drömmer regeringen om det stora tågprojektet
Toppbild: TT
För dem som såg fascismen stå för dörren efter att Ulf Kristersson drack kaffe med Jimmie Åkesson, bjuder den här veckan på tröst: Sverigedemokraterna är inte inbjudna till partisamtalen om höghastighetståg. Även på kommunikationspolitikens område håller Stefan Löfven sitt löfte till Hédi Fried.
Här skulle man kunna klippa in ett par rader av försvar för Åkesson, baserade på vem det var som fick tågen att gå i tid i Italien. Det ska inte ske, av tre skäl.
Det skulle kunna uppfattas som osmakligt.
Tågen var aldrig särskilt punktliga under Mussolini.
Det var inte Mussolini, utan den första generaldirektören för de statliga italienska järnvägarna, Riccardo Bianchi, som fick den italienska tågtrafiken i någorlunda form. Det redan innan Mussolini tillträde.
LÄS OCKSÅ: Regeringen bjuder in till nya förhandlingar om höghastighetståg
Sakfrågan om höghastighetstågen är svårare att få fast grepp på.
Den borde vara enkel. Det här är tider då företrädare för etablerade partier hela tiden understryker vikten av att lyssna på fakta, vetenskap och experter. De varnar ständigt för att gå vilse i lösa tyckanden, fejknyheter och rena falsarier.
Ser man saken så finns inga argument för höghastighetståg. Det går knappt att skrapa fram en expert som anser att investeringen på minst ett par hundra miljarder betalar sig på rimlig tid, ekonomiskt eller klimatmässigt. De avvikande experterna är antagligen en mindre andel än de som avviker från den gängse analysen av klimatfrågan. Riksrevisionen slog nyligen ned på hela beslutsprocessen, kritiserade bristen på analyser av alternativ, det skakiga ekonomiska underlaget och i stort sett allt annat.
Så går man på fakta, vetenskap och experter borde saken vara biff. Det är den inte.
– Jag delar inte bedömningen, var infrastrukturminister Tomas Eneroths kommentar till RRV:s granskning.
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centern vill ha tågen. Socialdemokraterna är frestade. Kristdemokrater och Liberaler har fått kalla fötter. Moderaterna har haft det hela tiden. Och Sverigedemokraterna får inte vara med, alltså.
Det finns åtminstone två omedelbart tänkbara motiv till att fakta och forskning inte duger för vissa politiker i just det här fallet.
Det första är en väldigt lust efter stora projekt. Socialdemokraterna, Centern och Miljöpartiet har alla, på olika sätt, starka behov av att hitta något positivt och framåtsyftande att tala om. Samhällsdebatten går inte deras väg. Socialdemokraterna är på väg att tappa greppet, Miljöpartiet balanserar på riksdagsspärren, trots klimatfrågan. Centern har manövrerat in i en återvändsgränd som kräver nya segrar varje vecka, för att kunna beskrivas som en framgång.
Det andra är att det finns en genuin övertygelse om att man då och då måste se förbi de ekonomiska kalkylerna, till och med de ekologiska kalkylerna, för att åstadkomma något av värde. Skulle politiker i alla tider ha räknat kronor och ören i varje läge, skulle mycket vi är glada för i dag aldrig gjorts.
Är man aningen cyniskt lagd är det förstås den första förklaringen som är mest övertygande. Men verkligheten är sällan så enkelt. Den ena förklaringen utesluter ju inte den andra och sanningen ligger antagligen någonstans mitt emellan de två varianterna.
Det är, faktiskt, ganska uppfriskande att tänka sig, i en tid när forskning ibland beskrivs som om den vore en religion, experter som vore de profeter och präster och politiker bara förväntas vara kyrkvärdar i kalkylernas tempel.
Politik är något mer än att acceptera andras beräkningar, hur korrekta de än är.
Låt oss, för en gångs skull, ägna dagen åt att komplicera en fråga. Ni gör det bäst genom att återvända till Johan Anderbergs artikel om HG Wessberg. Wessberg var moderaten som ledde ”Sverigeförhandlingen” om höghastighetstågen. Han hade styrkan att ändra åsikt. Han lämnade partilinjen och bestämde sig för att det var dags att satsa, även om projektet inte gick att räkna hem.
Hans argument?
Man måste tänka på det långa loppet när man arbetar med frågor av det här slaget. Man måste sälja in framtiden och låta framtidstron balansera beräkningarna. Precis som Gripenstedt, när han såg till att stambanorna blev byggda. Precis som Hjalmar Mehr, när han argumenterade för skuldsättning i syfte att bygga Stockholm en tunnelbana.
Wessberg är borta, men hans resonemang finns kvar i Johan Anderbergs artikel. Och det är kanske, trots allt, inte bara politiskt monumentbygge som ligger bakom de anti-fascistiska tågsamtalen.
