Hakelius: Ett anspråkslöst förslag på en ny vd för Nobelstiftelsen

Och så ska Lars Heikensten avgå. Han sitter till nästa års slut.

Hur skulle Akademiens kris ha artat sig, om inte Lars Heikensten hade lagt sig i den?

Han ville antagligen inte, men till slut hade han inget val. Ingen annan, utom Kungen, hade egentligen någon möjlighet att dra upp lite gränser och ställa ett par krav. Heikensten klev in som en frånvarande pappa, som tvingats till närvaro av en tonåring som löpt amok.

Man kan dividera om hur lyckat resultatet blev. Ett nobelpris utdelat med ett års fördröjning. En priskommitté som redan förlorat ett par externa ledamöter. Ledamöter som hoppar av, hoppar på igen och bojkottar sina egna pristagare. Och så vidare.

Men, märkligt nog, är det rimligt att anta att det hade varit ännu värre utan Heikensten. Då hade Akademiens mest obstinata ledamöter helt saknat motstånd, annat än i sitt eget börshus. Det kunde ha slutat hur som helst.

Den som tar hans plats kommer att ha en nyckelroll, även i det avseendet. Akademikrisen är inte över.

Så vem blir det?

Heikenstens företrädare var den briljante ämbetsmannen Micha Sohlman. Sohlman företräddes av den älskvärde Stig Ramel. Han efterträdde diplomaten Nils Ståhle.

En lång rad distingerade män i staten, alltså. Man kan väl förutsätta att Nobelstiftelsen, som brukar vara noga med att placera sig på rättrådighetens goda sida, har noterat könsfördelningen. Det borde alltså bli en kvinna den här gången.

Men vem? Könet räcker ju inte, det måste vara en kvinnlig VD som kan stå emot, balansera och dra upp gränser för — låt oss tala klarspråk — Horace Engdahl. Var hittar man en sådan?

Låt mig ge ett förslag: Ebba Witt-Brattström. Hon har övat. Och tänk så mycket vi skulle få att skriva om.

God Jul.