Japans oro: Så hamnade den tekniska världsmakten på efterkälken

Säg »artificiell intelligens« och många japanska företagsledare får något oroligt i blicken och börjar generat skruva på sig.

Men samtidigt med insikten om att tåget nästan lämnat perrongen finns det sedan en tid tillbaka ett slags konsensus om att Japan faktiskt måste hänga med den här gången – debaclet med de smarta telefonerna får inte upprepas.

Paradoxalt nog kan det visa sig vara Japans största bekymmer – den snabbt åldrande befolkningen – som blir den »game changer« landet så väl behöver: en pådrivare för övergången till ett samhälle där intelligens inte nödvändigtvis sitter mellan två öron.

I slutet på 1990-talet var Japan världsledande inom 3G, den nya generationens mobiltelefoni. Framför allt när det gällde själva telefonerna. Långt innan Steve Jobs och Apple revolutionerade världen med Iphone kunde man i Japan få en telefon som surfade på internet, hade inbyggd kamera (också för video) och färgskärm.

Sedan trasslade tillverkarna och de styrande till det hela. Teknikförsprånget utlöste någon form av hybris: övertygade om att världsherravälde bara var en tidsfråga låste sig Japan vid egna standarder som var dyra, komplicerade och exkluderande. Det vill säga allt det som världen enats om att artificiell intelligens inte får bli.

– Låt oss vara realistiska, vi har inget annat val än att utveckla tekniska lösningar för att lösa sådant som vi tidigare har haft människor till, säger Hirohisa Hirukawa, forskningschef vid Institute of advanced industrial science and technology (AIST). Det statliga institutet storsatsar sedan några år tillbaka på att utveckla AI-applikationer för bland annat självkörande bilar och äldrevård.

Tänkandet i Japan kring just robot­assisterad vård har mognat sedan 70- och 80-talens okritiska teknikhysteri. Numera har man helt övergett planerna på att ha humanoider – människoliknande robotar – som vårdpersonal.

– Det billigaste, bästa och enklaste sättet att vårda människor kommer under överskådlig tid att vara att använda andra människor för att göra det, konstaterar Hiroaki Kitano, föreståndare för Systems biology institute (SBI) och tidigare utvecklingschef på Sony, där han bland annat var med och tog fram robothunden Aibo.    

Extremt låga födelsetal och närmast försumbar invandring gör att befolkningen i Japan åldras snabbare än i något annat land. Andelen 65 år och äldre ligger i dag strax under 30 procent och väntas spränga 40-procentsvallen senast år 2045.

Anledningen till Japans senkomna uppvaknande vad gäller artificell intelligens är inte brist på tekniskt kunnande. Snarare är det sättet på vilket landets industri är organiserad.

Termen monozukuri brukar användas som ett samlingsnamn för att beskriva de faktorer som ligger bakom exempelvis en ny framgångsrik bilmodell. Ett dedikerat team som drar åt samma håll och metodiskt använder sig av sina egna styrkor samtidigt som man noga undersöker, och åtgärdar, eventuella svagheter.

Toyotas framgångar med lean production och just-in-time-delivery visar att monozukuri är överlägset när det gäller att bygga bilar.

Lika tydligt visar sig systemets brister då slutprodukten är mindre definierad och det i stället handlar om att tillsammans med andra samla in, hantera och omvandla stora mängder data till en vara som i ett första skede kanske inte ens går att ta betalt för.

Japans fokus har traditionellt varit hårdvaran, medan mjukvaran mest betraktats som ett komplement vars främsta syfte är att göra hårdvaran bättre.

Inom AI är det som bekant tvärtom. Mjukvaran är själva målet och den blir bara bättre ju fler det är som samarbetar. Samtidigt är den abstrakt, svår att kvantifiera och närmast omöjlig att sätta ett pris på. Ju mer data man har om en population eller en företeelse, desto mer värdefull blir den samlade mängden. Samtidigt sjunker värdet på varje enskild datasträng när den totala mängden data mångdubblas. Vanliga ekonomiska resonemang kring tillgång och efterfrågan går inte riktigt att applicera och hur bokför man »samarbete«?

Bidragande till att den japanska regeringen och näringslivet »vaknade« för några år sedan var att nationen nästan helt försvunnit i diskussioner kring artificiell intelligens. Detta trots att Japan var en av pionjärerna på användande av mer eller mindre intelligenta robotar i industrin och under senare delen av 1900-talet hade storslagna planer på området maskininlärning.

Ett statligt finansierat forskningsprogram som drogs i gång 1982 fick motsvarande 5 miljarder kronor för att ta fram maskiner som skulle kunna översätta, känna igen bilder  och föra enkla logiska resonemang. Men även om det fanns gott om idéer så gjorde dåtidens begränsade datorkapacitet att processerna gick för långsamt för att det skulle vara meningsfullt att fortsätta och 1992 lades hela programmet i malpåse.

Japans reträtt framgick med all önskvärd tydlighet när det gjordes en genomgång av artiklar i vetenskapliga tidskrifter på området artificiell intelligens under perioden 2008–2013. Futtiga 2 procent av artiklarna var skrivna av japanska forskare, resten hade sitt ursprung i USA, Kina och Västeuropa. Japan var inte längre på banan.

Efter påstötningar från industrin och forskarvärlden beslöt regeringen i alla fall att på nytt ta tag i frågan och nyligen tillkännagavs en serie djärva mål kring artificiell intelligens. År 2045 ska de olika områdena inom AI årligen omsätta närmare 10 000 miljarder kronor, varav mer än en tredjedel ska komma från transportväsendet med främst självkörande bilar och lastbilar.

Andra områden som pekats ut som lovande inkluderar skräddarsydda väderprognoser,  självkörande smarta jordbruksmaskiner, individanpassade mediciner, övervakning och ovan nämnda äldrevård.

Mer obskyra områden där man redan hunnit en bit på väg är AI-producerad litteratur. I ett uppmärksammat försök lät datavetaren Hitoshi Matsubara vid universitetet i Hakodate ett datorprogram författa ett bidrag till en känd novelltävling. Inte utan framgång visade det sig, då novellen tog sig till andra omgången i tävlingen. Domarpanelen hade inte förvarnats, men tyckte att karaktärerna  borde ha mejslats ut lite mer detaljerat.

– Mitt mål var inte att vinna tävlingen utan att visa att artificiell intelligens kan fungera ungefär som människans kreativitet, sade Matsubara i en kommentar till tidningen Japan Times. Förut har ju AI-program använts för att spela schack och go [brädspel], jag ville testa ett nytt område.

[caption id="attachment_606959" align="alignnone" width="991"] Originalet och kopian. Robotforskaren Hiroshi Ishiguro tillsammans med sin robotklon.[/caption]

Alla är dock inte lika övertygade om den artificiella intelligensens storhet. En som tvärtom varnar för att AI blivit en hajp och i stället förordar en mer nyanserad inställning är robotforskaren Hiroshi Ishiguro; som främst gjort sig känd för att ha skapat en kopia av sig själv i form av en humanoid som kan prata och röra sig. Även om roboten är ytterst avancerad och nästan kusligt lik så är det, enligt Ishiguro,  långt kvar till dess att innanmätet kan jämföras med en människa av kött och blod.     

– Det svåraste med att utveckla artificiell intelligens är att vi egentligen inte vet så mycket om hur den mänskliga intelligensen fungerar, säger han. Ska man vara helt ärlig så har det inte hänt så mycket på AI-området de senaste tjugo åren, förutom att datorerna blivit mer kraftfulla. Vi har tagit fram lösningar som klarar att besegra stormästare i schack och go, men de spelen handlar ju i princip bara om att snabbt gå igenom en stor mängd möjligheter och välja ett acceptabelt drag. Att kalla det »intelligens« är att göra för stor sak av det. Snarare handlar det om avancerad sökoptimering.

Värt att notera är att den västerländska debatten kring farorna med AI nästan helt lyser med sin frånvaro i Japan. Enligt professor Ishiguro kommer den avslappnade inställningen sig av att den dominerande religionen, shinto, utgår ifrån att tingen vi har omkring oss är besjälade. Såväl sådant som finns i naturen som sådant vi människor tillverkat. Därför höjer ingen på ögonbrynen när en shintopräst åker ut för att välkomna och välsigna fabrikens nya monteringsrobot.   

– Inom kristendomen utgår ni från att människan är så annorlunda. Men för oss är människan bara en av beståndsdelarna i skapelsen, precis som ett berg, en flod eller en stol, säger Ishiguro.

Eller en robot, kanske. Hur intelligent den än må vara.