Jenny Lindahl: Nyfikenhet är överskattat
Toppbild: TT
»Vi såg det inte komma.« Stefan Löfvens intervju i SVT:s Agenda blev en av novembers största snackisar. Dels för att statsministern levererade en klassisk socialdemokratisk analys av samhällsproblemen, vilket är så ovanligt att han blev utskrattad, dels för att han hade mage att säga att samhällsutvecklingen inte hade gått i den riktning som han och hans parti hade väntat sig.
Det fick mig att fundera över hur mycket vi kan förutse av hur den politiska utvecklingen kommer att se ut. Jag kommer på mig själv med att alltför sällan vara nyfiken på framtiden. Jag inbillar mig att jag vet hur det ska gå. Och jag har alltid fascinerats över människor som påstår sig vara »nyfikna« på saker och ting. Hur är man det? Antingen är man intresserad av något, och tar reda på hur det förhåller sig så snart man kan. Eller så är man inte särskilt intresserad, och därmed inte heller så nyfiken.
Får feeling och går in på talarforum. Skriver in sökordet »nyfiken«. Ett slags myshat är det jag ägnar mig åt. Jag får upp 36 talare som beskriver sig själva med det ordet. Börjar klicka: »Som konferencier/moderator är han nyfiken/.../Som moderator är hon nyfiken, påläst, lugn, trygg, duktig/.../beskrivs ofta som strukturerad, inkännande och nyfiken.«
Testar att skriva in »nyfiken« i Googles sökruta i stället. Hamnar på »Sveriges ledarskapssajt« som de kallar sig, där de hävdar att nyfikenhet är nyckeln till kreativitet. Enligt UNT blir man lyckligare om man är nyfiken. Computer Sweden skriver: »Nyfiken? Då är du en arbetsgivares dröm.«
Kan konstatera att allt jag läser stärker mig i tesen att nyfikenheten är kunskapens motsats, snarare än dess moder. Och jag är faktiskt inte särskilt nyfiken på det kommande decenniet. I alla fall inte politiskt. Vi kommer att gå in i en lågkonjunktur. Avmattningen som är första steget är redan här. Kommer det föras en politik som minskar effekterna av lågkonjunkturen? Inte i tid. Det är nu som är rätt tid att börja investera, redan nästa år är det troligen för sent. Och som vi vet är inte januariavtalets agenda stora samhälleliga investeringar.
2022–2026 har vi högst troligt en konservativ-nationalistisk regeringsbildning, som inte heller kommer att fokusera på en offensiv ekonomisk politik eller klimatinvesteringar, utan snarare på frågor om kultur, rättssystem och värderingar. Det riskerar att fördjupa lågkonjunkturen, vilket leder till ökade motsättningar.
Det kommer att vara goda tider för V i opinionssiffror, och fortsatta framgångar för andra gal-partier som C. Lågkonjunkturen kommer att göra det svårt för vilket regeringsunderlag som helst att bli återvalt 2026, men det finns fortfarande en möjlighet att den slutgiltiga legitimeringen av SD leder till att de äntligen får med sig sin mest svårfångade väljargrupp: kvinnor. Den legitimering som uppstår när andra partier samarbetar med högerextremister var det som gjorde att NSDAP i Tyskland kunde öka till över 30 procent under Weimarrepubliken. Det betyder att M+KD+SD kan ha en mycket stabil majoritet, även om det inte längre är M som styr politiken efter 2026.
Vad kommer väljarna att göra 2026? Ja, det beror på hur mycket S lyckas sätta den ekonomiska politiken i centrum tills dess. Det finns ett stöd bland breda grupper om satsningar på välfärd, mot skattesänkningar och privatiseringar, för högre pensioner och mycket annan klassisk omfördelningspolitik. Men problemen som styr väljarbeteendet i dag är relaterade till brottslighet. Där finns genom ett starkt opinionsarbete, bland annat från SD, en tro på att det genom en annan politik går att åtgärda skjutningar och kriminella gäng.
Det pågår inget starkt motsvarande opinionsarbete från S när det gäller ekonomisk politik och dess möjligheter att skapa ökad jämlikhet. Därav kan man kanske dra slutsatsen att väljarna är ganska rationella. Väljarstödet lutar åt vänster när det gäller ekonomisk politik, men åt höger när det gäller lag och ordning. Och väljarna lägger sin röst där de tror att den gör skillnad. Visioner och självförtroende för att lägga om politiken uttrycks hos till exempel SD, men inte hos till exempel S. Och med det befintliga regeringsunderlaget är det svårt att ändra på det nu.
Det som är tråkigt med att vara intresserad och ta reda på hur saker ser ut, snarare än att vara nyfiken på vad som ska komma, är att det inte sker så mycket överraskningar. Och att man blir tjatig. Men ska man styra ett parti eller ett land är det nog ändå bra att släppa önsketänkandet och utgå från prognosen.
