Kina: Här kommer alla konflikter på en och samma gång för Xi Jinping
Muslimer i Xinjiang har blivit infekterade av ett virus. Detta virus är islamisk extremism, och för att botas måste regionens etniska minoriteter nu genomgå en tid av smärtsam behandling. Orden kommer från Xi Jinping, president över världens nya stormakt. De står att finna i de läckta dokument som i mitten av november ytterligare tydliggjorde den mardrömslika repression som uigurer och andra muslimska folkslag utsätts för i nordvästra Kina.
Den första läckan innehöll närmare 200 sidor med interna tal av Xi Jinping, som visar hans personliga roll i de politiska fångläger som de senaste åren upprättats i regionen. Bland annat beklagade sig presidenten över att tidigare metoder för att hantera etniska motsättningar i Xinjiang varit »för primitiva« – denna gång ska »absolut ingen nåd« visas.
Den andra läckan bestod av tusentals hemligstämplade dokument och flera gigabyte filer. Där kunde lägersystemets chockerande omfattning anas. I Yarkand, ett län med 800 000 invånare, hade 16 procent av landsbygdsbefolkningen antingen satts i fängelse eller internerats i lägersystemet. I andra byar hade i närmare 60 procent av hushållen en eller flera familjemedlemmar som hade försvunnit.
Läckan fick Adrian Zenz – den forskare som våren 2017 först uppmärksammade lägren – att uppskatta antalet lägerfångar sedan dess till 1,8 miljoner. Alltså väl över en tiondel av de cirka 13 miljoner etniska minoriteter som bor i Xinjiang. Offren plockas ofta mitt i natten, och tas till lägren helt utan föregående rättsprocess.
Dokumenten talar också om »omskolning genom angrepp« för fångar som inte är lydiga nog. Formuleringen bekräftar tidigare rapporter om utbredd tortyr. Allt från uteblivna måltider till misshandel och tortyr med elchocker, samt långa tider av stresspositioner eller total isolering väntar de som inte helhjärtat avsäger den islamska tron för att i stället svära trohet till kommunistpartiet. Flera dödsfall har rapporterats från lägren.
Etniska spänningar har länge legat och pyrt i Xinjiang. Dessa urartade 2009 i etniska upplopp som lämnade omkring 200 döda. Sin vana trogen avsåg Xi Jinping att hantera situationen med hårdhandskarna. 2014 lanserade han personligen vad som kallades en slå hårt-kampanj mot terrorism i regionen. Att fasta under ramadan blev otillåtet. Barn fick inte döpas till namn som ansågs vara muslimska. Onormalt skägg förbjöds.
Fram träder bilden av ett kulturellt folkmord, där religiösa och kulturella identiteter eller vanor som skiljer sig från vad partiet anser vara kinesiskt ska tvättas bort. Att äga en koran eller ha släktingar i utlandet räcker för att bli lägerfånge. I läckorna framgår nämligen att problem ska förhindras innan de inträffar. Ett kodspråk för att låsa in oskyldiga människor som bedöms kunna ställa till problem i framtiden.
Varje muslim i Xinjiang betygsätts nu individuellt genom en lika enorm som otäckt detaljerad databas. Låga poäng innebär lägervistelse. Och där fortsätter betygsättningen. Gott uppförande och fina provresultat kan rent av belönas med ett besök från någon familjemedlem. I så fall ett kort men välkommet avbrott från tillvaron i de hundratals barnhem som byggts för att även omskola lägerfångarnas söner och döttrar.
Då familjer slits sönder och människoliv förstörs i Xinjiang, sker det helt i skymundan och utan hopp om upprättelse. Regionen är i det närmaste totalt isolerad från omvärlden. Men på motsatt sida av Kinas enorma landområde följer en skräckslagen presskår på nära håll hur en av Asiens tidigare mest fria och välmående städer står i brand. Regelrätta strider mellan tungt utrustad kravallpolis och unga, svartklädda, nästan parodiskt taniga demonstranter har blivit stående inslag på Hongkongs trånga och fuktiga gator.
Aktivisternas skadegörelse har endast överträffats av polisens urskillningslösa övervåld. Flera gånger har även lokala maffiagäng eller andra förövare beväpnade med kniv eller hammare – ofta utan ingripande från polis – attackerat enstaka demonstranter eller politiker som stödjer deras sak. Också de svartklädda aktivisterna har tagit till våld; bland annat sattes en man i brand efter att ännu ett av alla otaliga gatubråk urartat. Det är ett under att bara två dödsfall bekräftats sedan protesterna började bli våldsamma i juni.
Denna sorgliga våldsspiral kunde ha undvikits om stadens regeringschef Carrie Lam i ett tidigt skede dragit tillbaka det kontroversiella utlämningsavtal med Kina som startade själva demonstrationerna, då det blev känt att hon försökte driva avtalet genom en parlamentarisk bakdörr. Som mest tågade 2 miljoner av stadens invånare tillsammans i den tropiska junihettan för att visa sitt missnöje med lagförslaget. Men Lams mandat kommer inte från Hongkongs invånare, utan från regimen i Peking. Således skrotades inte avtalet.
LÄS OCKSÅ: Hongkongs roll som globalt finanscentrum hotat
Då fredliga protester visade sig totalt verkningslösa, började många demonstranter i stället använda gatstenar och brandbomber i ett desperat försök att försvara de friheter som utlovades enligt devisen »ett land, två system« i samband med stadens överlämning till Kina från Storbritannien 1997. De använder även situationen i Xinjiang som ett exempel på hur långt Kinas regim är redo att gå för att krossa lokala identitetskänslor eller kulturella yttringar som skiljer sig från Pekings vision om ett enat Kina under partiets järnhårda styre.
Och undra på det. Myndigheternas retorik liknar i många avseenden den som används i Xinjiang. Redan i juni klassificerade Carrie Lam med sällsynt tondövhet protesterna som upplopp. I november kallade hon demonstranterna för »folkets fiender«; ett epitet som verkade taget direkt ur kommunistpartiets ordbok.
Då ett par av stadens universitet ockuperades i november, kallade statliga kinesiska medier lärosätena för terroristnästen. Varningar utfärdades till »separatister« som sas agera i samspel med utländska aktörer. Precis som i Xinjiang så har statliga medier kallat demonstranternas krav på demokrati för såväl »infektion« som »ondskefullt virus«.
I november löpte China Daily hela linan ut genom att jämföra orsakerna till Hongkongs problem med mekanismerna bakom terrorism; främst ideologisk vilseledning. Tidningen tillade – inte särskilt subtilt – att Kina har visat omvärlden hur en effektiv taktik mot terrorism ser ut. Iskalla kommentarer som väcker farhågor i Hongkong att massarresteringar och ideologisk omskolning likt den i Xinjiang väntar då protesterna lagt sig.
Inte heller motsättningarna i Hongkong är någonting nytt. Eller för den delen oron för ideologisk skolning. Så sent som 2012 läckte planer ut på att införa »patriotisk och moralisk utbildning« vid stadens grundskolor. De lades dock på hyllan efter hungerstrejk och sittprotester av tiotusentals studenter och oroliga föräldrar. Och så tidigt som 2003 gick en halv miljon invånare man ur huse för att protestera mot en svepande nationell säkerhetslag. Även denna lag skrinlades, och spektaklet fick regeringschefen Tung Chee-hwa att avgå i förtid.
Men sedan Xi Jinping blev president 2013 har myndigheterna inte varit lika lyhörda. De stora och fredliga proteser som året därpå lamslog delar av staden i 79 dagar, ledde inte till några som helst politiska eftergifter. I stället dömdes flera deltagare till fängelse när rörelsen väl dött ut. Därför är det inte konstigt att de pågående oroligheterna är de största, längsta och våldsammaste som staden någonsin upplevt under kinesiskt styre. Många demonstranter anser sig nämligen inte ha särskilt mycket att förlora.
Peking låtsas som att det är »ett land, två system« som gäller. Men i realiteten är det alltid »ett land« som kommer först. Det säger Claudia Mo, parlamentariker i Hongkong sedan 2012.
– Man har flera gånger framfört, även till utländska journalister, att Peking har den slutgiltiga bestämmanderätten i varje ämne och varje fråga. Det innebär att Hongkongs myndigheter i princip är en marionettregering, som också har visat sig vara bra på att göra som den blir tillsagd.
Hon tillägger att stadens unga befolkning har kommit att inse allt detta. Den ledarlösa proteströrelsen har enats bakom fem krav. Bland annat att regeringschefen Carrie Lam ska avgå, parlamentet upplösas och nyval hållas. Men oviljan att kompromissa är stålsatt i båda läger. Demonstranterna menar att så många redan har offrat så mycket att protesterna inte kan upphöra utan eftergifter. För Peking skulle detta dock framstå som ett svaghetstecken, med risk att uppmuntra till våldsamma protester i andra delar av landet.
[caption id="attachment_603378" align="alignnone" width="991"]
Protester i Hongkong.[/caption]
Sedan stadens pressade poliskår i mitten av november varnade för »total kollaps« har Kinas militär gett sig ut på Hongkongs gator. Detta i en kort uppvisning, då ett 50-tal soldater hjälpte till att städa upp efter sammandrabbningar vid Hong Kong Baptist University. Deras kläder avslöjade, säkerligen medvetet, att de tillhörde en av arméns främsta antiterroristenheter.
Myndigheterna vill beskriva demonstranterna som en gapig minoritet, vid sidan av den tysta majoritet som motsätter sig deras förehavanden. En illusion som ställdes på ända med råge i lokalvalen den 24 november. Antalet mandat för kandidater som står etablissemanget nära minskade från 292 till 58. I stället lade så kallade prodemokratiska kandidater beslag på över tre fjärdedelar av de 452 platser som stod på spel. De återfinns nu också i 17 av stadens 18 kommunfullmäktige, jämfört med 0 efter förra valet 2015.
Valet var en temperaturmätare på avskyn mot Pekings växande inflytande. Icke desto mindre lät Kinas utrikesminister genast veta att resultatet inte spelar någon roll. Hongkong är ändå en del av Kina. Detta följer på ett kusligt förebud från president Xi Jinping i oktober, att alla försök att dela moderlandet kommer sluta med »krossade kroppar och splittrade benknotor«.
På samma oroliga vis som man i Hongkong ser på Xinjiang, blickar Taiwan i sin tur avskräckande på utvecklingen i Hongkong. Kinas anspråk på Taiwan har nämligen blivit alltmer högljudda sedan Xi Jinping tog makten. Presidenten började året med att i januari utfärda en tv-sänd varning mot landet. Han menade att en återförening är oundviklig och inte kan skjutas på till nästa generation.
Xi Jinping framhöll »ett land, två system« som enda alternativ även för Taiwans framtid. Han lovade vidare att taiwanesernas intressen och välmående kommer tillgodoses. Efter moroten följde piskan. I en allvarligare ton garanterade Xi att »alla nödvändiga medel« kommer användas för att få in Taiwan under kinesiskt styre. Han underströk att militär aktion inte är utesluten.
Taiwans president Tsai Ing-wen svarade lika snabbt som abrupt. Hon avfärdade förslaget som omöjligt, och framhävde att demokrati är en livsstil och en uppsättning värderingar som den taiwanesiska befolkningen värdesätter högt. Som grädde på moset uppmanade hon även Kinas regim att vara modig nog att röra sig i demokratisk riktning.
Och Taiwan har sannerligen valt en annan riktning än Kina de senaste årtiondena. 1996 höll landet sitt första presidentval, och är nu enligt tankesmedjan Freedom house Asiens mest välfungerande demokrati. Man toppar ständigt asiatiska rankningar i allt från pressfrihet till transparens. I Peking hölls den 1 oktober Asiens största militärparad; senare samma månad arrangerade Taipei Asiens största Prideparad, efter att man som första asiatiska land i år legaliserat samkönade äktenskap.
LÄS OCKSÅ: Skuldsatta afrikanska länder oroas av Kinas offensiv
De kulturella skillnaderna till trots var relationerna över det 160 kilometer smala Taiwansundet goda i åtta år, fram till 2016. Då regerade partiet Kuomintang (KMT), vars politik innebar större ekonomiskt och därmed även politiskt kinesiskt inflytande över Taiwan. Sedan Democratic progressive party (DPP) fick makten 2016 har sundet allt oftare trafikerats av kinesiska stridsflyg och hangarfartyg.
Peking har avslutat dialogen och ökat trycket mot Taipei eftersom DPP under Tsai Ing-wen inte velat erkänna 1992 års konsensus, som förenklat innebär att båda länderna är en del av en och samma nation. Kina försöker nu så split på alla nivåer i Taiwan. Medier köps upp, politiker och organisationer lojala mot Peking finansieras. Som en konsekvens har ett visst mått av politiskt våld åter förekommit i Taiwan.
Kinas kommunistparti har aldrig styrt över Taiwan. Men en så kallad »återförening« är ändå en av de allra viktigaste frågorna på Xi Jinpings agenda. Det skulle nämligen garantera honom en plats i historieböckerna bredvid Mao Zedong och Deng Xiaoping, genom att ta tillbaka vad som i propagandan kallas för »helig kinesisk mark«.
Liksom i Hongkong försöker propagandan också ge sken av att det blott är en högljudd och självisk minoritet som inte vill styras från Peking. Och precis som i Hongkong är retoriken inte bara felaktig; den har även motsatt effekt. En undersökning av Taiwans myndigheter visade i oktober att 89,3 procent av landets befolkning nu motsätter sig en återförening med Kina genom »ett land, två system«. Det är en ökning med 13,9 procentenheter sedan januari i år.
DPP förlorade stort i mellanårsvalet för bara ett år sedan. Ett val där Han Kuo-yu, som nu är presidentkandidat för KMT, blev borgmästare i Taiwans andra största stad med dokumenterad hjälp från Kina i form av bland annat cyberattacker. Hoppet om en andra mandatperiod verkade då vara ute för Tsai Ing-wen. Men sedan i maj har hennes stöd inför januari månads ödesmättade presidentval ökat från 34,4 procent i maj till över 50 procent.
Detta enligt en sammanvägning av flera undersökningar som den lokala publikationen The News Lens regelbundet utför. Samma siffror visade att stödet för Pekingfavoriten Han Kuo-yu minskat från 51 till 23,9 procent. Lokala analytiker beskriver nu hennes uppsving som en effekt av såväl situationen i Hongkong som den hotfulla retoriken från Kina.
[caption id="attachment_603379" align="alignnone" width="991"]
Protester i Taiwan.[/caption]
Striden om Taiwan är ingalunda över. Kina kommer sannolikt att mobilisera för fullt för att påverka valutgången i januari. Ändå utgör utvecklingen på Taiwan ännu ett tydligt bakslag att lägga på högen som en konsekvens av Xi Jinpings allt djärvare politik.
Taiwans frispråkiga utrikesminister Joseph Wu uttryckte i november farhågor över en militär attack från Kina, om landet behöver en yttre fiende för att sluta de inre leden. Detta är ju en välbeprövad metod inte bara i Kina, utan i många diktaturer. Ofta har sådana äventyr sammanfallit med ekonomisk stagnation. Något som det nu ses alltfler tecken på i Kina.
Förra kvartalets tillväxt på 6 procent var den lägsta sedan de kvartalsvisa mätningarna startade 1992. Likaledes var fjolårets BNP-ökning på 6,6 procent den lägsta sedan 1990, ett år då ekonomin plågades av sanktioner i kölvattnet av massakern vid Himmelska fridens torg. Förvisso beror inbromsningen delvis på omstruktureringar. Men samtidigt föreligger flera besvärliga faktorer. Inte minst det kostsamma handelskriget med USA.
I oktober minskade Kinas export för tredje månaden i följd, denna gång med 0,9 procent. Den direkta anledningen är att exporten till USA rasat med omkring 11 procent i år. Detta beror i sin tur på de strafftullar som Donald Trumps administration har infört på kinesiska exportvaror, värda över 500 miljarder dollar. Konflikten har också resulterat i att Kinas import minskat under nio av årets tio första månader.
Allt tyder på att Kina har mest att förlora på detta handelskrig. Den kinesiska ekonomin är till större del beroende av USA än vice versa, vad gäller såväl handelsöverskott som del av BNP. Exporten till USA är ju flera gånger större än importen. Kina har därmed bara kunnat återgälda med egna tullar på amerikanska varor värda lite drygt 100 miljarder dollar.
Christopher Balding, professor vid Fullbright university Vietnam, undervisade tidigare flera år i ekonomi vid HSBC Peking university. Han pekar på att handelskriget även har accelererat flera oroande trender inom Kinas ekonomi.
– Det har länge blivit dyrare att tillverka exempelvis textilprodukter i Kina. Tullarna gör det nu ännu dyrare, och ger företag ytterligare en anledning att flytta produktionen till andra länder, säger Balding till Fokus.
Samma trend gäller allt från cyklar till mobiler. Foxconn, Apple och Samsung är bara några av de företag som avslöjat planer på att fasa ut den kinesiska tillverkningen genom nyinvesteringar annorstädes. Detta för att undvika tullar på upp till 25 procent när varorna ska skeppas till USA. Vad som tidigare var världens verkstad har därmed ytterligare förlorat en del av sin lyster, tillsammans med hundratusentals eller kanske miljontals jobbtillfällen.
Vinnare är nationer som Indien, eller Baldings nya hemland Vietnam. Men handelskriget handlar om mycket mer än bara tullarna. Ett ännu viktigare krav från USA:s sida är att kinesiska myndigheter slutar subventionera sina statliga jätteföretag, som tack vare detta stöd kan dumpa billiga exportvaror i utlandet på ett sätt som Washington anser vara orättvisa konkurrensvillkor.
Tillväxten hålls nu tillbaka av flera års tidigare tillväxt driven av billiga krediter
Det handlar också om ojämlik marknadstillgång. För trots Kinas fina retorik om frihandel och globalisering, är landet fortfarande en av världens mest stängda ekonomier. Bank, telekom, infrastruktur och olja är bara några nyckelsektorer där statligt monopol råder. För att starta produktion i Kina tvingas utländska företag i regel att starta samriskbolag med en lokal partner, eller på andra vis bidra till tekniköverföring till inhemska konkurrenter. Detta är inte nödvändigt i USA eller Europa.
Christopher Balding beskriver Kinas inställning till utländska företag och affärsintressen som en relation fylld med både kärlek och hat. Förutom kunnande är Kina ute efter dollar:
– Kina behöver utländsk valuta för att balansera sin egen yuan. Samtidigt vill man inte öppna upp den egna marknaden för utländsk konkurrens. Man är en stängd ekonomi och har inga större intentioner att ändra på det, säger Balding.
De stora statliga företagen som under Mao Zedongs dagar helt dominerade Kinas ekonomi har återigen vuxit i betydelse under Xi Jinping. De spelar en nyckelroll i Kinas ekonomi och politiska system. Att under tvång behöva sluta subventionera eller göra andra ändringar av företagens struktur ses därför i Peking som en inskränkning av landets självständighet.
Balding påminner vidare om att Kinas ekonomi har ännu större problem vid sidan av handelskriget:
– Tillväxten hålls nu tillbaka av flera års tidigare tillväxt driven av billiga krediter. Man har varit överberoende av fastighetsmarknaden, ineffektiva statliga företag och återgått till en mer centraliserad planekonomi.
Den skenande skuldnivån i Kina – nu över 300 procent av BNP – kan spåras tillbaka till det stimulanspaket på cirka 4 000 miljarder kronor som sjösattes i samband med finanskrisen 2008. Utlåning till byggsektor, infrastruktur, kol, cement och stål har fortsatt sedan dess.
Skuldnivån innebär att statliga investeringar nu ger mycket sämre avkastning än tidigare. Det går inte att pumpa ut krediter i all evighet. Lyckas inte Kina ställa om från ekonomi till konsumtion så blir det bekymmer med tillväxten. Därför kommer handelskriget mycket olägligt.
Icke desto mindre har Kina valt att agera tufft för att hantera dessa motsättningar. Snarare än eftergifter eller kompromisser, försöker man söka stöd hos omvärlden mot Donald Trumps agerande. Man hoppas på att det i stället är Trump eller USA:s nästa president som ska blinka först.
Relationen med USA – den i särklass viktigaste för Kina – har dock redan förändrats i grunden. Eftergiftspolitiken som började med Richard Nixon och slutade med Barack Obama är nu över. Förutom handel skapar spionage, säkerhetspolitik, Taiwan, Hongkong samt Kinas ökade förtryck mot såväl muslimer som kristna och civilsamhället i allmänhet spänningar.
Den försämrade relationen mellan världens två stormakter kretsar heller inte kring Donald Trump. På grund av ovanstående anledningar löper misstron mot Xi Jinpings regim nu djup genomsve USA:s båda kamrar och båda partier.
LÄS OCKSÅ: Jojje Olsson om Kinas 70-årsfirande: ”Mao har fått en stärkt status”
Och det är inte bara med USA som relationen skurit sig på senare tid. I demokratiskt valda regeringar världen över diskuteras hur man på bästa vis ska hantera det faktum att kinesiska myndigheter använder det öppna samhällets friheter för att undergräva desamma.
Kinesiska studenter mobiliseras för att tysta meningsmotståndare och stoppa föreläsningar vid utländska universitet. Medier och civilsamhällen hotas och mutas. Centrala enhetsfronten – ett departement med en särskild byrå som riktar sig mot utlandskineser – har under Xi Jinping fått mer resurser för att »uppmuntra« lojalitet mot kommunistpartiet både inrikes och utrikes. En dramatisk ökning har skett i antalet kidnappade utländska medborgare.
Som ett kvitto på denna aktivitet avvek underrättelseagenten Wang William Liqiang plötsligt till Australien i slutet av november för att söka asyl. Han hade länge åkt runt på falska pass och underminerat civila rättigheter i en rad länder. Wang har nu uppgett hur Peking systematiskt använder sig av börsföretag för att finansiera underrättelsearbete som övervakning, kontroll av utländska medier och etableringen av »cyberarméer« online.
Sverige har knappast varit förskonat från Kinas nya och mer aktiva utrikespolitik. Tvärtom. Kinas ambassad i Stockholm har attackerat svenska journalister, politiker och akademiker så ofta och ursinnigt att forskare vid Svenska institutet misstänker att det rör sig om ett slags experiment. Inte ens säkerhetspolisen har sluppit undan; Kinas ambassad avfärdade nyligen varningar från Säpo om kinesiskt flyktingspionage på svensk mark som »fabricerat nonsens«.
På det fortsatta temat kontraproduktivitet, har Kinas framfart i Sverige lett till att 70 procent av alla svenskar har en negativ syn på Kina. Detta enligt en årlig studie från Pew Research, enligt vilken inget annat land förutom Japan nu har en mer negativ uppfattning om landet. Sverige stod också för den största negativa förändringen. I fjol hade 42 procent av svenskarna en positiv bild av Kina, jämfört med bara 25 procent i årets undersökning.
Opinionen börjar sakta avspegla sig i politiken. »I grund och botten förstår Kina bara maktspråk, det är alldeles uppenbart«, sa en upprörd Ulf Kristersson till SVT efter de nyligen läckta dokumenten om Xinjiang. Han menade att USA:s tuffa tonläge mot Kina är mer rimligt än EU:s relativa tystnad, och efterlyste ett gemensamt synande av Xi Jinpings politik.
Även om det alltid är lättare att kritisera i opposition, så står Kristerssons kommentarer helt klart i uppfriskande kontrast till regeringens famlande och svamlande vad gäller relationen till Kina. Något som bäst exemplifieras av den krystade tystnaden kring Gui Minhai, den svenske förläggaren som i oktober påbörjade sitt femte år bakom galler utan rättegång.
När Svenska PEN i november belönade Gui Minhai med Tucholsky-priset, hade Kinas ambassadör dessutom mage att utpressa såväl Stefan Löfven som kulturminister Amanda Lind med svartlistning om de deltog vid prisceremonin. Undrar hur länge den svenska ambassadören hade blivit kvar i Peking om denne hotat Xi Jinping med att portas från Sverige?
Sverige är heller inte ensamt om att stå handfallet inför Kinas snabba framfart. Omvärldens reaktioner har i många avseenden varit långsamma, och kommer sannolikt senare att ses tillbaka på med stor skam. Inte ens FN klarar av att fördöma vad i dag är världens största inlåsning av en etnisk minoritet.
I slutet av oktober läste Storbritannien visserligen upp en skrivelse inför FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, fylld med kritik mot förtrycket av etniska minoriteter i regionen. Men bara 23 länder vågade ställa sig bakom innehållet.
Detta följdes av att Belarus läste upp en skrivelse till försvar för Kinas politik i Xinjiang. Där hyllades bland annat »Kinas utomordentliga framsteg« gällande mänskliga rättigheter för regionens alla invånare. 54 nationer ställde sig bakom detta försvar. Förutom Kuba och Venezuela åtnjöts stöd från flera muslimska länder i jakt på kinesiska investeringar längs med de nya sidenvägarna.
De nya uppgifterna har fått bland andra Storbritannien, Japan, Kanada, Australien och flera EU-länder att uppmana Kina att ge FN-observatörer omedelbar tillgång till lägren i Xinjiang, vilket hittills förvägrats. Men uppmaningar och frågeställningar kostar ingenting. Och det enda land som de facto agerat mot förtrycket är USA, som i oktober satte upp 28 kinesiska företag och myndigheter på en svart lista som en konsekvens av övergreppen i Xinjiang. Samma månad belades även flera kinesiska tjänstemän som sågs ansvariga för förföljelsen med inreseförbud till USA.
Den amerikanska senaten har redan godkänt »Uyghur human rights policy act«, som kommer att vidga sanktionerna. Medan förslaget debatteras i underhuset kräver nu många kongressledamöter att Magnitskylagen ska användas för att frysa skyldiga kinesiska politikers tillgångar. Vidare skrev Donald Trump sista veckan i november under »Hongkong human rights and democracy act of 2019«, som kan användas för sanktioner mot tjänstemän som anses skyldiga till våldet i Hongkong. Lagen äventyrar också finansstadens särskilda fördelaktiga villkor för handel med USA.
Hongkongs ekonomi beräknas krympa med 1,4 procent i år och upp till 3 procent år 2020. Men det stora orosmomentet för Kina är att Hongkong ska förlora sin status som regionalt finanscenter. Christopher Balding pekar ut Kinas brist på dollar som en av de allra största utmaningarna för landets ekonomi. Han tillägger att en stor majoritet av all handel mellan dollar och kinesisk valuta sker i Hongkong.
– Detta är förmodligen den största anledningen till att Kina inte har skickat in stridsvagnar på Hongkongs gator. Om bankirer blir nervösa och dollar inte kan fås via Hongkong lika lätt, så skulle det innebära stora och omedelbara problem för Kinas ekonomi, menar Balding.
Inte heller Claudia Mo tror att Kinas armé kommer att sättas in i Hongkong. Det skulle bli för besvärligt att motivera och förklara internationellt, samtidigt som Kina strävar efter en global ledarroll. Hon tror i stället att Kina kommer att fortsätta utnyttja Hongkongs egen poliskår som en ersättning för sin egen militär, vilket också förklarar den utbredda polisbrutaliteten.
Det viktigaste av de fem krav som stadens proteströrelse framfört är en oberoende kommission för att utreda polisen hantering av protesterna. Regeringschefen Carrie Lam vägrar dock – möjligen på order av att Peking – att tillsätta någon sådan, trots stöd även bland etablissemanget.
Polisen har genomfört 4 500 arresteringar det senaste halvåret, varav över 1 000 sedan mitten av november. Samtidigt talar Peking om en ökad nödvändighet av såväl patriotisk utbildning som en nationell säkerhetslag. Försoning är däremot osannolik:
– Ansikte är så otroligt viktigt i kinesisk politik att det vore otänkbart för Peking och dess marionettregering i Hongkong att vika sig för allmänhetens krav inom en överskådlig framtid, menar Claudia Mo.
Icke desto mindre är Mo övertygad om att demonstrationerna kommer att fortsätta. Då vi talas vid i telefon har hon just studerat ett schema med protestmöten och andra planerade evenemang inom den närmaste framtiden. Rörelsen har vidare fått vatten på sin kvarn av resultaten i lokalvalet.
Likaledes tyder kraftsamlingen i FN på att fånglägren i Xinjiang knappast kommer att bomma igen. Tvärtom rapporteras att lägersystemet nu planeras i andra kinesiska provinser med muslimsk befolkning, samt har börjat omfatta andra slags samvetsfångar. Xinjiang beskrivs ofta som ett testlaboratorium för teknisk övervakning och olika former av repression. Det ökade förtrycket undgår inte ekonomer som Christopher Balding. Det gör inte heller sambandet mellan politik och ekonomi:
– Ledningen vet att man har allvarliga [ekonomiska] problem, och stramar nu åt politiskt eftersom man förväntar sig att dessa problem förvärras, menar Balding.
Övervakningsmanin är i sig kostsam. 2011 översteg utgiftsposten »intern säkerhet« för första gången själva militärbudgeten. Sedan dess har avståndet ökat. Bland annat på grund av att utgifterna för säkerhet i Xinjiang växte med 93 procent mellan 2016 och 2017. Redan då lades en betydligt större summa på att kontrollera regionens 13 miljoner muslimer än vad Sveriges försvar tilldelas varje år.
Under Mao Zedongs tid vid makten rättfärdigades kommunistpartiets maktmonopol på ideologiska grunder. Befolkningen itutades att Kina skulle leda en kommunistisk världsrevolution. När Deng Xiaoping tog makten var invånarna trötta på den dogmatiska politik som hade lämnat landet i ruiner. Ekonomisk tillväxt blev i stället argumentet för att bevara partiets maktmonopol. Bara under partiets ledning kunde Kina bli rikt.
Nu har dock Kina kommit till en punkt där endast ekonomisk utveckling inte längre räcker till, särskilt inte med tanke på stagnationen. Nationalism och patriotism är de verktyg som Xi Jinping använder sig av för att slå vakt om maktmonopolet. Bara under partiets ledning kan Kina bli starkt och äntligen återta sin rättmätiga position som global stormakt. Ingenting i denna utveckling borde komma som en överraskning. Ambitionerna har sedan länge varit officiell politik genom presidentens egna slogans, som »den kinesiska drömmen« och »den kinesiska nationens återfödelse«.
Den sistnämnda harrangen har, bland annat av Financial times, översatts till den kinesiska »rasens« återfödelse. En slogan som ger vid handen den etniska han-kinesiska dimension som Kinas uppsving under Xi Jinping delvis bygger på. Inget annat än absolut lojalitet mot partiets mål och medel förväntas. Något som såväl uigurer i Xinjiang som utlandskineser världen över blivit varse om.
De djärva utrikespolitiska planerna lades fram med all önskvärd tydlighet vid 19:e partikongressen i oktober 2017. I ett över tre timmar långt tal – mer än dubbelt så långt som den anonyme föregångaren Hu Jintao vid föregående partikongress – framhöll Xi Jinping triumferande Kinas politiska modell som ett blomstrande alternativ för andra länder. Han sa vidare att det nu är dags att förvandla Kina till en »mäktig kraft« som ska leda världen politiskt, ekonomiskt och militärt.
Även om Xi Jinping har rensat ut många av sina meningsmotståndare genom den kampanj mot korruption som spridit skräck inom hela partiapparaten under de senaste fem åren, så existerar fortfarande tvivel på internt huruvida hans burdusa tillvägagångssätt är rätt väg för Kina. Det bekräftades inte bara av att den första av de två läckorna angående Xinjiang i november kom från en partitjänsteman.
Materialet visade även hur över 12 000 av regionens tjänstemän hamnat under utredning för att inte ha utfört kampen mot separatism enligt instruktionerna. Vissa hade inte arresterat lika många muslimer som kvoterna uppifrån gjorde gällande. Andra hade skyddat uiguriska kollegor eller rent av släppt ut lägerfångar i hemlighet.
Det vore otroligt om samma tvivel inte existerade inom partiet gällande den kompromisslösa hanteringen av Hongkong, Taiwan eller handelskriget med USA. Särskilt som presidenten centraliserat en stor del av makten kring sig själv, och investerat enormt stort politiskt kapital i dessa och flera andra viktiga frågor där allvarliga problem eller motsättningar uppstått.
Var för sig vore dessa problem enkla att hantera. Men då bakslag kommer på flera fronter samtidigt, kan konsekvenserna bli kännbara för såväl kommunistpartiets ställning i Kina som Xi Jinpings ställning inom partiet.
FAKTA: Xinjiang
När Xinjiang 1949 blev en del av Folkrepubliken Kina var färre än 10 procent av invånarna etniska kineser. Cirka 80 procent var uigurer, vid sidan av fler muslimska minoriteter.
En politik för att »kinesifiera« Xinjiang har lett till att uigurer nu utgör mindre än hälften av regionens cirka 25 miljoner invånare. Andelen kineser är ungefär lika stor.
Kineser besitter majoriteten av viktiga politiska poster. Främst statliga företag och militär har berikat sig på utvinningen av områdets naturresurser.
