Demokraterna planerar för livet efter Donald Trump

Man vet att något har hänt när amerikanska Teen Vogue, mellan mode- och sminkartiklarna, citerar det Kommunistiska manifestet.

När Anna Wintour – djävulen i Prada – startade Teen Vogue för att suga in en yngre läsekrets, fanns inga politiska undertoner. Radikaliseringen kom först 2016. Orsakerna var två.

Den första var tidskriftsdöden.

Den andra Donald Trump.

Första halvåret 2016 halverade Teen Vogue sin lösnummerförsäljning. Tidningen övergick till digital utgivning och kämpade för att överleva. Samma höst valdes Donald Trump till president.

Alla hade behov av att säga något.

I december 2016 skrev Lauren Duca, en av Teen Vogues redaktörer, en nedgörande kolumn med rubriken »Donald Trump is gaslighting America«. Inom ett par veckor var kolumnen den mest lästa artikeln i Teen Vogue någonsin. Man skulle kunna säga att Trump räddade tidningen, för Teen Vogue hade snubblat över något som gick att sälja.

För generation Z – de som föddes strax före och efter millennieskiftet – har Donald Trump gjort den radikala politiken till en lika viktig identitetsmarkör som någonsin mode och stil.

Det är inget vanligt tonårsuppror. Att den 73-årige Trump är avskydd förvånar ingen, men därefter blir koalitionerna och konflikterna mellan generationerna mer komplicerade.

Det breda startfältet av demokratiska presidentkandidater har hög medelålder. Joe Biden, som toppar opinionsmätningarna, fyllde just 77. Bernie Sanders, Bidens främste radikale konkurrent, är 78. Elisabeth Warren, trea i många mätningar, är 70. Michael Bloomberg, som nu lägger hela sin privatförmögenhet bakom sin kandidatur, är 77.

Men 70-åringarna går rätt oskadade genom Teen Vogues kolumner. Vid sidan av unga stjärnskott som Alexandria Ocasio-Cortez är den verklige åldermannen, Bernie Sanders, en av tidningens självklara idoler. Den demokratiske kandidat som får redaktörerna att vifta med Kommunistiska manifestet, och anklagelser om »småborgerlighet«, är i stället en i dagarna blott 38-årig, öppet homosexuell, utan starka kopplingar till etablissemanget i Washington DC.

Mycket talar mot Pete Buttigieg, till att börja med att ingen verkar riktigt säker på hur man uttalar hans efternamn (Buddha-judge är ett återkommande råd för den som talar amerikanska. I fonetisk skrift [’bu:tId3Id3].) I South Bend, en stad i norra Indiana någonstans mellan Jönköping och Helsingborg i storlek, klarade han sig undan med att kalla sig »borgmästare Pete«.

Just borgmästarposten i South Bend är Buttigiegs enda nämnvärda politiska uppdrag. Han kandiderade till Demokraternas ledning 2017, men misslyckades. Buttigiegs brist på erfarenhet och hans ungdom, liksom det faktum att han är öppet homosexuell och gift med en man som inte gömmer sig på kampanjturnéerna, borde göra honom omöjlig i det demokratiska etablissemanget. Det borde samtidigt göra honom attraktiv för yngre, radikala krafter som vill bryta med systemet och utmana gamla moralföreställningar.

Men så är det inte.

[caption id="attachment_613437" align="alignnone" width="991"] Pete Buttigieg på ett kampanjmöte.[/caption]

Buttigieg har studerat vid Harvard och som Rhodesstipendiat vid Oxford. Han har tjänstgjort inom flottans underrättelsetjänst i Afghanistan. Han arbetade ett antal år för den globala konsultfirman McKinsey.

Allt det där gör honom till en suspekt etablissemangsfigur bland de yngre. Han är till och med något värre än den föraktade baby boom-generationen, som bara förtjänar ett lakoniskt »OK, boomer«: han är boomergenerationens perfekta barn. Allt det som boomers drömmer om att se i sin egen avkomma.

Buttigiegs relativa ungdom är därför en belastning bland yngre demokrater. Med Teen Vogue-redaktören Lucy Diavolos ord, med en anspelning just på den »petty bourgeoisie«, som ställer sig in hos överklassen:

»Den här ›Petey‹ bourgeois-personligheten döljer i själva verket en kampanj som stöds av den härskande klassen och som kan sluta med att eliten får fortsatt tillgång till den politiska makten, trots att vår ekonomiska och politiska diskurs utvecklas.«

I Donald Trumps USA sker inte bara en polarisering mellan partierna, sprickorna växer även inom partierna. I julhelgen kunde Peggy Noonan, en gång Ronald Reagans talskrivare, konstatera i Wall Street Journal att de progressiva grupperna inom Demokraterna hatar de Clintonanstrukna mittenpolitikerna i det egna partiet, nästan mer än de hatar de konservativa motståndarna.

Motviljan är besvarad.

»När du talar med de progressiva om era meningsskiljaktigheter, hur förs konversationen då?«, frågade Noonan en bekant som en gång hade en hög position inom Clintonadministrationen.

»Jag talar inte med dem«, var svaret.

I botten ligger förstås det som alla försöker lista ut, nu när valåret är här:

Hur besegrar man Donald Trump?

I mitten av oktober hände något. Det var då, märk väl, mer än ett år till det verkliga presidentvalet. Så ser amerikansk politik ut: närmare 18 månader av kampanjande, primärval och debatter slutar i val av presidentkandidat. Först då börjar presidentvalet, som pågår i ett knappt halvår.

Men i oktober hände alltså något.

Den förre vicepresidenten, Joe Biden, hotades plötsligt i opinionsmätningarna av senatorn Elizabeth Warren. Warren – ett slags amerikanskt svar på Barbro Westerholm – kandiderar framför allt på sitt löfte om en allmän sjukförsäkring. Samtidigt tappade den radikale ikonen Bernie Sanders mark. Han drabbades av en mildare hjärtattack i början av månaden. Inte ens Sanders egen kampanj verkade till en början säker på att han skulle fortsätta.

Men så vände det igen.

[caption id="attachment_613438" align="alignnone" width="991"] Elisabeth Warren och Bernie Sanders efter en tv-debatt.[/caption]

Warrens framgångar ledde till att hennes sjukförsäkringsförslag angreps. Stora grupper amerikanska löntagare har goda sjukförsäkringar framförhandlade i utbyte mot lägre lönehöjningar. De är inte intresserade av att via skattsedeln betala för en obligatorisk, sämre försäkring.

Elizabeth Warren tappade åter stöd, samtidigt som den tillfrisknade Sanders gjorde bra ifrån sig i en debatt. Vänsterikonen Alexandria Ocasio-Cortez, AOC för fansen, ställde sig bakom Sanders och började turnera med honom.

I slutet av månaden var de två huvudkandidaterna åter Joe Biden och Bernie Sanders. Elizabeth Warren hade fallit tillbaka till en tredjeplats. Pete Buttigieg knappade sakta in på henne.

En äldre och en yngre representant för partiets mitt. Mellan dem två representanter för olika grader av radikalitet.

Så har fältet sett ut sedan dess. Nio kandidater har dragit sig ur sedan oktober. Kvar finns, i skrivande stund, 12 stycken, de flesta med enstaka procent i opinionsmätningarna.

Ändå är allt lika osäkert som tidigare.

Den 3 februari hålls nomineringsmötet i Iowa, det första i en rad av de unikt amerikanska primärval och nomineringsmöten som ska fastställa vem som blir demokratisk presidentkandidat. En dryg vecka senare är det dags för New Hampshire att säga sitt. Sedan Nevada och South Carolina, innan »supertisdagen« den 3 mars då 14 delstater, däribland Kalifornien och Texas, röstar.

De tidiga nomineringsmötena och primärvalen brukar antingen befästa en eller två kandidater som huvudalternativ, eller vända upp och ner på processen genom att lyfta fram en oväntad kandidat. Årets process riskerar att inte göra någotdera.

När kandidaterna möttes för en tv-sänd debatt i tisdags fanns ingen klar vinnare, även om Joe Biden och Bernie Sanders befäste sina roller som huvudkonkurrenter. Den ena av de två senaste opinionsmätningarna inför nomineringsmötet i Iowa vinner Biden, den andra Sanders. Det finns opinionsmätningar som antyder att de fyra första omröstningarna kan resultera i att var och en av de fyra kandidaterna i topp blir vinnare i varsin delstat. Att det faktiskt blir så är osannolikt, men det är heller inte sannolikt att någon går ur de första omröstningarna som klar vinnare. Till det kommer att miljardären Michael Bloomberg, som redan under 2019 satsade runt 140 miljoner dollar i TV-reklam, ser supertisdagen den 3 mars som sitt första viktiga datum.

Michael Bloomberg räknar antagligen med att de tidiga omröstningarna snarare ökar villrådigheten, än minskar den. Han tänker dra nytta av det.

Pengarna talar också för ett utdraget val av demokratisk presidentkandidat.

När kampanjbidragen redovisades dagarna efter nyår stod det klart att Bernie Sanders – som helt bygger sin finansiering på privata, ofta mindre bidrag – under sista kvartalet 2019 dragit in 34,5 miljoner dollar, mer än någon demokrat under något kvartal hittills. Pete Buttigieg kom på andra plats med 24,7 miljoner dollar.

En del av kritiken mot Buttigieg är att han anordnar storslagna insamlingsmiddagar. En sammankomst i en »vingrotta« i kaliforniska Napa väckte särskilt uppseende strax före jul.

Joe Biden samlade in 22,7 miljoner dollar. Det var hans bästa resultat hittills, men tredjeplatsen var inte särskilt imponerande för en favorit. Bidens kandidatur plågas av att han på något sätt lyckas med att både vara centrum för valprocessen och samtidigt framstå som märkligt frånvarande. På fjärde plats fanns Elizabeth Warren med 21,2 miljoner dollar.

Bernie Sanders starka resultat, Bidens relativt sett svaga resultat och de små skillnaderna mellan flera av de ledande kandidaterna, pekar på att valet inom Demokraterna fortfarande är helt öppet. Det blir än tydligare om man väger in att entreprenören Andrew Yang, som inte har mer än runt 4 procent i opinionsmätningarna, fick in 16,5 miljoner dollar under fjärde kvartalet 2019, mer än vad Joe Biden lyckades få in under tredje kvartalet samma år.

Och i vassen lurar alltså den självfinansierade Michael Bloomberg, som under början av januari köpt tv-reklam för ytterligare närmare 40 miljoner dollar.

Oron bland demokratiska strateger är att kombinationen av flera välfyllda kampanjkassor, avsaknad av klara resultat under primärvalssäsongen och starka ideologiska motsättningar, ska resultera i en utdragen och bitter strid inom partiet, ända fram till partikonventet i mitten av juli.

Det talas redan nu om att enda chansen att slå Donald Trump i själva presidentvalet, är att kandidater som rimligen inte kan vinna har disciplinen att dra sig tillbaka, även om de fortfarande har kampanjkassor att ösa ur. Det vill säga precis det som Bernie Sanders inte gjorde, när det stod klart att Hillary Clinton skulle vinna nomineringen 2016.

För att nå dit måste antagligen någon inom Demokraterna, med anseende i partiets olika falanger, ta på sig uppgiften att medla.

Där uppstår nästa problem.

[caption id="attachment_613440" align="alignnone" width="991"] Miljardären Bloomberg finansierar sin kampanj på egen hand och har redan köpt tv-reklam för 40 miljoner dollar.[/caption]

Den självklare kandidaten för det uppdraget är den 80-årige partiveteranen Harry Reid, som i åratal ledde Demokraterna i senaten. Men Reid drabbades av cancer i bukspottskörteln för snart två år sedan. Det är oklart om han klarar sig fram till sommaren. Det finns inga andra uppenbara kandidater med samma ställning och kontakter i partiet.

Demokraterna slits mellan två oförenliga övertygelser om just vad som krävs för att vinna över Donald Trump.

Den ena skolan, som i breda drag samlar partiets etablissemang, understryker vikten av att söka sig mot mitten, när huvudstriden ska avgöras. Obama gav uttryck för den övertygelsen strax före jul, när han varnade för att »twitterdemokrater« överskattar valmanskårens entusiasm för en »progressiv revolution«. Harry Reid sa i början av december i The Atlantic att han var helt övertygad om att det kommer att bli som vanligt: när presidentvalet väl kommer, går den demokratiska kandidaten, vem det än är, mot mitten.

Den andra skolan resonerar ungefär som Jeremy Corbyns anhängare i brittiska Labour: radikalitet är vägen fram.

Det argument som är svårast att bemöta för partietablissemanget är att en slätstruken kandidat kommer att stå sig slätt mot den ständigt improviserande, halsbrytande originelle Trump. Även demokrater som inte är särskilt radikala kan i Joe Biden 2019 se en demokratisk version av Jeb Bush 2016: en kandidat med favoritstatus tack vare ett känt namn, men utan förmåga att stå för, eller säga något som fångar väljarnas uppmärksamhet.

Donald Trump har genom sin stil förändrat spelets regler. Det är det Demokraterna brottas med. De är inte ensamma. Reglerna har förändrats för Republikanerna också.

Är Donald Trump egentligen republikan?

Med en aning av historiskt perspektiv är frågan felställd. De två stora amerikanska partierna har aldrig varit renläriga, eller ens europeiskt ideologiska. De har med jämna mellanrum bytt grundteser och väljare efter behov.

Men det är en klen tröst för de republikaner som fortfarande tror på sanningarna som gällde sist.

Det var ingen stor nyhet i amerikanska medier, men veckan före jul godkände kongressen att det amerikanska finansdepartementet kan slussa 750 miljoner dollar om året rakt in i en underfinansierad pensionsfond för kolgruvearbetare.

Republikanerna i senaten sade ja. Presidenten gav sitt medgivande.

Aldrig tidigare har en amerikansk federal regering löst ut en privat pensionsfond. Hade det inte skett skulle konsekvenserna kunnat bli mycket allvarliga i delar av landet där president Trump har sitt starkaste stöd. Den amerikanska kolindustrin går inte mot en ny vår, oavsett vad presidenten lovat. Många arbetare går i tidig pension.

Före Trump skulle en åtgärd av det här slaget ha avfärdats av Republikanerna som ett typexempel på demokratisk »tax-and-spend«.

Inte längre.

[caption id="attachment_613442" align="alignnone" width="991"] Trump i samband med att man nyligen skrev ett nytt handelsavtal med Kina.[/caption]

Donald Trump har sällat sig till de presidenter som leder sitt parti genom att stöpa om det. Det gäller framför allt den ekonomiska politiken. Tre principer har varit näst intill heliga för Republikanerna de senaste decennierna. Den första är sänkta skatter. Den andra handel och globalisering. Den tredje att hålla tillbaka de offentliga underskotten.

Idealen har inte alltid förverkligats, särskilt inte när den första principen kommit i konflikt med den tredje, men varje budgetunderskott har fram till nu varit en skam och oro för Republikanerna.

Donald Trump har klart förkastat två av tre principer. Han har rivit upp frihandelsavtalet med Mexiko och Kanada, startat ett handelskrig med Kina och satt WTO ur spel. Och sedan 2015 har det amerikanska budgetunderskottet mer än fördubblats. Förra året uppgick det till närmare en biljon dollar.

Just underskotten i statsbudgeten var en av de frågor som mobiliserade tepartyrörelsen. De ville se en kraftig åtstramning av de offentliga finanserna. Under Donald Trump har motsatsen skett.

Det är inte bara en fråga om politiska kompromisser, som blev nödvändiga efter att Republikanerna förlorade majoriteten i representanthuset 2018.

Donald Trump visar aldrig någon oro över de jättelika underskotten. Han lutar sig omilt på Centralbanken för att tvinga fram lägre räntor. Han agerar som en oreformerad, utgiftsglad, gammaldags demokrat.

De verkligt hemlösa i Washington DC är därför de republikaner som står fast vid idén om budgetdisciplin, en begränsad stat och frihandel. För dem har Republikanerna under Trump blivit ett främmande parti. De väljare Trump lockat till sig är i första hand just Trumpister, inte republikaner. Partiet har delvis bytt bas.

Det kan verka märkligt att något sådant kan hända, utan intern opposition, men det fåtal republikanska kongressledamöter som protesterar då och då, är helt oväsentliga.

Ett av skälen är att det amerikanska partisystemet förändrats under de senaste decennierna. De två partierna brukade vara stora och lösa koalitioner, som ofta skylldes för att vara alltför lika och utslätade, inte för att vara alltför olika och polariserade.

Det var egentligen fyra partier i två. Det fanns liberala republikaner och konservativa demokrater, förutom konservativa republikaner och liberala demokrater. Det möjliggjorde samtal och kompromisser mellan partierna.

Ett annat drag var att politiken var tydligare förankrad i lokal- och regionalsamhällen. Det skapade en spännvidd inom partierna, men också en politisk självständighet gentemot presidenten.

Statsvetaren Lee Drutman har skrivit om vad som hände sedan, allra senast i boken »Breaking the Two-party doom loop«, som just kommit. Den amerikanska politiken genomgick en centralisering, eller nationalisering, om man så vill. De lokala och regionala skillnaderna sorterades upp längs nationella och kulturella värdeskalor. Det var så Demokraterna kom att dominera kuster och storstäder, medan Republikanerna tog inland och landsbygd. USA är nu delat i två ungefär lika stora grupper när det är dags för val, vilket i sig ytterligare har spätt på polariseringen.

Partisympatisörer definierar sig själva allt oftare som motståndare till det andra partiet, inte som företrädare för en viss politik, eller vissa idéer.

En konsekvens är att kongressledamöter blivit mer beroende av presidenten. Tillhör man samma parti som presidenten är man beroende av att visa sig lojal med presidenten, annars straffas man av väljarna. Tillhör man motsatt parti, är man beroende av att ständigt visa sin opposition.

Varken självgranskning eller partiöverskridande kompromisser ligger nära till hands.

Lee Drutman drar paralleller till de varningar som de amerikanska grundlagsfäderna utfärdade mot »det stora politiska onda«: att republiken splittras i två krigande partier. Han tycker sig se hur just det har skett. Tvåpartisystemet har i det historiska sammanhang som vi nu befinner oss i, i praktiken satt den amerikanska grundtanken om maktdelning ur spel.

Den sekteristiska lojaliteten med det egna partiet fördjupas. Varje försök till moderation eller kompromiss misstänkliggörs som förräderi.

Fram träder en dominant kraft: presidenten.

Och så var vi där igen: Donald Trump.

Frågan dyker alltid upp, när reglerna ändras: Spelar vi ens rätt spel?

De senaste månaderna har ett dussin välargumenterade artiklar kallat det amerikanska valsystemet absurt, eller än värre. Argumentationen följer samma spår.

Nomineringsmöten och primärval snedvrider urvalet av kandidater. Den första sållningen görs av samma delstater, som därigenom får ett oproportionerligt stort inflytande.

Vad är egentligen så speciellt med Iowa och New Hampshire?

Den här ordningen gynnar kandidater som har ungefär samma egenskaper som dokusåpastjärnor. Kampanjbidragen söker sig till dem. De som röstar i primärvalen är inte representativa för medborgarna i allmänhet. De är i mycket högre grad aktivister med ytterlighetsåsikter.

Vad som på ytan är ett sätt att göra valet av presidentkandidat mer demokratiskt är, menar kritikerna, det motsatta. Hade partiernas toppskikt större makt i valet av presidentkandidat skulle de ha intresse av att utse personer som tilltalade så breda grupper som möjligt. Flera skulle känna igen sig i kandidaterna. Den nuvarande nomineringsprocessen främjar i stället ytterlighetskandidater.

Kritiken är inte så radikal som man skulle kunna tro. Primärvalsmetoden i sin nuvarande form är inte en ursprunglig del av amerikansk demokrati. Ännu 1968 hölls bara 15 primärval i USA. Bara ungefär en tredjedel av delegaterna som skulle välja presidentkandidat var i någon mån bundna av primärval.

Just det året, 1968, blev en vändpunkt. Hubert Humphrey vann Demokraternas nominering på partikonventet i Chicago, trots ett mycket svagt stöd i primärvalen. Han backades upp av socialt konservativa demokrater, bland annat i fackföreningarna. Upplopp följde. Resultatet blev en reform för att stärka primärvalens ställning. »Partibossarna« skulle avlövas.

Fyra år senare valdes krigsmotståndaren George McGovern till demokratisk presidentkandidat, med primärvalsframgångar i ryggen. Och 1980, det val då Ronald Reagan valdes till republikansk kandidat, var primärvalssystemet helt dominant.

Donald Trump har fått det politiska etablissemanget att längta tillbaka till de slutna, rökfyllda rummen. Argumenten är i vissa stycken övertygande, men samtidigt skymtar drömmen om att Donald Trump egentligen blivit president av misstag. Att allt kan bli som vanligt igen, om bara valsystemet hyfsas till.

Den brittiske statsvetaren Matthew Goodwin skrev dagarna före nyår i The Times om vilka lärdomar vi kan dra av 2010-talet, »populismens tidsålder«. Ett misstag ser han som det grundläggande: »många har tappat insikten om det faktum att populism alltid är ett symtom och aldrig en orsak«.

Det är just den förlorade insikten som man kan ana bakom en annars i många stycken motiverad kritik av det amerikanska valsystemet.

Men det började inte med Trump. Det började med att många, ofta på goda grunder, kände att det politiska etablissemanget inte representerade dem. Goodwins råd för en »post-populistisk« tidsålder är att en gång för alla lära sig läxan. Sluta stirra er blinda på Donald Trump. Börja intressera er för de verkliga problemen.

Ett gott råd.

Och ändå. Var man än börjar i amerikansk politik slutar det fortfarande alltid på samma ställe.

Donald Trump.

Riksrätten och äventyren i Mellanöstern. Kampen med Kina om världsherraväldet.

Inget av det får plats i den här artikeln. Det säger något, både om Donald Trump och om vår tid, att inga av de där frågorna antagligen avgör om han blir omvald eller ej.

Ekonomin för miljoner amerikaner är det avgörande. Den är, på det stora hela, god.

USA har aldrig haft en så lång högkonjunktur. Arbetslösheten är rekordlåg. Det nya året inleddes med ett pressmeddelande från handelsminister Wilbur Ross, sprängfyllt av goda besked: 6,7 miljoner nya jobb har tillkommit sedan president Trump tillträdde, amerikaner utan högskoleexamen har fått det bättre, medianinkomsten stiger och inkomsterna för de 60 procenten längst ner i ekonomin växer snabbare än för de 40 procenten i toppen.

Allt går att problematisera, förstås – produktivitetstillväxten är usel, den expansiva politiken ger konstgjord andning, jobben kommer främst i servicesektorn, inte i tillverkning som utlovats – men Donald Trump har bra material att arbeta med för att bli återvald.

– Jag begriper inte varför vita amerikaner i allmänhet skulle rösta mot Trump, säger en politisk journalist jag talar med, som inte lutar åt höger men fortfarande har koll på sin mellanamerikanska hembygd.

Så låt oss anta att Donald Trump blir omvald. Vad händer sedan?

Ett par typiska röster:

Ronald Brownstein, en av The Atlantics seniora redaktörer, skriver att vem som än vinner »kommer det att sluta med att halva Amerika jublar och att den andra halvan är rasande och rädd«. »Klyftan vad gäller ras, religion, klass, generation och geografi mellan partierna, kan mycket väl verka än mer oöverbrygglig efter november, än i dag«.

New York Times-kolumnisten Ross Douthat ser inte att någon grund lagts för framsteg åt något håll: »2010-talet var fyllt av ångest och paranoia, det pressade folk i riktning mot radikalisering och reaktion, men det gav inte upphov till särskilt mycket effektiv social och politisk aktivitet, bortom det populistiska långfingret och den progressiva twittermobben«.

Uppåt värre.

Ingen förväntar sig förstås att Donald Trump ska följa något mönster, men omvalda presidenter brukar vara ganska tråkiga. De kan å ena sidan ta sig för ungefär vad de vill, inom kongressens och domstolarnas ramar. Å andra sidan har de redan på sätt och vis lämnat politiken.

Den nästan ständiga amerikanska valkampanjen gör att blickarna snart börjar söka efter nästa president. Så låt oss göra det, redan nu.

Vad kommer efter Trump?

Ingen jag läst eller talat med verkar våga sig på ett svar. Det beror delvis på att till och med en framtid efter Trump, direkt kopplas samman med Donald Trump.

Det är svårt att överträffa Trump i hans eget spel. Det är till och med svårt att efterlikna honom. Så vad kan komma efter Trump?

Det sannaste svaret är antagligen att det som avgör saken är »händelser«. Amerikansk politik formas nästan alltid av det ingen planerade.

En finanskris. Ett terrordåd. En naturkatastrof.

Men det är också det tråkigaste svaret, så vi går vidare.

På lite sikt talar demografin mot Republikanerna, särskilt i sin Trumpistiska skepnad. Det är fortfarande en allmän övertygelse, särskilt bland demokratiska sympatisörer, som gärna talar om »Ascendant America«. I takt med att USA blir mindre vitt, mer kulturellt liberalt och mindre traditionellt kommer politiken att röra sig åt vänster.

Hittills har den politiska ödesbundenheten i den demografin varit svag, eller åtminstone ojämn. Demokraterna kan inte lita på att makten är deras, även om de skulle få närmare 80 procent av rösterna i välutbildade storstadsregioner. De måste växa geografiskt utanför sina kulturella fästen. Just nu verkar de snarare vara inriktade på motsatsen.

Det sker dessutom andra demografiska förändringar. Det blev inga stora rubriker för någon vecka sedan när statistik visade att färre än 10 procent av amerikanerna flyttade under det gångna året. Ändå var det en dramatisk förändring: den lägsta andelen sedan 1947. Skälet, tror statistikerna, är att arbetsmarknaden uppvisar mindre mångfald och större koncentration av vissa yrken till vissa platser. Det innebär att både hög- och låginkomsttagare har färre reella möjligheter att flytta.

Att det amerikanska samhället stagnerar och sorteras på det sättet är en omvälvande sak. Det har med säkerhet politiska konsekvenser. Ingen vet vilka.

Går det ens att säga vad Republikanerna själva kan ta sig till efter Trump?

En del republikaner – de som känner sig hemlösa efter Donald Trumps politiska förändringar – verkar hoppas på att hans politik ska försvinna med honom. Andra är mer realistiska.

Tyska Der Spiegel frågade strax efter nyår George W Bushs chefsrådgivare Karl Rove vart Republikanerna tar vägen efter Trump. Han svarade med en fråga:

»Det som ska bli intressant att se de kommande decennierna är om Trump har gjort Republikanerna till ett populistparti som skiftar i nationalism, enstaka alt-right sympatier och antiinvandring och antimuslimska attityder? Eller om folk vänder sig, inte tillbaka till den gamla konservatismen, utan formger något nytt som ser lite ut som i dag och lite som det Reagan stod för, men som är något nytt.«

»Vad är ditt svar?«, undrade Der Spiegel.

»Jag tror att det senare sker, för populism är inte hållbart i långa loppet.«

Så, alltså, vad kommer efter Trump?

Något annat. Men inte helt annat.

Och vem kommer, då?

Det för oss än längre ut på en allt tunnare is.

Amerikanska presidenter stiger sällan långsamt ur partistrukturerna.

Ingen trodde att Jimmy Carter hade någon större chans att vinna sitt partis nominering.

Att Republikanerna valde en före detta skådespelare, Ronald Reagan, som presidentkandidat skulle ha varit ett skämt bara ett par år innan det hände.

Bill Clinton, guvernör i lågprestigestaten Arkansas, förvånade när han lyckades knipa nomineringen och presidentposten 1992.

Att Barack Obama skulle besegra Hillary Clinton 2008 var helt oväntat.

Donald Trump kunde inte vinna. Han gjorde det ändå.

Att fyra år i förväg försöka gissa vem som kommer efter Trump är omöjligt. Namnen som dyker upp – Mike Pence, Ted Cruz, Donald Trump jr – är osannolika, just därför att de dyker upp.

Och, för att återvända till årets val: det är därför Pete Buttigieg, till och med högoddsaren Andrew Yang, kan locka till sig tiotals miljoner dollar. Det är därför Michael Bloomberg låter miljonerna rulla och Bernie Sanders skakar av sig sin hjärtattack.

De kan alla, var och en av dem, faktiskt bli president.

Bara i Amerika.