Hakelius: En vädjan från slaktboden
Toppbild: TT
Det finns en härligt självmarkerande poäng med att skriva en text om att folk inte borde hetsa upp sig så mycket och genast få svaret att man är en nazistpunkare som borde bombas med napalm och slaktas.
V.s.b, som matematikerna skriver.
Å andra sidan är det rimligt att ha särskilt överseende med Martin Aagårds temperament den här veckan. Förra torsdagen berättade han offentligt att han var sparkad som biträdande chef på Aftonbladet kultur. Den här veckan är han tillbaka. Åtminsone "tills vidare" och utan chefsstatus.
Grattis! Antar jag?
Hursomhelst: Aagård påminde mig om ett annat skäl till att mitt intresse för alternativ musik svalnade. Det fanns så många killar — och en del tjejer — i de där kretsarna som inte stod ut med minsta olikhet. Det mest vedervärdiga de kunde tänka sig var att någon de inte fullt ut delade åsikter, klädstil eller frisyr med, kunde gilla samma musik som de själva. Det gjorde dem helt enkelt rasande.
Om man inte växer ur sådana svartsjuka sektreflexer blir man i längden en aning tröttsam. Om man inte gjort det när medelåldern sätter in är det en aning genant.
Men egentligen är det bara en sak som förbryllar mig: vad är det som är så fullkomligt oacceptabelt med tweed? Varför har Aagård och hans kollegor i snart 30 år alltid bakat in det i rubriken, när de vill tvåla till mig?
Det är inte fantasilösheten som stör mig, det är okunnigheten.
Tweed är ett av Vivienne Westwoods favoritmaterial.
