Hakelius: Ironin är vårt enda hopp i detta tråkuniversum
Det är tretton år sedan Henrik Schyffert drog i gång »The 90’s – Ett försvarstal« och försökte döda ironin med sitt dåliga samvete över att inte ha engagerat sig mot kriget i Jugoslavien. Det är trettio år sedan ironin var en hel generations lingua franca. Eller kanske snarare rövarspråk, för en stor del av poängen med ironin var att den äldre, allvarliga generationen inte begrep den.
Så blev man av med de dönickarna.
Men nu är världen en gång sådan att allt bär på sin egen motsats. Ironin pressades så långt att den upphävde sig. Till sist visste man knappt själv om man menade det man sa. Lite rak och ärlig kommunikation, som betydde precis vad det verkade betyda, kändes uppfriskande.
Ett tag. För, återigen, allt bär på sin motsats.
När ironin veks ihop och stoppades längst ner i en flyttlåda i förrådet, var det ingen som påminde om varför den en gång hade tagits fram. Ingen påminde om den testuggande, viktigpettrande, pompöst medvetna period som föregick ironin. Ingen mindes för tillfället hur olidligt det där rekorderligt östtyska allvaret var. Ingen kom ihåg vilka hemska människor den mentaliteten fostrade och lyfte fram.
Nu kan vi minnas det, för nu är vi tillbaka i något liknande.
Allvaret har expanderat som ett glädjelöst universum omkring oss. Ingen replik är så liten att den inte kan närläsas och uppröra. Inget tweet är så kort att det inte duger som ursäkt för att dra i gång en indignerad mobb. Varje gliring är »hat«. Varje spetsig formulering ett »hot«.
Vi har hamnat så långt inne i detta tråkuniversum att vi inte ens vågar skratta åt det absurda längre. Någon kan ta illa upp. Man kan bli anklagad för att inte vara »woke«. Vi har fogligt vant oss vid att bli uppläxade av vår egen morgontidning och satta på skolbänken av P1, som ska lära oss de nya, allvarliga termerna enligt den nya, allvarliga ideologin om kroppar, eller kulturell appopriering, eller förtryckssamverkan, eller vad det nu är.
Allt är väldigt allvarligt.
Skulle någon fnissa står stormtrupperna redo. Då krävs avbön, underkastelse och självgissel. Då drar kampanjerna i gång. Då ska det ringas till arbetsgivare för att frågas om det verkligen är rimligt att ha så frivola typer anställda. Borde de inte få försörjningsförbud?
Det här är en värld för människor som aldrig förstått varför vi behöver Frank Zappa och Eddie Meduza.
Det är det självgoda allvaret som får studenter på Uppsala universitet att anmäla en av sina lektorer, för att hon använt ett ord de inte gillar när hon ombetts beskriva äldre arkiv, där ordet är vanligt. Det är det självgoda allvaret som får Uppsala universitet att huta åt lektorn, i stället för att skratta studenterna ur expeditionen. Det är det självgoda allvaret som får skådisen Selma Hayek att tacka de politiska poliser som läxat upp henne, för att hon sagt sig gilla en roman, »American dirt«, om mexikanska flyktingar. Varför? Författaren var inte tillräckligt brun. Det är det självgoda allvaret som fått författaren själv att be om ursäkt för att hon skrivit boken, trots sin alltför vita färg.
Den kanske värsta konsekvensen av att vi stuvade undan ironin är att det har uppmuntrat den gräsligaste sortens människor.
Kommissarierna, alltid på jakt efter oliktänkande att bränna.
De skenheliga, fulla av egenrättfärdiga förmaningstal.
De bigotta puritanerna, alltid hungriga på något, vad som helst, att uppröras över.
Och flina lagom, förresten. Allvarsknarkarna finns i olika skepnader på båda sidor om polariseringsavgrunden. Lika upprörda och harmsna på bägge sidor.
Nu har vi kommit till vägs ände. Men inte ens det kommer att stoppa de här människorna. De kan marschera på stället i åratal, om de bara får fortsätta att uppröra sig.
Finns det en väg härifrån?
Länge hoppades jag på samtalet. Att vi till slut skulle tröttna på dumheterna och börja prata med varandra. Nu tvivlar jag. Jag lutar alltmer åt att den enda vägen ur den här mentala polisstaten är nödutgången.
Vi måste helt enkelt sluta att ta varandra på allvar. Vi måste börja behandla allt som om det vore ett skämt. En ironi. Vi måste själva återerövra ironin och snurra bort de förfärliga kommissarierna i en härva av motsägelser och motsatser och dubbelmeningar som får deras trånga små pannor att explodera.
Ironin kan vara vårt enda hopp. Det är bråttom.
