Kina – en ny marknad för svensk mjölk när konsumenterna sviker

Vi brukade stanna till vid planschen med bedårande däggdjursungar som tapetserade skolkorridorens vägg på lågstadiet i mitten av 80-talet. Solkyssta kalvar, kaninungar och lamm på frodigt gräs, var och en av dem med rubriken »Jag dricker mjölk«. Bara under det enda djur som inte fick oss att utbrista »Åh, vad söt« – grodan – stod »Jag dricker inte mjölk«. Det tog skruv. Vi gick vidare till skolmatsalen, sköljde ner den gråaktiga pölsan genom att bälga i oss standardmjölk i vita plastmuggar. Ingen ville identifiera sig med grodan. (Ett djur som senare, i en helt annan form, skulle få en viss koppling till mjölken. Vi återkommer till det.)

Mejeriindustrin, som då tycktes åtnjuta samma självklara, institutionella pondus och aura av »god« pålitlighet som apoteket vid samma tid, fick göra reklam i skolorna, och stod bakom affischen med den summerande undertexten »Mjölk är livet«.

Mjölk var en symbol för ursprungligt liv, för trygghet, tröst, när världen gungade, och som – fick  vi höra – dessutom gav starka ben att stå på i detta gungfly, och ett skelett som växte sig pansarlikt.

Vad vi kanske ännu inte begrep då, var att dessa intagande djurungar – liksom våra jämnåriga i andra länder – väldigt tidigt slutade suga i sig den vita vätskan. Impregnerade av 80-talets mjölklobby fortsatte många av oss i stället att hälla i oss ganska rikliga mängder mjölk även långt upp i tonåren. Vi skulle snart förstå hur udda vi nordbor (liksom i många andra avseenden) var på detta område. I de flesta delar av världen är det underligt med vuxna som dricker eller ens tål mjölk.

Bartendern i Fantomen blir därför förbryllad när superhjälten i sin skepnad som vanlig man, mr Walker, sätter sig vid bardisken och av oklara skäl beställer in ett glas mjölk. En teori är att skaparen Lee Falk, som själv ska ha föredragit vin till maten, ville skapa ett helylle-alterego till sig själv. En annan gissning är, att mr Walker ville reta de hårdkokta bargästerna; sätta i gång bråk. Och är det något som den en gång till synes harmlösa, oskuldsfullt vita drycken har skapat under de senaste två decennierna, så är det just – bråk.

Det stora mjölkkrig som pågått nu under hösten blossade egentligen upp för flera år sedan. På politiskt plan bröt det ut redan 1989, när dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt (S) och Bengt Westerberg, ledare för dåvarande Folkpartiet, ville avskaffa de mjölksubventioner som fanns då. Att dricka mindre mjölk skulle gynna folkhälsan, var ett argument. Mejeriindustrin slog tillbaka, och fick politiker som Lars Werner (V), såväl som Gösta Boman (M) att ta ställning för den vita drycken på affischer, där de med mjölkmustachprydda småleenden poserade med ett glas mjölk.

Sedan början av 90-talet har dock allt fler naturfärgade konkurrenter – havremjölk, mandelmjölk, sojamjölk – dykt upp på arenan för att utmana ko­mjölken; till en början med småboxande slag som fick mejerikoncernerna att le överseende. Sedan med en alltmer expanderande marknad och växtkraft, som fick leendet att stelna i en mer skräckslagen grimas. En av mejerijätten Arlas utmanare blev havredrycken, som för ett trettiotal år sedan utvecklades av Rickard Öste, kemiprofessor vid Lunds universitet, och hans forskningsgrupp: En havredryck, som i dag går under märket Oatly, med fabriker i Malmö, Landskrona, New York, London, Berlin, Shanghai och Hongkong.

Trots att Arla globalt omsätter mycket mer (111 miljarder kronor 2018, 14 miljarder i Sverige, och Oatly någon miljard samma år) ökar försäljningen av växtbaserade alternativ till mjölk i Sverige. Oatly sålde för ett par miljarder kronor i fjol och har målet att om tre år nå en försäljning på 10 miljarder kronor.

Kampen mellan mejeriindustrin och Oatly började redan för sex år sedan, när branschorganisationen Svensk mjölk stämde Oatly på 14 miljoner kronor för att Oatly salufört sig med slogans som ansågs ställa mjölk i dålig dager.

För fem år sedan vann Svensk mjölk rättstvisten, och Oatly förbjöds använda fraser som »No milk. No soy. No badness«, liksom upplyftande epitet som »full of goodness« om sina egna produkter. Bolaget fick dock behålla fraser som »no milk, no soy, no craziness«.

Men kriget skulle inte sluta där. När Arla i en reklamfilm för ett par år sedan raljerade över konkurrenternas växtproducerade drycker med påhittade namn som »brölk« och »trölk«, svarade Oatly i sin tur med att vilja varumärkesskydda dessa namn och själva använda dem i en kampanj. I fjol drev havredryckstillverkaren även kampanjen »Spola mjölken«, medan Arla tycktes ge efter en aning för efterfrågan på alternativ genom att lansera en dryck bestående av hälften mjölk och hälften havre.

Trots Svensk mjölks seger i Marknadsdomstolen har mjölkkonsumtionen minskat i Sverige med 37 procent de senaste två decennierna och den vita drycken har tappat mark i Europa. Havredrycken (som utgör runt två tredjedelar av försäljningen av vegetabiliska mjölkprodukter) konsumeras däremot i allt större mängd, och lanseras som en trendig, medveten livsstil. Just en sådan som mejeribranschen för flera decennier sedan ville associera vanlig mjölk med, genom att klä den i en kaffefärgad, mindre barnslig outfit; i form av café au lait, och senare caffè latte.

I dag framställs det som tidigare generationer lärt sig är det mest naturliga i världen – ett glas mjölk – inte sällan som grymt och miljöovänligt. Den förr så oskuldsfullt vita drycken ses som en riktigt klimatbov, i polariserad kamp mot växtbaserade alternativ. Detta trots att inte heller Oatly tycks sakna smolk i bägaren. Havredryckstillverkaren ägs till 30 procent av China resources. Ett bolag som ägs av den kinesiska staten, som med sin enorma kolproduktion inte anses särskilt miljövänlig. Något som havredrycksförespråkarna ändå tycks klunka i sig som lättsmält, i förhållande till den miljöpåverkan som processen kring komjölken kan innebära i form av växthusgasutsläpp, vattenförbrukning, markanvändning och sojaimport till foder.

Komjölkförespråkarna slår dock tillbaka med sina miljöargument; att bönderna med sina öppna betesmarker gynnar den biologiska mångfalden, motverkar att landet växer igen, och nu även gör stora hållbarhetssatsningar på sina gårdar för att få ner metangasutsläpp och binda koldioxid.

I reklamen för de växtbaserade dryckerna framställs mjölken snarare som det nya onda. Mjölkens vita skrud är solkad, den rena vätskan som i olika kampanjer förespråkats av såväl vänster- som borgerliga politiker har grumlats, och sedan länge spelat ut sin roll som måltidsdryck.

När jag beställer en cappuccino på ett kafé i centrala Stockholm och servitören frågar om det ska vara på havremjölk, sojamjölk eller laktosfritt dämpas plötsligt hans röst – gör ett kort uppehåll – innan han låter det sista ordet nästan skamset krypa över läpparna, impregnerat av förakt, som vore det en fluga han råkat få i mun: komjölk.

Innan jag slänger ur mig det aningslösa »vanlig mjölk«, hejdar jag mig. Ändrar mig tveksamt till havre. Försöker vänja mig vid den vällingaktiga smaken. Men funderar sedan över denna mjölkskam som på senare tid krupit sig in i gommen; en skam liknande den man kunde känna över de där låtarna man gillade som barn, men knappast ville skylta med i sena tonår. Den vita vätska som en gång representerade hälsa smakar nu mest som ... nostalgi, en barndomssynd man smyger lite med. Är det smygmjölka och havreskryta som gäller nu?

Och är växtbaserad mjölk i själva verket ett så mycket mer miljövänligt alternativ än komjölk?

Det beror på hur man producerar mjölken och vad korna äter, svarar Johanna Björklund, docent i miljövetenskap vid Örebro universitet. Animalieproduktionen i Sverige håller betesmarker öppna, vilket bevarar den biologiska mångfalden och markbördigheten. Betande djur gör också att marken producerar mer, ökar fotosyntesen (genom den binder ju växterna koldioxid). Men utfordras korna med foder som innehåller importerad soja innebär de, tillsammans med den metangas de släpper ut, en stor klimatpåverkan.

– Problemet är att vi har ett sådant fokus på hög avkastning, vilket gör det svårt, för att inte säga omöjligt för bönderna att producera mjölk på ett ekologiskt sätt, säger Johanna Björklund.

För att bli klimatsmarta behöver lantbrukarna hjälp, menar hon, både genom medvetna konsumenter och politisk styrning. Bönderna måste få betalt, inte bara i förhållande till mängden producerad mjölk, utan för att de föder upp djuren på ett sätt som gynnar biologisk mångfald, eller för att kunna binda utsläppt koldioxid i marken. Ett stöd, som är mer riktat och omfattande än de extra pengar de får för att producera ekomjölk.

Detta kan antingen betalas av konsumenterna, i form av dyrare mjölk, eller bli en ersättning som vi betalar gemensamt via det jordbruksstöd som bönderna får.

Växtbaserad dryck innebär dock inte automatiskt ett mer miljövänligt val. Sojamjölk och mandelmjölk kan vara odlade på platser där det är ont om vatten. Någon sådan risk för exploatering med för stora havreodlingar finns däremot inte i dagsläget, enligt Johanna Björklund. Andra menar dock att havredryck visst kan öka de storskaliga odlingarna, riskera att utarma jordarna, och att den produktionen använder mer bekämpningsmedel.

Havremjölken håller heller inte betesmarkerna öppna, något som däremot älgar, rådjur och andra vilda betesdjur enligt Johanna Björklund i princip skulle kunna bidra till.

– Men det skulle ju medföra andra problem, med viltskador på skog och åkrar, och för biltrafiken, om dessa djur blir många fler, säger hon.

Drar man klimattanken till sin spets tycks man landa i slutsatsen att korna, med sin utandning av metan, är miljöbovar som alls inte borde existera.

Nej, så måste det inte vara, invänder Johanna Björklund.

– Komjölk skulle kunna funka, men då måste vi ändra mjölkpolitiken. Sedan finns ju också etiska aspekter av dagens industriella djurhållning.

En del kritiker av mjölkindustrin anser ju att vi inte alls bör äta kött och att komjölken tillhör kalven. Att det är oetiskt av människan att ta en dryck ifrån ett djur, som under lidande pressas att framställa stora mängder mjölk, som egentligen är avsedd för dess avkomma. 

[caption id="attachment_616668" align="alignnone" width="991"] Lugn i stormen. Arne Thörn räds inte konkurrensen från växtbaserad dryck. »Det räcker att ha smakat den för att bli av med den oron«, säger han.[/caption]

Arne Thörn, lantbrukare i Johannishus, Blekinge, drar med nästan motvillig ömhet loss fingret ur från munnen på den mest tillgivne i klungan av månadsgamla kalvar som står i halmen i ett av ladugårdens bås, skilda från korna. Kalven söker hans finger igen, suger ivrigt på det.

På denna gård får kalvarna dricka av sina mödrars mjölk under fyra dagar. Sedan tas de ifrån kon och får fortsätta med uppblandad pulvermjölk tills de är omkring 70 dagar gamla och har lärt sig att äta foder. Därefter säljs tjurkalvarna till grannen, och kvigkalvarna placeras i den äldre delen av ladugården. Hälften av kvigorna står, till skillnad från korna, bundna, enligt Arne Thörn för att ladugården inte är byggd för att ha dem på annat sätt.

När de är ett par år gamla släpps kvigorna, en i taget, in för tillvänjning bland korna, som går fritt inne i andra delen av ladugården. Så länge korna blir dräktiga och ger mjölk får de leva. Därefter väntar slaktbilen.

Korna reser nervöst på sig när vi går in bland dem i skyddsrockar av vit plast. Den spända oro som dröjt sig kvar i ladugårdens fuktiga luft är befogad; nyligen var slaktbilen där och hämtade två kvigor som inte var dräktiga, samt två kor som mjölkade för dåligt. I den smala gången intill mjölkroboten har en bräda lossnat; där har en av korna som förts till slakt trampat fel.

En rödbrokig ko betraktar oss med stora, mörka ögon inifrån den rytmiskt dunkande mjölkroboten. Robotens armar greppar spenarna kring hennes blekrosa juver medan siffror på en skärm anger hur mycket mjölk hon väntas leverera denna gång. Varje ko mjölkas i regel var sjätte timme, då de själva en i sänder går in i roboten, öppnar ingången med hjälp av sensorer de har om halsen. En annan ko visar sig inte kunna ge de drygt 14 liter mjölk som robotskärmen först indikerar att hon ska ge denna gång, så roboten avbryter försöket till mjölkning. Kon har troligen en inflammation, som kanske behöver behandlas med antibiotika. Till skillnad från i flera andra länder, används antibiotika i Sverige dock inte i förebyggande syfte.

Ute i ladugården övergår kornas rädsla för vårt besök successivt i nyfikenhet. Nästan tillgivet sträcker de fram sina mular, andas ut varm luft som bildar små tunna rökmoln i det matt gyllene ljus som silas in genom ladugårdens fönster.

[caption id="attachment_616674" align="alignnone" width="991"] Inte eko. I vår lanserar Arla »specialmjölk« som ska vara lite mer ekologisk än vanlig mjölk. För den krävs att gården inte har djur som står uppbundna. Men i gamla stallet står ett 50-tal ännu inte dräktiga kvigor, varav hälften är bundna. När sonen Henrik Thörn tar över blir det upp till honom att bestämma om en anpassning av gården ska göras.[/caption]

På Arne Thörns gård får korna gå ute mellan maj och september. Varje ko ger i snitt 30 liter mjölk per dag, omkring 10 000 liter mjölk per år, betydligt mer än en vanlig svensk ko gav runt 1800-talets slut, då hon mjölkade runt 1 000 kilo per år. För en sådan utveckling av mjölkproduktionen i Sverige har man, förutom att bedriva avel också ändrat fodret. Kritiker av ko­mjölksindustrin har hävdat att mjölkkorna får juverinflammationer till följd av den ökande mjölkningen, eftersom kornas juver ofta är tyngre än vad de är konstruerade för. Men enligt Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) orsakas mastit, juverinflammation, i de flesta fall av bakterier. Att en ko på gården får inflammation är mycket ovanligt, enligt Arne Thörn. Tidigare forskning har dock visat att kor som robotmjölkas löper fyra gånger större risk att gå med läckande juver. Att risken för bakterieangrepp, och därmed mastit, ökar genom att bakterier kommer in i juvret via spenkanalen när korna läcker mjölk.

Korna insemineras dagligen och är brunstiga ungefär var tredje vecka. Just på Arne Thörns gård sköts insemineringen av en ekonomisk förening; en riktig tjur innebär en för stor fara – han kan skada korna. Två månader efter kalvning är det dags för kon att insemineras igen.

Gården omsätter omkring 4 miljoner kronor per år och levererar runt 1800 liter mjölk per dag. En bil från Arla rullar in på gården, hämtar upp mjölken för att sedan köra den till mejerijättens anläggning i Vimmerby. Där görs mjölken till mjölkpulver som sedan exporteras till Kina, eller i vissa fall till Mellanöstern eller Afrika. Samma procedur sker vid det tiotal andra gårdar där mjölkbilen stannat till i länet denna dag. Allt färre mjölkbönder i Sverige producerar mjölk som blir dricksmjölk, berättar mjölkbilschaufför Tim Carlberg för Fokus, medan han lossar slangen efter att ha tankat dagens mjölkleverans.

– När gårdar som producerar dricksmjölk får svårt att gå runt, köps de ofta upp av större bönder. Vid de mindre gårdarna blir mjölken i stället ofta pulver som levereras till Kina.

Eftersom mjölksuget bland människor i Europa inte längre räcker till, har mejerikoncernerna skapat nya marknader, bland annat i Kina. Där har mjölkpulver från väst blivit en ny konsumtionsvara, som ofta blandas i barnmat.

Den svenska exporten av just mjölkpulver till Kina har ökat de senaste åren, visar uppgifter som Fokus begärt ut från Jordbruksverket. Från drygt 3 880 ton år 2016 till 11 544 ton under 2018. Arla, som även exporterar mjölkpulver till Mellanöstern och Afrika, står för större delen av exportökningen, som tilltog rejält under fjolåret och väntas öka ytterligare. Arla har nämligen just fått nya tillstånd från Kina som kommer att innebära goda affärer när det gäller mjölkexporten, avslöjar Erik Bratthall, presschef på Arla Sverige, för Fokus.

I början av året fick Vimmerby mejeri sin tillverkning av ekologiska ingredienser till barnmat godkänd av barnmatsproducenter som levererar till Kina. Ett godkännande som, enligt Erik Bratthall, innebär att Arlas svenska ekoproduktion kan få en ny, lönsam marknad i Kina.

Efterfrågan på ekologiskt skummjölkspulver för barnmatstillverkning växer, och nu ska de gårdar som levererar mjölken kontrolleras och godkännas av kineserna.

För att göra gården ekologisk, alltså obesprutad och utan inköpt kraftfoder, skulle Arne Thörn dock behöva större arealer och mer skörd. Nu använder han konstgödsel för att få grödorna att växa mer och besprutar majsodlingarna för att hålla undan ogräs. Allt gräs som korna äter är egenproducerat, men kraftfodret köps in.

– Vi stod i kö för att bli ekologiska, men Arla tar inte in fler nu; de har tillräckligt många ändå, säger han.

Den mjölk som levereras till Vimmerbyanläggningen kommer till största delen från gårdar i närheten av Götene mejeri, där man först tar vara på fettet, som avskiljs och går till produktion av grädde. Därefter går skummjölken till Vimmerby för vidare förädling och export.

I dag utgörs 6 procent av Arlas globala omsättning utanför Europa i Kina. Det globala Arla har exporterat mjölkpulver och andra mjölkprodukter till Kina, Mellanöstern och Afrika i över ett decennium. För sju år sedan lade företaget en strategi med målet att växa på marknader utanför EU.

Trots att större delen av den vuxna befolkningen i Kina är laktosintolerant, finns enligt Erik Bratthall ingen efterfrågan på laktosfritt mjölkpulver där.

– Det kan bero på att laktoskoncentrationen blir så låg att den inte tycks påverka laktosintoleranta, uppger han.

Men Arla– som ägs av drygt 11 000 bönder i bland annat Sverige, Storbritannien, Tyskland och Danmark – har också kritiserats för att öka sin lönsamhet på nya marknader, medan man betalar för lite för den mjölk som enskilda bönder levererar.

Lantbrukare i Europa har också känt sig svikna av sina mejerier, som i stället för att ge dem stöd vänt blicken mot Kina, samtidigt som de piskat de europeiska bönderna att producera i ännu högre takt. För att skapa nya marknader för mjölken har EU även ingått frihandelsavtal med delar av Afrika, med garanti för låga importtullar för europeiska mjölkprodukter.

Även Arne Thörn har höjt rösten mot brist på stöd, dumpade priser och EU:s jordbrukspolitik. Hans blick flammar till när han berättar hur han var en av det tjugotal »rebelliska« svenska bönder som under mjölkkrisen för några år sedan deltog i vilda demonstrationer i Bryssel tillsammans med lantbrukare från Tyskland, Frankrike och Danmark. Hur bönderna, på franskt manér, sprutade brinnande halm mot polisen. Men sådana protester skulle knappast ge fördelar i Sverige, funderar Arne Thörn med ett leende. Och han ser ljust på framtiden.

– Visst kan jag önska höjda mjölkpriser. Samtidigt är jag tacksam över den växande marknaden för mjölkpulver i Kina.

Yngste sonen Henrik Thörn, 34, har också valt yrket som lantbrukare, och ska ta över gården när föräldrarna Arne och Kristina Thörn börjar trappa ner. Av faderns pigga blick att döma lär det dock inte bli än på ett tag.

– Men jag är glad att inte ha varit en gnällspik som gör att barnen flyr yrket.

Gården har ingen hög lönsamhet, men går med vinst. Klarar sig tack vare efterfrågan på mjölkpulvret, som har lång hållbarhet och är lätt att exportera.

För att få mjölkmarknaden att expandera i Kina kör mejerijättarna liknande reklamkampanjer som i Sverige under 80-talet. I Kina, som också har egna, stora anläggningar för mjölkproduktion, frodas föreställningen – med industrins hjälp – om att mjölken ger dig protein; gör dig stark och lång. Även Kinas regering har propagerat för ökat mjölkdrickande som en väg till bättre hälsa.

Men hur nyttig är egentligen mjölken?

[caption id="attachment_616672" align="alignnone" width="991"] Walter Willett på ett matforum i Stockholm 2014.[/caption]

På senare år har studier visat på riskerna med det mjölksörplande vi en gång trodde var hälsosamt. Rön om samband mellan mjölk och för tidig död, frakturer och benskörhet har fått hela generationer att känna sig lurade; mjölk tycktes ge starka men, snarare än starka ben.

Walter Willett, Harvardprofessor i epidemiologi och nutrition, har framhållit att länder med hög mjölkkonsumtion också har den högsta förekomsten av frakturer och benbrott. Mjölken får visserligen unga däggdjur att växa fort och påskyndar celldelningen. Men denna snabba celldelning har vi inte samma behov av som vuxna, då denna tvärtom riskerar att påskynda cancer, enligt Willett. Sambandet är särskilt framträdande mellan hög mjölkkonsumtion och prostatacancer, varnar han.

I Sverige är Karl Michaëlsson, professor i medicinsk epidemiologi vid Uppsala universitet, en av de svenska forskare som framhållit riskerna med en hög mjölkkonsumtion. Enligt en stor studie finns inget som talar för att mjölk stärker skelettet, menar han, snarare är det tvärtom; särskilt bland kvinnor har man i stället sett samband mellan mjölkdrickande, förhöjd risk för fraktur och tidigare död.

En studie visar att det är 60 procent vanligare att en kvinna som dricker tre glas mjölk eller mer per dag drabbas av höftfraktur, jämfört med en kvinna som dricker mindre än ett glas om dagen. (Att man inte såg samma samband bland männen sas bero på att kvinnornas kost mättes mer noggrant). Risken för en förtida död är nästan tre gånger högre för kvinnor som dricker minst tre glas mjölk per dag och äter frukt och grönt högst en gång per dag, jämfört med dem som dricker högst ett glas mjölk om dagen, eller inget alls och äter mer frukt och grönt. För dito män är risken för en förtida död 30 procent högre än för dem som sällan eller aldrig dricker mjölk.

Hypotesen är att galaktos i mjölken leder till oxidativ stress och fria radikaler som kan leda till inflammation och nedbrytande processer i kroppen. Något som i sin tur skulle kunna leda till att man lever lite kortare.

Djur som fått i sig galaktos motsvarande den mängd som en människa får i sig av 1–2 glas mjölk visade sig också åldras i förtid, till följd av oxidativ stress och inflammationer. Även hos människor har man sett att ett högt intag av galaktos genom mycket mjölkdrickande kan kopplas till dessa följder. Men inte heller detta samband är helt säkert.

Fermenterade (jästa, konserverade) mejeriprodukter med lågt laktosinnehåll (och låga mängder galaktos) och en eventuell antiinflammatorisk effekt, som ost och fil, har snarare visat sig leda till minskad risk för tidig död och frakturer.

Studierna kring den omstridda mjölken är motsägelsefulla och inte helt tillförlitliga, eftersom man inte tagit hänsyn till övriga faktorer som kan påverka hälsan. Dilemmat är att det ännu inte finns någon randomiserad studie (där deltagande lottats in i olika kontrollgrupper), som säkert kan bekräfta riskerna med mjölken; att det är just den som eventuellt orsakar vissa negativa effekter.

Eftersom man inte kan sätta en stor grupp försökspersoner på strikt kost och följa dem under 20 år är det svårt att göra en randomiserad klinisk studie om mjölkens effekter. En amerikansk, icke randomiserad studie som publicerades i British medical journal i slutet av förra året, har pekat på risker med en för tidig död (om så endast marginell, som några månader) även vid intag av måttliga mängder, som ett glas mjölk per dag. Risker som förmodligen har sin grund i högre risk för inflammation i samband med mjölkkonsumtion. Samtidigt visar en färsk japansk studie risker med att inte få i sig någon mjölk alls; att mjölken, troligen på grund av det näringsintag den innebär, har en skyddande effekt vid en mängd på 0–100 milligram per dag.

I en nu pågående randomiserad studie utforskar Karl Michaëlsson hur stor risk för inflammationer mjölkdrickandet egentligen innebär, jämfört med om man dricker filmjölk.

Tanken är att polera rönen om sambandet mellan mjölk och inflammation (som på sikt alltså kan leda till sjukdom, oxidativ stress och därmed ökad risk för tidig död).

Trots att han, på grund av en viss laktosintolerans, avhåller sig från mjölk och i stället äter ost och fil, ser Karl Michaëlsson inget skäl till oro för mjölkdrickande så länge man inte dricker mer än Livsmedelsverkets rekommenderade nivåer på 2–5 deciliter per dag (en nivå som också gäller barn från två års ålder). En rekommendation som inkluderar alla mejeriprodukter, som yoghurt, fil och ost.

Mer sägs vi inte behöva för att fylla behovet av det kalcium som vi dagligen förlorar via bland annat urin, och som vi behöver fylla på för att benen i våra skelett ska nybildas. För att upprätthålla vår kalciumstatus behöver vi 800 milligrams kalciumintag per dag; i en deciliter mjölk får vi 120 milligram. Samtidigt finns ju kalcium i andra källor, som i gröna bladgrönsaker, i vissa skaldjur, som sardiner, och i sesamfrön, nötter, men även i vegetabiliska, berikade mjölkalternativ.

Vill man skippa mjölken helt är det alltså ingen fara, försäkrar Eva Warensjö Lemming, docent i medicinsk epidemiologi vid Uppsala universitet samt risk- och nyttovärderare vid Livsmedelsverket.

– Med mejeriprodukter i kosten är det enklare att fylla kalciumbehovet. Samtidigt finns de som inte äter mejeriprodukter alls och klarar sig.

Att hela gruppen mejeriprodukter har en trolig skyddande effekt mot tjock- och ändtarmscancer, det vet man.

Vad ska man tro om sambandet mellan mjölkdrickande och risk för prostatacancer?

Detta samband är inte lika säkert, menar Eva Warensjö Lemming, även om det verkar finnas, på grund av påverkan av cancercellbildningen.

Inte heller kommer man undan den vita dryckens eventuella risker med de laktosfria alternativ som blivit alltmer populära, även bland personer som inte lider av laktosintolerans. Där har man nämligen bara har sönderdelat laktosen i glukos och galaktos.

Om en mjölkälskare vill hinka i sig en liter om dagen, vill du varna för det?

– Nej, det kan jag inte göra; det beror på individ.

Auran av ursprunglig naturlighet som omgärdade mjölken under 20- och 30-talen och flera decennier framåt var däremot en kommersiell och politisk skapelse. Tidigare, i det svenska bondesamhället, ansågs det rent av slösaktigt att dricka färsk, oskummad mjölk.

I stället var det i de industristäder som växte fram under 1800-talets andra hälft som mjölkdrickandet flödade. Färsk mjölk kunde fraktas till städerna utan att surna och innovationer som separatorn skilde grädde från skummjölk. Med pastöriseringen fick mjölk, som tidigare kallats »det vita giftet« på grund av sin benägenhet att överföra exempelvis tuberkulos, i stället ett rykte om sig som hälsosamt livsmedel. Med konstgödsel, som gjorde det lättare att producera gräs och hö, kunde bönderna också öka antalet kor.

Mjölklobbyn tog fart, inte minst genom föreningen Mjölkpropagandan, som bildades 1923, och bildade mjölkbarer, spred budskapet om mjölkens förträfflighet i skolorna, och fick anslag av jordbrukare, mejerier och riksdag.

För att pressa kostnader och driva upp priserna gick jordbrukare ihop i ekonomiska föreningar, med ett medlemskap som praktiskt taget tycktes tvingande. Bönder som stod utanför föreningsrörelsen kallades osolidariska. De kooperativa mejerierna konkurrerade under 30-talet ut privata aktörer, mycket på grund av att de tillsammans fick inflytande över de politiska regleringar som rörde branschen. Mjölk gav, inte starka ben, men starka band – mellan stat och mejeriföretag, och blev politiskt smörjmedel.

[caption id="attachment_616673" align="alignnone" width="991"] Skolelever dricker mjölk till lunchen. Bilden är tagen 1985.[/caption]

När Socialdemokraterna 1932 kom till makten med sin folkhemspolitik, behövde partiet stöd från andra partier. Året därpå skedde en krisuppgörelse, även kallad »kohandeln«, mellan S och Bondeförbundet. Den gick ut på att Bondeförbundet gav stöd till Socialdemokraternas regering, på villkor att den skyddade svenskt jordbruk mot internationell konkurrens. Ett mjölkstöd infördes, som höll mjölkpriset nere utan att sänka det pris bönderna fick.

När Mjölkbaren slog igenom på Stockholmsutställningen 1930, i samklang med den samtida funktionalismen, kom mjölken att symbolisera framstegstanken. Den vita drycken påstods skapa så kallade A-männi­skor, som skulle bidra till en bättre värld. I det socialdemokratiska Sverige blev mjölk i skolan sedan också en del av det som beskrevs vara det jämlika folkhemmet. Mjölken flöt samman med visionen om välfärdsstaten.

Skimret av naturlighet som i Skandinavien tidigare omgärdat mjölken, var dock en konstruktion, en chimär. Mjölk är knappast ett naturligt behov för den vuxna människan. Alla bebisar som diar vid moderns bröst har ett särskilt enzym i kroppen som gör att de kan bryta ner ämnet laktos. Men det enzymet försvinner hos de flesta människor i världen och hos alla andra däggdjur i vuxen ålder.

De flesta vuxna människor i världen får ont i magen av att dricka komjölk efter barnaåren, vilket beror på att de inte kan bryta ner mjölksockret, laktosen. Laktosintolerans är mycket ovanligt hos små barn. I stora delar av Asien, Sydamerika och Afrika är nästan alla vuxna laktosintoleranta. (Men laktosintoleranta kineser och japaner sägs i regel tåla omkring 200 ml mjölk.) I medelhavsområdet är 30–60 procent av den vuxna befolkningen laktosintolerant.

Nordeuropéer, främst skandinaver, har däremot en gen som gör att de tål mjölken. De flesta personer av europeisk härkomst kan som vuxna producera enzymet laktas och därmed bryta ner laktos (sockret i mjölk). För tiotusentals år sedan kunde inte heller våra kroppar producera laktas. När jakt och samlande började ersättas av jordbruk kunde människan dock långsamt reducera laktosmängden genom att ta fram exempelvis ost. Något som i sin tur kan ha lett till att en genetisk mutation kunde spridas i Europa, som gjorde det möjligt för vuxna att producera laktas, och alltså dricka mjölk.

En vanlig förklaring till att denna gen utvecklats var tidigare också att människor i norra Europa i brist på solsken började dricka mjölk för att få i sig mer D-vitamin och kalcium. Men vårt vintermörker är inte svaret på hela gåtan, eftersom även spanjorer har utvecklat förmåga att dricka mjölk.

Enligt en forskningsteori kan förmågan att i vuxen ålder dricka mjölk ha drivits fram av – svält. Att kunna dricka näringsrik mjölk var förmodligen något positivt för de tidiga europeiska bönderna, när de för runt 10 000 år sedan gick från att vara jägare och samlare till jordbrukare. Fick bönderna dåliga skördar och ost och surmjölk tog slut blev förmågan att kunna dricka färsk mjölk, enligt denna teori, livsviktig.

Denna varierade tolerans för mjölk i världen har länge använts som rasistisk propaganda. Den vita drycken knöts i början av 1900-talet samman med många nordeuropéers förmåga att tillgodogöra sig mjölk som vuxna, och mjölkreklamen visade bilder av »sunda« ljushyade personer i kontrast mot bilder av människor med mörkare hy. En av de bilder som föreningen Mjölkpropagandan spred i Sverige 1934 föreställde en mörkhyad liten pojke och en vit liten flicka, sida vid sida. Den mörkhyade pojken står framför en kaffeplanta och håller en kaffekopp i sin hand, medan den vita flickan står med en ko i bakgrunden och håller i ett glas mjölk. Texten över bilden uppmanar pojken att behålla sitt kaffe, och flickan att dricka av »den goda, vita mjölken«.

Även i vår tid har ett glas mjölk ibland blivit en symbol laddad med rasistiska förtecken.

Under den så kallade »mjölkfesten« 2016, några veckor efter att Donald Trump tagit plats som USA:s president, dansade män runt med mjölkförpackningar, skrek rasistiska slagord och hällde mjölk över sina bara överkroppar. Richard Spencer, ledare för en amerikansk vit makt-tankesmedja, som i sin tur hyllats av Trumps dåvarande rådgivare Steve Bannon, lade en mjölkemoji till sin Twitterprofil och texten »I’m very tolerant  … lactose tolerant!«.

Efter mjölkfesten spreds hashtaggen #MilkTwitter. För tre år sedan blev också hashtaggen #SoyBoy
viral. Där hånades sojamjölksdrickande som en symbol för mångfald, feminism och »PK-människor« – medan komjölk lyftes som symbol för den »gamla goda tiden« och för  patriarkat, manlighet, traditionella könsroller och så kallad vit överhöghet.

I sociala medier har mjölken, i likhet med grodan Pepe the frog, som kallats alt-right-rörelsens varumärke, ibland använts som ett slags symbol för 2000-talets vit makt-rörelse.

Från att på skolans vägg ha förknippats med söta däggdjur i motsatsförhållande till grodan, förvandlades ett glas mjölk alltså – kanske av alltför många kyssar – i emojivärlden till en symbol för rasism, bredvid en groda. Något som lätt kan spä på mjölkskammen.

Men kanske är det som med övriga symboler som man en gång tyckt om, och som på ett eller annat sätt ockuperats av olika rörelser; man måste återerövra dem om man ska förlika sig med att en gång ha gillat dem.

Liksom Ulf Lundell ofta påtalar vikten av att ta tillbaka sin numera nötta låt »Öppna landskap« från allt från danska nazister till sverigedemokrater, måste man kanske också återerövra glaset med komjölk från den alt-right-rörelse som kidnappat det som symbol. Och för en gångs skull låta mjölken bli varken mer eller mindre än vad den är: Något som inte bör konsumeras i för stora mängder, och vars källa – trots sitt rapande av metan – i alla fall är en av orsakerna bakom öppna landskap.