Nina Lekander: Sveriges narkotikadebatt närmar sig omvärldens
Toppbild: TT
För ett par månader sedan åkte jag en sen kväll taxi från Berlin Tegel till Prenzlauer Berg. En ung kvinna, för en gångs skull. Så jag frågade:
»Är du aldrig rädd? Kör du till alla stadsdelar utan fruktan?«
»Självklart«, svarade hon. »Berlin är en trygg stad.«
»Men nånting är du väl rädd för?«
»Det skulle vara unga män som rejsar på gatorna, folk som inte blinkar. Annars är allt okej.«
Jag drar mig till minnes att min dåvarande sambo i Stockholm redan på 90-talet sa att till vissa ställen i den så kallade orten körde han aldrig. Det handlade inte om skjutvapen, bomber och granater – men strul, slagsmål, hot, rån och knivar.
Nu läser jag programledaren med mera Thabo Motsieloa på Facebook. Han var med och gjorde tv-programmet Brottsjournalen 2013–2018 och skriver att redaktionen avfärdades var gång de försökte tala med Jerzy Sarnecki om växande gängkriminalitet. 1992 ska han också ha sagt till Laila Freivalds att »utvecklingen var på väg åt helvete«, men blev »avsnäst«.
Ett mer nutida vittnesmål på samma sociala medium avges av journalisten Andreas Henriksson. Han berättar att han på ett fik hör ett äldre par prata om »gängrelaterade grova rån med obehagliga våldsinslag«. De säger att det enda man kan göra är att proteströsta på SD. Detta i hjärtat av självaste Södermalm i Stockholm.
Oron är oroväckande. Oron tycks befogad på allt fler platser i Sverige. Jag förstår bekanta i bland annat Kalmar och på Öland som protestsympatiserar med SD.
Internationella medier rapporterar förvisso i ökande grad om våldet i Sverige. Bland annat skriver Süddeusche Zeitung (12/11–19) att »en liknande mängd explosioner i förhållande till befolkningen kan bara hittas i Afghanistan, förutom i rena krigszoner«. Österrikiska Der Kurier förklarar att det svenska epitetet »humanitär stormakt« inte längre gäller (18/11–19) och citerar Tino Sanandaji: »Det finns två sidor i den här mycket känslomässiga debatten – Sverigedemokraterna och de politiskt korrekta verklighetsförnekarna.«
Emellertid är medvetenheten om läget låg bland mina berlinska vänner. Deras »Sverigebild« består av Ikea, Volvo, Greta Thunberg och Pippi Långstrump. Men att deras »Bullerbü« har förvandlats till en Bullerby av ett helt annat bullrande och bombarderande slag har inte gått in.
Gäng- och klankriminalitet i förhållande till droger och droghandel diskuteras förstås också i Tyskland. Men relationen till cannabis är mer avslappnad. Åtskilliga gram för eget bruk är inte lagligt men tolereras. Såväl myndigheter och mediala debattörer som politiker tycks anse att pårökta människor är tämligen fridsamma. Alkohol och tyngre droger triggar dock aggressivitet och våld.
Min kompis M som är ordningspolis i Berlin säger att särskilt unga hormonrusiga killar på flyktingförläggningar som dricker för kanske första gången och drar ut på stan i gäng är problematiska.
Det tyska polisförbundet BDK förordade förresten avkriminalisering av hasch och marijuana för snart ett år sedan. Och redan 2015 föreslog De gröna rentav legalisering, samtidigt som ungdomsdomaren Andreas Müller gav ut boken »Kiffen und Kriminalität«. Även han menar att alkohol och amfetamin är mycket värre, medan »gräs förmodligen skulle hjälpa till och med nazister«, som då »i stället för att dra på sig stövlarna skulle upptäcka att efter en joint verkade alla människor plötsligt riktigt trevliga«.
Så långt gången är debatten inte i Sverige. Men den spindlar sig framåt, pådriven av de arma pojkar som fastnar i gängbrottslighet. I nät spunna av livsstilskriminella. Nät klibbiga av kåda.
