Anna Gullberg: Politiker på besök i förlorarnas land
Toppbild: TT
Borlänge: Staden vars slogan lyder »Trevligt folk«, men som stad betraktad är … tja, mindre trevlig. Staden som utsetts till Sveriges fulaste för sin daterade modernitet. Staden som blivit statligt kompenserad bortom det mesta efter lång och trogen regeringslobbyism, men som ändå inte får ordning på de kommunala driftsunderskotten. Staden där NMR suttit i fullmäktige. Men också Miss Lis stad, Mando Diaos stad.
Här blev jag full för första gången. Här tog jag studenten. Här ville jag verkligen inte bo, men hamnade ett tag ändå.
Borlänge har ett av Sveriges stora utanförskapsområden, Tjärna Ängar. Här är nio av tio födda i ett annat land och 2016 hade 28 procent av Tjärna Ängars invånare ett arbete.
Det är ingen slump att det var här som moderatshowen Ulf & Alice nyligen intog stans största pub. Här i den gamla bruksorten berättade Borlänge Tidning häromveckan att man nu passerat 100 miljoner kronor i utbetalda försörjningsstöd. Samtidigt är det ett S-fäste, som producerar S-ministrar och där partiet dominerat politiken, idrotten (Heja Brage!), föreningslivet och kulturen sedan demokratins införande. Här tågar barnen i den kommunala musikskolan i första maj-tåget.
Men för första gången någonsin tvingades S samarbeta högerut efter valet 2018.
Borlänge är ett av turnéstoppen för stjärnduon när M åker landet runt. Kristersson och Teodorescu Måwe, sekreterare i arbetet med det nya idéprogrammet, vill prata med vanligt folk under vinjetten »Vart är Sverige på väg?«. Men blåställen från pappersbruk och stålverk dyker inte upp på O’Learys. En stor andel av publiken är toppmoderater från övriga Dalarna.
Statsministern inledde trenden. Han skippade Almedalen.
Under en period kunde medierna betydligt mer om det amerikanska rostbältet än om hur förutsättningarna ute i den svenska glesbygden såg ut. Fyra av tio finns här ute i landsorten. Misstron mot eliten, den finns här, där eliten inte finns, annat än på genomresa.
Det är ingen slump att knappt någon känner igen Ganman bland den elit som samlats till prisutdelning på Fotografiska. Men bland de många obekväma och oborstade på Facebook är hans plumpa skämt väl kända. Utnämningen är nog inte bra för hans rykte. Det riskerar att adla honom till etablissemanget. Aftonbladets nya kulturchef Karin Pettersson tog i från tårna. I mediekratin har Ganman kolorerats som något fult och oönskat.
En okänd en. En som alla dom. Sanningssägare från vischan. En skrattspegel för folket.
Här är vi. Nu syns vi.
I samtiden är det symtomatiskt att Petterssons första längre text delvis handlar om henne själv, och bilden hon lämnar efter sig som grundare av Fokus, en roll hon hade innan hon klev in på partihögkvarteret på Sveavägen 68 och vidare till Aftonbladet. »För vad och för vem är Ganman en portalfigur? Kanske för dem som tycker det är viktigt att journalistik kopplas loss från all form av värdegrund. Så pratar pengar om de får vara i fred«, skriver hon.
Jag kan svara på den där frågan. Ganman är en portalfigur för dem som tröttnat på en socialdemokrati som har fått vara i fred. För dem som tycker att »värdegrund« inte är en ens nödvändig förutsättning för ett öppet samtal. Sådana man måste åka på turné för att kunna ta i hand, i Borlänge, i Sollefteå, i Bengtsfors.
I veckan svängde svängdörrarna mellan Sveavägen 68 och Aftonbladet åt andra hållet. Ledarskribenten Daniel Swedin är från april ny talskrivare för statsministern. Det är en rekrytering som är en klar förstärkning i frågan om Sverigeklyftan. Dystra Grängesberg, där 30 år gått sedan gruvans nedläggning, och slyn växer vid det stora tomma hål som ekar i samhällets mitt, är svenskt rostbälte. Hit åkte statsministern när han plockade poäng på att skippa Almedalen, och härifrån kommer hans nya talskrivare.
När berättelsen om stad och land ska beskrivas i ord som bär, har en trovärdig historieskrivare rekryterats.
Lantisarna har inte längre förtroende för politiken. Känner att de inte räknas. I de gamla bruksorterna bor förlorarna – sossar och sverigedemokrater, partierna med störst andel lågutbildade väljare.
I fikarummet på bruket leder inte sexistiska grovheter och smårasistiska gliringar till Twitterdrev och rasande uppgörelser på kultursidorna, de leder till skratt. Den som klagar får höra att den ingen humor har. Håll käft!
I den tilltagande mediekrisen, i en nedrustning av samhällsstrukturer, när eliten tittade västerut och följde Trumps retorik med fasa, det var där och då som det svenska rostbältet började skratta åt Jens Ganmans cirkeldiagram.
