Björklund: Hipsters som lajvar arbetarklass – allt är förlåtet

Butikerna är fyllda med kläder som kallas workwear den här våren. Tio års urtrist sweatshirtmode har utmynnat i en annan sorts funktionsplagg: kanvasjackor, ullskjortor och stora fickor på allting.

Reaktionerna på trenden var förstås ryggmärgsmässiga. När modebloggaren Sandra Beijer tipsar om något knegigt flanelligt så väser folk om överklassens världsfrånvändhet, och när det öppnar en butik på Södermalm i Stockholm specialiserad på franskt arbetarmode suckar folk och skriver »Hur vore det om vi inspirerades av fransk arbetarrörelse i stället?«

Man har hört allt förut, förstås. I årtionden (jo, faktiskt) har man himlat med ögonen åt hipsterkulturens sotarmössor som aldrig närmat sig en skorsten och fabriksskor som aldrig lämnat kontoret. Tydligen fanns samma diskussion redan på 60-talet, om studenter i dyra snickarbyxor som ansågs appropriera samhällets svagare för att ge sitt trygga liv en mer romantisk inramning.

Men något är annorlunda nu. Jag känner hipsterpionjärer som länge mekade med sina racercyklar i väntan på att musikkarriären skulle ta fart, men som nu faktiskt funnit sig och börjat jobba på verkstad. Att skriva reklamtexter kanske inte lönar sig längre, att lära sig mura kakelugnar eller reparera gamla fönster verkar vettigare. En medieprofil jag följt sedan 00-talet har gift sig med en busschaufför och en annan med en hissreparatör. De som skrev matblogg driver nu bageri. De som anklagades för att lajva och posera arbetare har plötsligt börjat – ja, arbeta.

Är de riktiga arbetare då? Frågan är kanske om de riktiga arbetarna finns, eller hur länge sedan det var de försvann. De nyblivna knegare jag träffar har inte sällan både högskolepoäng, kulturellt kapital och allt annat som man tidigare förknippade med bortskämd medelklass. De insåg efter ett tag att de jobb som de kunde få genom att dyka upp på universitetet var mindre tillfredsställande än att använda händerna, att ett kneg kanske inte var så hemskt som alla sagt. Dessutom var kontorsjobben svårare att få och inte sällan sämre betalda. Varför då vända papper när man kan få något gjort på riktigt, i romantisk snickarbyxa dessutom?

Trots att det finns dödliga arbetsplatsolyckor och taskiga villkor även i dag, börjar tanken på ett riktigt jobb kännas mer och mer som ett privilegium. Man tittar trånande på sammanhållningen och stoltheten i Göteborgs hamnarbetarförbund, medan man äcklas av tanken på de över 200 kommunikatörerna i Göteborgs kommun. Vad är det som ska kommuniceras, kan de inte lägga räls eller fiska räkor eller något som gör skillnad? Vara lite mer som Ann-Sofie Hermansson, som började köra sopbil när hon slutade vara kommunstyrelsens ordförande.

Sverige har alltid utmärkt sig i att möjliggöra klassresor. Så duktiga har vi varit på att släppa in människor till högre utbildning, att en majoritet av alla anställda numera är överutbildade. I debatten hör man ofta någon prata om bristen på de så kallade enkla jobben, men bristen på de avancerade nämns sällan. Det är av någon anledning svårare att föreställa sig den etablerade medelklassen som överflödig, det var ju de som skulle ha koll.

De är nog ännu mer förvånade, själva. Utbildning skulle vara frälsningen, garantin för att vakna och somna på gräddhyllan varje dag resten av livet. Några extra år i skolan skulle ge både en själv och ens barn tillträde till världar man knappt kunde föreställa sig. Tryggheten skulle vara självklar. Och det skulle ju vara så vi delade upp människor, i hederliga knegare å ena sidan, viktiga akademiker å andra. Plötsligt verkar inget av det stämma.

Det var när jag själv gick på psykologprogrammet på Karolinska som jag började känna att ett riktigt arbete kanske inte hade varit så dumt ändå. De allra vanligaste problemen som vi blev utbildade i att behandla var de som hade kunnat botas med ett mindre stillasittande liv och en tydligare uppgift. Sömnsvårigheter, stressrelaterade sjukdomar och allt som liknar adhd-symtom hade minskat av att gå ut och ha något att bära, bygga, åstadkomma.

Allt gör-det-självande och praktiskt trixande som de bespottade hipstrarna var tidiga med kanske inte bara var en världsfrånvänd pose. Någonstans däri fanns en mer välformulerad kritik av samtiden än någon annan kulturell rörelse haft på länge. Allt ölbryggande, linoljemålande och balkonglådeodlande var en strävan efter att vara lokalt förankrad, bidra till en gemenskap, känna sig nyttig. Att göra något som går att ta på, så man kan sova på natten och faktiskt bära upp sin skogshuggarskjorta.

LÄS OCKSÅ: Anna Björklund: Killarna i min högstadieklass som ”försvann”