Charlotta Mellander: När ska vi sluta låtsas att hela Sverige kan leva?
Toppbild: TT
I mitten av december blir jag uppringd av ett debattprogram på tv som undrar om jag kan tänka mig att vara med och diskutera huruvida hela Sverige kan leva eller ej. Det kommer att vara jag, vid sidan av två politiker samt representanter från en mindre kommun i landet, där en stor arbetsgivare precis meddelat att man tänker slå igen portarna.
Precis som för alla andra i mitten av december är min tid just då begränsad och jag är tveksam till att sätta mig i bilen på kvällen och köra en bra bit för max en till två minuter i sändningstid. »Men«, säger researchern i programmet i ett försök att övertyga mig; »Det är ju nästan ingen annan som säger att hela Sverige inte kommer att leva.«
I ett land med drygt 450 000 kvadratkilometer land och bara drygt 10 miljoner invånare – där de flesta dessutom valt att bo i en stad, lite mer nära andra människor – så är det lätt att inse att befolkningstätheten utanför städerna många gånger kommer att vara väldigt låg. I genomsnitt bor det cirka 22 personer per kvadratkilometer i Sverige, men denna siffra varierar väldigt mellan kommunerna. I Stockholm bor det över 5000 invånare per kvadratkilometer. I några av våra kommuner bor det inte ens en halv person per kvadrat-kilometer.
Befolkningstäthet spelar roll. Under de senaste 25 åren har ungefär hälften av landets kommuner minskat sin befolkning. Av de som minskade hade cirka två tredjedelar en befolkningstäthet som var under det nationella genomsnittet redan från början. Alla utom en kommun hade en befolkningstäthet under 100 personer per kvadratkilometer.
Bland de kommuner som ökade i befolkningsstorlek de senaste 25 åren så var den genomsnittliga befolkningstätheten drygt 220 personer per kvadratkilometer. Det var tio gånger mer än genomsnittet bland de kommuner som minskade sin befolkning under samma tidsperiod.
Att utvecklingen ser ut som den gör beror inte på att någon vill de mindre kommunerna illa. Tvärtom tror jag att de allra flesta stödjer tanken på att hela landet ska leva. Det känns om inte annat moraliskt rätt att alla som bor i landet och är med och bidrar ska ha tillgång till den offentliga servicen, ha vägar att åka på, ha bussar som kan ta dem hem och så vidare. Men den krassa verkligheten är att på platser där få bor glest är det dyrt att tillhandahålla allt det som de moraliskt sett har rätt till.
Det är dyrare att driva skolor där det inte bor så många barn. Bussarna – i de fall de fortfarande går – kommer inte kunna gå lika ofta när få människor åker med. Sjukvården som tillhandahålls kommer att behöva täcka en allt större landyta, vilket i sin tur innebär att de som bor i dessa områden måste åka långt för att kunna få vård.
Mellander: Otacksamma lokalpolitiker slarvar bort unga som vill stanna
Ofta gör det att fler väljer att lämna de här platserna bakom sig och befolkningen avtar ännu mer. Det är en negativ utveckling som inte är lätt att bryta. Men trots att vi har haft en sådan utveckling på många platser under en lång tid, tycks det ändå vara svårt för politiken att vilja ta verkligheten till sig.
»Självklart kan hela landet leva« menar de båda politikerna som jag möter i tv-programmet, trots att alla erfarenheter visar på motsatsen. Verkligheten skulle också behöva gå in hos många av de lokala beslutsfattarna. Trots att man i många kommuner minskat sin befolkning, år efter år, fortsätter man att planera för befolkningsökningar. Precis som forskaren Josefina Syssner vid Linköpings universitet påpekat, råder det en påfallande avsaknad av en plan B.
Vad ska man egentligen göra om inte plan A, som innebär en befolkningsökning, slår in?
Varför är det så förtvivlat svårt att se verkligheten som den faktiskt är? Varför underlåter man att börja planera strategiskt för att så långt som möjligt säkra livskvaliteten på de platser som inte längre växer och som inte vuxit på bra länge?
I grund och botten finns det naturligtvis en vilja hos politiker att bli omvalda. Kanske vill man inte sparka på den som redan ligger. Men det hade varit rakare att börja diskutera hur stor del av landet som faktiskt ska leva och hur det ska gå till, snarare än att gång på gång hävda att hela Sverige kan leva.
Charlotta Mellander är professor i nationalekonomi på Handelshögskolan i Jönköping.
