Fint skådespeleri, men oengagerad regi i »Katt på hett plåttak«
Bild: Carl Thorborg/Pressbild
Scenen är kal och förutom en låda full med flaskor och en obäddad säng ligger där bara lite utslängda kläder. Som för att påminna om pjäsens ständigt närvarande nerv, sprit och sex (eller brist på sex).
”Katt på hett plåttak” är en av den amerikanske dramatikern Tennessee Williams klassiska 1950-talsverk. Bakom den står succéduon från fjolårets uppsättning av ”Linje Lusta" på Dramatens Lilla scen, regissören Stefan Larsson och den experimentella scenografen Sven Haraldsson.
LÄS OCKSÅ: Undertexterna slår tillbaka
Berättelsen utspelar sig i samband med ett födelsedagsfirande hos en dysfunktionell familj. Samma dag har de fått veta att familjens framgångsrika patriark har obotlig cancer och kommer att dö. Men detta hemlighåller de övriga familjemedlemmarna för fadern. Och det är inte den enda lögnen som bygger fasaderna runt denna framgångsrika, men trasiga familj. Sonen Brick dövar sitt självhat med hjälp av sprit och vänder sig bort från sin vackra hustru Maggie hellre än att tvingas blotta sig och sin sorg över en lämnad idrottskarriär och en förlorad manlig vän.
I Stefan Larssons uppsättning får skådespelarna stort utrymme att bära upp sin berättelse. Marie Göranzon är magnifik som den godmodigt ordnande mamman som försöker få familjen att hänga ihop, men som själv både favoriserar en son framför en annan och aldrig riktigt lyssnar på någon. Maggie, spelad uttrycksfullt av Livia Millhagen, gömmer sin frustration och oro bakom en vägg av pladder, men med en mimik som hela tiden avslöjar vad hon egentligen känner. Men medan Brick sitter i sitt hörn och klunkar på sin sprit, och Maggie kämpar för att få en reaktion, framstår dödläget i deras äktenskap till sist som en metafor för hela pjäsen. Bricks eventuella homosexualitet var naturligtvis sprängstoff när pjäsen skrevs på 50-talet, men bär inte riktigt som bekymmer in i vår tid. Hans oro blir aldrig övertygande även om man tydligt ser hans bortvända lidande gestaltat i Erik Ehns ansikte. Livslögnerna bara väntar på att krossas och uppgörelserna står i skarpladdad beredskap, men när det sker blir det aldrig som en sprängd ballong, utan snarare som att tömma en luftmadrass.
LÄS OCKSÅ: Kulturtips: 5 virusfilmer som fått nytt liv igen
I ”Linje Lusta” var Haraldssons scenografi utmanande, med en filmfotograf, Andrea Grettve, som slet ont för att följa skådespelarna vart de gick, in i olika dolda rum på scenen, som en illustration av de hemliga rum var och en bar inom sig. Emellanåt tjänstgjorde skärmen som en extra motspelare åt skådespelarna. I ”Katt på hett plåttak” bidrar inte heller scenografin till att fördjupa berättelsen. Skärmen som reser sig i fonden är reducerad till i stort sett samma funktion som storbildsskärmarna på en sport- eller musikarena. Att förstärka minspelet så att även de längre bak i salongen kan se.
I slutändan är det en regi som framstår som oengagerad.
