Mats Holm: Ring P1 och ljudrevolutioner? Ge oss klassikerna tillbaka!

På en folkhögskola i Bergslagen för några år sedan gick eleverna en måndag in i sin sal, slog på en dator och klickade fram radioteaterbiblioteket. De letade upp »Kung Oidipus« i en inspelning från 50-talet och började lyssna på berättelsen om hur Oidipus far, kung Laios från Thebe, fått en spådom om att sonen skulle döda honom och gifta sig med hans fru, sin egen mamma. Kungen hade därför placerat barnet i ödemarken, och lämnat det att dö, men pojken hittades av herdar, adopterades av en kung i grannlandet, som inte berättade för sonen att denne var adopterad. När Oidipus som ung vuxen fick höra spådomen flydde han från adoptivfamiljen, mötte en främling vid en vägkorsning, hamnade i bråk, slog ihjäl honom utan att veta att det var hans far, kungen av Thebe.

Drottningens nye make skulle bli den som klarade ett prov från oraklet från Delfi. Oidipus gjorde det. Iokaste, hans mor, blev hans fru. Oidipus visste inte vem hon var.

Eleverna absorberades redan av bakgrundshistorien. De var mellan 18 och 20 år och hade samtliga en diagnos i autismspektrumet. Aspergers syndrom, adhd, autism. Under den termin jag hade dem i en teaterkurs berättade en att hennes inre schema gav henne starka instruktioner om strikta rutiner. En annan behövde tystnad för att koncentrera sig. Den här förmiddagen uppfylldes de av Sofokles berättelse, skriven för 2 400 år sedan. När dramat börjar har pest och missväxt härjat landet. Steg för steg inser Oidipus att den man han mördat var hans far. Den kvinna han gift sig och fått barn med är hans mor. Oidipus kamp med sin insikt är dramat.

Mina elever lärde sig allt utantill, började läsa »Antigone«, historien om Oidipus och Iokastes dotter, fick upp ögonen för hela antiken, hela teaterhistorien. Bara genom att komma in i ett tidlöst drama som lös av egen kraft. Kort därpå satte vi upp Anton Tjechovs »Måsen«. Elever hittade den i en annan 50-talsinspelning från radioteaterarkivet. De kände igen sig i mycket. Unge Konstantins febriga drömmar om att skapa »en ny sorts teater«. Ninas vilja till rampljuset. Konstantins skådespelarmamma Arkadinas behov att manipulera sin omgivning. Dessa elever i sina autismspektrum glänste i Tje­chovs ljuva komedi.

Sedan dess har jag haft ett gott öga till radioteaterbiblioteket. En plats att upptäcka klassiker på. Det har de dubbats till för att de svävar ovanför nuet, kastar sitt skimrande ljus på oss som lever, erbjuder facit. Det är bra att de ligger där, på SR:s hemsida.

Men, upptäcker man, det gör de inte längre. »Kung Oidipus« är borta. »Måsen« är borta. Radio­teaterbiblioteket är borta. Ersatt av något som kallas Dramaarkivet. Där finns i dag 52 pjäser. Överst en dokumentär som heter »Ljudrevolution! Om podcasts, perversioner och parallella världar«.

Därefter ett  »Extrainsatt Ring P1 av Dmitri Plax« om fördomar. Och så tio dokumentära program om människor under Göteborgskravallerna och femton »Möjliga samtal«, låtsatsprat mellan verkliga personer som aldrig har ägt rum. Sju klassiker finns bland de femtiotvå dramerna.

Att ett parti kallar till sig public service-chefer för att kräva svar på innehållsfrågor bådar illa. Men bekymmersamt är också att ansvariga för kulturutbudet på den skattefinansierade radion är övertygade om att nyskrivet, tendentiöst har mer att säga oss än klassiker. Det blir svårt att bärga den nödvändiga segern mot dem som vill stöpa om public service utan att ha den nutidsbilden med i analysen.

Oidipus stack ut sina ögon för att de hade sett, men inte hjälpt honom förstå.