Nalin Pekgul: När jag blev kallad för »afrikansk prinsessa«
Toppbild: TT
»Åh, jag delar rum med en mörk flicka med två långa och tjocka flätor. Hon måste vara en afrikansk prinsessa.«
Orden kommer från den äldre svenska kvinna som jag delar rum med på sjukhuset. Jag är 15 år gammal, inlagd på Karolinska och har fått en ny trumhinna.
»Förstår hon ingenting«, tänkte jag. Jag är ju kurd från kurdiska Turkiet.
På den tiden, 1982, låg man på sjukhus i en vecka för en trumhinneoperation och Karolinska sjukhuset betraktades som ett av de främsta sjukhusen i världen. Det bodde kanske 1 000 kurder i Sverige. Det hade gått två år sedan militären hade tagit makten i Turkiet och allt fler kurder kom till Europa via Syrien.
Den kurdiska politiska eliten hamnade i Sverige och vi höll ihop för att överleva exilen. De flesta besökte mig på sjukhuset. Som sjuksköterska förstår jag i dag inte hur vårdpersonalen klarade av att vänligt ta emot alla dessa besök.
Den äldre svenska kvinna som jag delade rum med hade troligen inte sett många människor med invandrarbakgrund. På den tiden kördes telefonvagnar fram till patienter, som betalade med mynt för samtalen. Damen i mitt rum använde mycket pengar för att beskriva mig för sina släktingar. Hon började alltid på samma sätt:
»Åh, jag delar rum med en mörk flicka med två långa och tjocka flätor, hon måste vara en afrikansk prinsessa.«
När min pappa och hans bröder Mahmut och Ahmet kom på besök beklagade jag mig över att hon pratade i telefon hela dagarna och berättade för folk att hon delade rum med en »afrikansk prinsessa«.
»Förstår hon inte att jag inte är någon prinsessa?«
»Åhå«, sa farbror Mahmut, »vad klagar du på, kvinnan behandlar dig som en kunglighet, vad glad för det!« Sedan lade han till: »Vad kräver du av den stackars kvinnan, som kanske aldrig tidigare har träffat en invandrare?«
Min pappa och hans bröder, som levde med sorgen över att ha tvingats lämna sitt land och förlorat den ställning de en gång hade, blev till skillnad från mig väldigt glada över att någon betraktade dem som kungligheter. Det tyckte de själva att de förtjänade. Farbror Mahmut blev så glad att han bjöd kvinnan på mitt favoritgodis, »gröna kulor«.
Det här var nämligen på den tiden då ett barn kunde äta gelégodis, utan att riskera kommentarer från andra barn om att det godiset innehöll gelatin som kom från grisens rumpa.
LÄS OCKSÅ: Pekgul: Friskolor är för mig betygsinflation och religiös extremism
När besöket var över och prinsarna hade lämnat rummet, kände jag inte längre någon ilska mot tanten. Min pappa och mina farbröders sätt att bemöta ett barn som kände sig sårat var troligen den bästa metoden. Sedan dess brukar jag aldrig misstänka att människor har ont uppsåt om de frågar något om min bakgrund eller religion.
Jag kom att tänka på historien för två år sedan när kommunalstyrelsens ordförande i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson, polisanmäldes av två kvinnor från Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMR) för att hon i sin blogg hade skrivit att de hade extrema åsikter. Bakgrunden var att MMR ville använda en kommunal samlingslokal för filmvisning och efterföljande diskussion. Kommunens tjänstemän menade att diskussionen riskerade att bli ensidig och ville att personer med andra åsikter än de som företräds av MMR skulle ingå i panelen. MMR ställde in evenemanget. Ann-Sofi Hermansson försvarade tjänstemännens beslut och skrev i sin blogg att kommunen måste stå upp för demokratiska principer.
När polisen lade ner ärendet öppnade kvinnorna en civilrättsprocess som de förlorade i tingsrätten i förra veckan.
Tillbaka till 1982 och Karolinska sjukhuset. Tänk vad som skulle hända om en liknande situation uppstod i dag.
Först och främst: Till skillnad från 1982 betalar den svenska staten numera miljontals kronor till organisationer som på heltid ägnar sig åt att tala om för oss muslimer hur kränkta vi ska bli när någon säger något kritiskt om vår religion. I dag skulle den »lättkränkta afrikanska prinsessan« därför säkert kräva ett eget rum för att slippa utsättas för den islamofobiska kvinnans telefonsamtal. Om hon inte omedelbart fick det, skulle hon vända sig till tidningarna och berätta om den rasistiska behandling hon utsattes för.
Muslimska mänskliga rättighetskommittén skulle genast ta sig an hennes ärende och anmäla fallet till Diskrimineringsombudsmannen, som säkert skulle kräva att från och med nu måste muslimer ha rätt till ett eget rum på sjukhuset.
Tur i oturen är väl att i dag skulle bristen på vårdplatser ha skilt prinsessan från islamofoben redan innan MMR hunnit ingripa.
