Nina van den Brink: Barn stör – men ibland måste vi stå ut
Den brittiske provokatören och konstnären Jake Chapman väckte ont blod när han 2014 gick ut och hävdade att det var slöseri med tid att ta med barn på konstutställningar, och att det dessutom var en förolämpning mot konstnärer – till exempel Jackson Pollock – att påstå att barn kunde förstå något av deras konst.
Den brittiska konstvärlden reagerade förstås med upprördhet, och anklagade konstnären för snobbism. Flera gallerister och pedagoger gick i svaromål och hävdade att barns kreativitet och nyfikenhet stimuleras av att titta på konst även om de inte förstår den. Dea Birkett, chef för den ideella verksamheten »Kids in museums«, som uppmuntrar museibesök för föräldrar och barn, berättade att hennes tio månader gamla bebis börjat gurgla, skratta och dregla när hon såg de klara färgerna i en Bridget Riley-målning.
Författaren Agnes Lidbeck sticker tämligen oförskräckt in huvudet i denna pandoraask av potentiell föräldravrede när hon i DN (5/2) argumenterar för att barn inte har på museer eller konstutställningar att göra för att de »låter, gnisslar och är ett hinder«. Till skillnad från Jake Chapmans text (The Independent) uppfattar jag hennes text som ett allvarligt menat inlägg.
Att googla på museer innebär träffar på barnpyssel och aktiviteter. Museer är på gott och ont en integrerad del i upplevelseindustrin, som dagligen lockar mängder av småbarnsfamiljer i behov av en utflykt med tillhörande kafé. Lidbeck målar upp en målkonflikt där barn, som ändå inte är intresserade av konsten, inte kan vara tysta och stör på sätt som hindrar de verkligt konst- och museiintresserade från att se ordentligt och från att tänka. Kontemplation kräver ett visst lugn, och under Lidbecks sakliga ton som vädjar till både vetenskap och ekonomisk kalkyl finns en ton av irritation.
Det är lätt att se scenen framför sig: Ett sällskap av vuxna som går på museum för att se en spännande ny konstutställning. Stannar upp framför ett verk. Betraktar det. Kontemplerar. Eller försöker kontemplera. I stället: En overall i bävernylon som prasslar förbi i sicksack över golvet. En förälder som ropar på avstånd »Ta det lugnt nu!«.
Men att barn inte skulle kunna få ut något av en konstutställning bara för att de är små är en tveksam teori. Det tillverkas knappast några färdiga 15-åriga konstexperter. De modelleras fram. Lärs in. Inte konstigare än att barn är överrepresenterade i mellopubliken, medan många vuxna tröttnar på de enkla melodierna och utforskar ny musik. Barn lär sig musikharmonier, berättarstrukturer och konstuttryck stegvis.
Senare tids forskning har visat att hjärnan fortsätter att utvecklas under hela livet, men att den stora utvecklingspotentialen finns under småbarnsåren. Det är inte konstigt att det uppstår en sorts stress hos föräldrar över alla sinnesintryck koltbarnen måste få ta del av, för att så många som möjligt av de synapser hjärnans tankar ska färdas på under ett helt liv ska hinna skapas.
Lidbecks resonemang är dessutom för snävt, och utgår ifrån att alla har ett cerebralt sätt att se på världen. Hon utgår från en konstteori som bara tillåter ett sätt att se på verk: Först titta. Sedan se. Till sist tänka.
Många är de konstnärer och konstguider som uppmanar sin publik att känna konsten, uppleva den direkt, i stället för att alltid försöka förstå. Och det är barn experter på.
Med all respekt för att vissa behöver se på konsten i stillhet: Vad är lösningen? Öronmärkta vuxentider?
