Nina van den Brink: Producenterna skrattar hela vägen till banken
Toppbild: TT
Tack för att jag får skriva den här krönikan.
Tack till alla våra ägare som har visat sådant ekonomiskt tålamod genom åren. Tack till annonsörerna och prenumeranterna som bidrog till att vi kunde visa vinst i senaste årsredovisningen. Utan er vore vi fattiglappar utan datorer och skrivarpapper.
Och förlåt om jag i och med denna tacksamhet avförtrollar det här utrymmet en aning.
Men det är ju galasäsong.
Förra måndagen tog Billie Eilish storslam på amerikanska Grammygalan. Stellan Skarsgård vann en Golden globe för bästa biroll för tre veckor sedan och fick stora hederspriset i veckan på Göteborgs filmfestival. Nästa vecka är det först svenska Grammisgalan, följt av galornas gala, den amerikanska Oscarsutdelningen. Det är något att se fram emot. Oscarsgalan markerar nämligen slutet på den långa raden av prisutdelningar och tafatta tacktal.
Det som är galor har så lite att göra med det som är viktigt i kulturen. Vad mäter evenemangen ens? Konstnärlighet? Vad gjorde då Sunefilmen på Guldbaggegalan? Framgång? Vad gjorde då »Aniara« där? En kombination? Det är knappast en slump att de stora kulturgalorna handlar om film och musik, de två mest kommersiella och publika konstformerna. Det är producenternas galor. Marknadsföringsjippon. Dit regissörer, musiker och skådespelare måste pallra sig i en motsvarighet till journalisternas event, eller rent av »hovreportage«, smeknamnet på artiklar som skrivs om den egna tidningens eller medieförlagets framgångar.
Oförargligt, kanske. Om inte denna typ av kommersiella system, med sin strävan mot storskalighet och ökad lönsamhet, hade en så förintande effekt på det som är konstens kärna. Sagans värld, mytens värld, symbolernas riken – förtrollning och drömspel. Ett av få ting på jorden – tilllsammans med djur, natur och andra människor – som vi kan viga stora delar av vårt fria liv åt utan att tjäna en krona.
Författaren David Lagercrantz berättade i en intervju med Mats Holm i Fokus i somras om det speciella med att växa upp med Olof Lagercrantz som far. Vardagen i hemmet var fylld med besök av vittra intellektuella, konstnärer och författare, men huvudpersonen var aldrig den som hade värdinnan till bordet och som därför fick på sin uppgift att tacka. Det var poeten som behandlades med enorm vördnad. Den högsta. Den konstnär som stod så nära gudarna som man kan komma:
»I vårt hem fick vi lära oss att ingen tolkar eller ser världen som författaren. Författaren var den verkligt konungsliga personen. Konungen själv var ju en tönt, obegåvad och hopplös, men författaren … och de intellektuella, de stod på sidan, de såg allt, genomskådade allt.«
Vår värld i dag är på alla sätt annorlunda Olof Lagercrantz. Modernismen har avförtrollat världen i decennier. Ändå finns den där, en fadd känsla, en försämrad bild av dem som kliver upp på scen, i det som ska vara en av livets höjdpunkter, och tackar producenter för allt. Tack som fan!
Det är inte bara det att konsten avmystifieras. Det är motsatsen till Lagercrantz upphöjelse. En sorts nedsänkning i en intellektuell smörjgrop.
Om inte tacktalaren själv bekänner sig till den gudalika konstnärens position eller till den klarsynte intellektuelles, varför skulle vi andra? I galornas värld är det producenten som är den upphöjda, den som står Gud, åtminstone avguden mammon, närmast.
Stellan Skarsgård har fattat. Med en berättelse om hur ett par ögonbryn tillverkade av en sminkör kan leda hela vägen fram till en Golden globe, visade han att juryn valt rätt.
