Drömmen om starke man

Vårvintern 1992. Lasermannen har just skjutit sitt tionde och sista offer i Sverige. Statsminister Carl Bildt, som just kommit tillbaka från World Economic Forum i Davos, är satt under tryck. Kraven höjs på att han ska hålla ett tal till nationen i tv. Lars Adaktusson, då på Aktuelltredaktionen, erbjuder Bildt en timme på bästa sändningstid.

Bildt tackar nej.

»Jag var inte heller särskilt entusiastisk över tanken att svenska politiker ska sitta och prata till folket i tv«, säger Bildts dåvarande planeringschef Olof Ehrenkrona några år senare till journalisten Gellert Tamas, »det tillhör inte riktigt vår politiska natur och det var en reservation som jag tror alla delade. Vi ville inte etablera något prejudikat, främst handlade det väl om att vi inte ville att statsministern skulle framstå som en amerikansk president«.

Det beskrevs redan då, och kom att göra det än mer i efterhand, som bristande politisk fingerfärdighet. Kanske rent av en djupare social inkompetens. Mötet i Rinkeby några dagar senare – »We shall overcome« – gjorde inte saken bättre. Men det fanns trots allt resonemang, inte bara bristande förståelse, bakom Bildts ovilja att hålla tal till nationen. Ungefär så här:

Den svenska staten är inte dess regeringschef. Det finns rättsvårdande, byråkratiska och experttäta myndigheter och institutioner som ansvarar för rationalitet, kontinuitet och oväld i offentlig förvaltning. Sverige är traditionellt inte ett land som Ryssland, där svaga och korrupta institutioner gör att en stark man personligen förväntas ta sig an varje sak som oroar medborgarna. Inte heller ett land som USA, där institutionerna i och för sig varit starka, men presidenten förkroppsligar nationen.

Det är den svenska traditionen.

Nu höll Bildt till sist, en knapp vecka senare, ett TV-tal till nationen. Trycket blev för starkt. Men skulle någon på Regeringskansliet resonera som Olof Ehrenkrona 30 år senare?

Stefan Löfven har plockat bort partinålen från kavajslaget och satt dit den svenska flaggan i stället. Övriga ministrar följer statsministerns exempel. De svenska flaggorna i fullt format har förökat sig bakom podiet i Rosenbad.

Nationell samling mot coronaviruset. Vem ska leda den, om inte statsministern?

Stefan Löfvens insats är inte fredad från kritik. Men den kritik som framförs handlar mest om att han borde kliva fram ännu mer. Vara mer drastisk. Ta kommandot.

»Sverige kan inte vara ledarlöst i kris«, skriver Expressen. Löfven ger »inte det intryck som Sveriges regeringschef ska ge i ett krisläge«. »Ytterst faller ansvaret att leda på statsminister Stefan Löfven«, skriver Dagens Nyheters Peter Wolodarski. Wolodarski framhåller som ideal de länder där de mest drakoniska åtgärderna vidtagits. Inte sällan med uppskattande ord om deras starka ledare.

Uppmaningarna till Stefan Löfven att kliva fram och ta befälet, paras med underkännandet av just de institutioner och myndigheter som är tänkta att vara bäst på att hantera krisen. Expressen igen:

»Statsministerns frånvaro hade kanske varit mindre iögonfallande om Folkhälsomyndigheten hade haft en naturlig ledargestalt som klev fram med pondus, allvar och energi, någon med pedagogisk förmåga. Men statsepidemiolog Anders Tegnell var en försiktig general som gav intryck av att coronaepidemin var högst hanterlig och inte bar på några faror framåt.«

Peter Wolodarskis underkännande av de ansvariga myndigheterna är så starkt att professorn i global katastrofmedicin, Johan von Schreeb, i början av veckan kände sig tvingad att gå i svaromål i Svenska Dagbladet:

»Kriser behöver tydligt ledarskap byggt på erfarenhet och kunskap, men jag ser ett alltmer utbrett förakt för kunskap, forskning och expertis breda ut sig i omvärlden. Jag ser det i USA, i Ungern, i Ryssland och jag har aldrig sett det så tydligt i Sverige som nu.«

»Ska vi låta politik och oro styra«, frågar von Schreeb retoriskt, »snarare än den kunskap och erfarenhet som finns bland de tjänstemän som jobbat med smittskydd och utbrott i tiotals år?«

Den amerikanska parallellen: Michael Lewis, som skrev »The big short« om finanskrisen 2008, kom för ett drygt år sedan med en tunn volym om Donald Trumps tillträde som president. »The fifth risk« är skriven från expertmyndigheternas perspektiv. Lewis talar med trotjänare på energi-, jordbruks-, och handelsmyndigheter. Bilden är densamma: Trumpadministrationen saknade både strategi och intresse för att ta emot makten.

Kuggarna i världens kanske mest komplicerade statsapparat var smorda för att så smidigt som möjligt haka i en ny administration. Först dök ingen upp. När väl någon dök upp, ibland efter veckor av väntan, var de ointresserade av verksamheten.

Ett skäl var möjligen ren oskicklighet. Kanske trodde inte Donald Trump att han skulle vinna valet. Men ett annat skäl är, förstås, att  Trumps löfte att »dränera träsket« i Washington DC till stor del handlar om misstro mot myndigheter. Han kandiderade inte för att ta över statsapparaten, så mycket som för att attackera den inifrån.

Han är den starke ledare många verkar längta efter. Institutionerna är bara hinder i hans väg.

Tanken på en »deep state« – en stat i staten av tjänstemän som besitter den verkliga makten, utan att kunna ställas till svars – är inte ny. Inte heller en fullständig fantasi. Det låg något i president Eisenhowers varning om det »militärindustriella komplexet« i hans avskedstal 1961. De flesta förstod vad Henry Fairlie menade när han 1955 skrev om »The Establishment« i brittiska Spectator. Vad är Sir Humphrey, den grå eminensen som ständigt lyckas få ministern dit han vill i tv-serien »Javisst, herr minister«, om inte en dold representant för den verkliga makten?

LÄS OCKSÅ: Trumps nya värsta fiende: En ekonomi i fritt fall

[caption id="attachment_629534" align="alignnone" width="991"] Riksbankschefen Stefan Ingves.[/caption]

På svenska är tjänstemannavälde den negativa termen för sådant. Men på svenska finns också andra, betydligt mer positiva termer i samma härad. Ämbetsmannaheder, till exempel. Den opolitiske, omutlige och oväldige ämbetsmannen har i Sverige oftare setts som någon att skryta om, än någon att angripa.

Staten behöver en köl. Något som gör maktutövningen till något annat än en serie brandkårsutryckningar, ad hoc-lösningar och politiska utspel.

Sådant skapar en spänning gentemot politiken. När Socialdemokraterna dominerade riksdagen var de alltid skeptiska till prövningar som satte gränser för vad en majoritet i parlamentet kunde besluta om. Det beskrevs som »odemokratiskt«. De rörelser som nu brukar sammanfattas som »populistiska« – termen uttrycker ofta inte mer än ett ogillande – argumenterar på samma sätt, bara ivrigare. Karismatiskt och autentiskt ledarskap är det viktiga. En stark man, eller stark kvinna. Gärna i konflikt med en ansiktslös, självutnämnd maktelit.

Individer, inte institutioner, är det som räknas.

Det här är en nästan uttjatad beskrivning av de politiska rörelser som växt på alla håll i västvärlden på sistone. Men är det inte mer än så? Är det inte en allmän samhällstrend att sätta individ före institution? Är det inte precis det här som diskussionen om regeringen och myndigheterna i coronakrisen handlar om? Det är bara det att vissa partier – »populistiska« – är bättre på att anpassa sig till tidsandan än andra.

Valet står förstås inte mellan individer eller institutioner. Båda delarna behövs. Även institutioner behöver ledare. Och när man anar en obalans mellan det ena och det andra är det inte självklart vad det beror på.

Är kraven på en starkare ledare en följd av att institutionerna inte längre håller måttet? Eller är orsakssambandet det omvända? Är det längtan efter en stark ledare som urholkar institutionernas ställning?

Expressens kritik av Folkhälsomyndighetens Anders Tegnell antyder det förra. Johan von Schreebs kritik av Peter Wolodarski det senare.

Det mesta, från ett utredningsväsende på dekis till den mediala logikens ständiga personifiering, drar under alla omständigheter åt samma håll. Från institutioner till starka ledare. Trettio år efter Lasermannen oroar sig ingen statsminister för att hålla för många tal till nationen.

Vi har blivit ryskare. Kanske mer amerikanska. I alla fall mindre svenska.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: "Varje pris" är för högt