Hakelius: Riktiga kriser leder alltid till att EU-länderna agerar på egen hand
Toppbild: TT
Om inte ska jag påminna er, men låt oss börja där vi står.
När de riktiga kriserna kommer, påminns man om varför »unionen« i Europeiska unionen är en besvärjelse, lika mycket som en beskrivning. Eller kanske mer.
I krislägen hotas inte bara ekonomi, människoliv och samhällsordning, utan även karriärer. Precis som man kan göra brakförluster och brakvinster på börsen när marknaden är i upplösningstillstånd, kan man bli landsfader eller riksidiot när krisen slår till.
Det är där vi befinner oss nu. Och det är det som till stor del styr besluten, från gränsbommar till skolstängningar. Visst lyssnar en klok politiker till experterna, men en klok politiker lyssnar också till oppositionen, till media, till opinionen, i värsta fall till sociala medier. I bästa fall kan opinion och opposition blidkas genom att man fattar beslut som rekommenderas av experterna. Då slår man två flugor i en smäll. Men ibland kräver opinionen sådant som experterna dömer ut som meningslöst. Då vinner oftast opinionen.
Det är helt enkelt en fråga om att inte dra på sig en brakförlust på den politiska marknaden.
Allt detta vilar på det mest grundläggande av allt: att man som politiker begriper var makten kommer ifrån. I västerländska demokratier kommer den från röstberättigade medborgare i den egna staten. Inte från Gud. Inte från Partiet. Inte från experter.
Och inte från EU.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Vad kostar Samoaöarna? 600 miljoner dollar
Det är därför de riktiga kriserna alltid leder till att EU:s medlemsländer börjar fatta beslut var för sig, på egen hand. Det är inte ett misslyckande, feghet, eller en felaktig konstruktion. Det är ett erkännande av de politiska realiteterna. Det är politikernas sätt att visa medborgarna att de minns vilka som givit dem uppdraget.
Om det också är det bästa för att lösa kriserna är en annan fråga. Ibland är det kanske det, ibland inte. Men poängen är att det egentligen inte finns någon annan realistisk grund att stå på för att lösa kriserna. Naturligtvis kan man samarbeta och samordna, men den politiska grunden förblir nationell, kopplad till medborgarskap och rösträtt i ett visst land.
I den meningen är EU fortfarande mera EG, en gemenskap, än EU, en union. Drömmen om en europeisk union har alltid dragits med svagheten att bortse från den mest grundläggande politiska realiteten. Den tror att en önskan om att världen såg annorlunda ut kan förändra världen.
En annan sak är att kriserna ibland leder till att EU hastigt måste fördjupa sitt samarbete. Ofta utan tid eller förmåga att tänka över konsekvenserna. Annika Ström Melin skrev om den saken i Dagens Nyheter i mitten av veckan. Hon exemplifierade med de polisiära följderna av Schengenavtalet och med eurokrisen.
Problemet med den sortens oplanerad fördjupning av EU är att den saknar politisk förankring. Den blir till genom brandkårsutryckningar och krisöverenskommelser i nattmanglingar. Sådant leder till att spänningarna mellan drömmen om unionen och realiteten med självständiga, demokratiska stater skärps. Så hände vid eurokrisen. Grekland löstes ut, men till priset av en växande osämja och allt djupare klyftor inom unionen. Mycket tyder på att det som sker nu, med anledning av coronakrisen, kan ge liknande resultat.
Om Tyskland får brist på skyddsutrustning och EU tvingat landet att exportera delar av den utrustning som fanns, vad kommer tysk opinion att säga om det? Och vad kommer det att betyda politiskt?
Och då är vi tillbaka i brexit.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: "Varje pris" är för högt
Brexit växte inte ur britternas udda excentricitet. Brexit växte ur just den här spänningen mellan drömmen om en union och fakta, i form av självständiga nationer. Britterna reagerade starkare och tidigare på spänningen än andra folk i Europa, men de brittiska stämningarna är inte väsensskilda från stämningar i snart sagt alla EU:s länder.
Brexit, vad man än tycker om det kloka i utträdet, var en reaktion på ett faktiskt problem. Inte ett hjärnspöke eller en propagandaprodukt. Problemet är EU:s, det kvarstår och coronakrisen kan göra det än tydligare.
Och här är påminnelsen: om drygt nio månader ska ett handelsavtal vara klart mellan Storbritannien och EU, annars gäller WTO-regler. Coronakrisen kommer, enligt vissa experter, att sysselsätta alla inblandade i arton månader framåt.
Något i den kalkylen kommer att spricka.
