Kinesiska matvanor möjliggjorde viruset – infördes i svälttider

Nu hände det i Wuhan. Men marknaden i Mong La, en liten stad i Myanmar på gränsen till Kina, är också precis den typen av ställe där ett virus som corona kan uppstå. Corona kommer inte från ett läckage på någon kinesisk fabrik där man framställer bakteriologiska stridsmedel. Inte heller, som den kinesiske diplomaten Zhao Lijian sa i slutet på februari, har det sitt ursprung i en liknande inrättning i USA. Det är handeln med vilda djur under ohygieniska omständigheter som är boven.

I Mong La, liksom tidigare i Wuhan, säljs allt från bamburåttor, bältdjur och fladdermöss till tigerpenisar, noshörningshorn och annat som antas fungera som potensmedel. Förr kom tusentals kinesiska turister till Mong La för att äta exotisk mat eller spela på något av stadens casinon.

Nu är det inte längre lika lätt att handla med vilda djur i Kina; marknaden i Wuhan är stängd, men en potentiell smittohärd kommer säkert att leva kvar på marknaden i Mong La. Efter en liknande men mindre katastrof i början på 2000-talet – då ett virus som kallades Sars även det spreds från fladdermöss – ignorerade Kina uppmaningar från Världshälsorganisationen WHO att upphöra med handeln med vilda djur. Men efter katastrofen i Wuhan har regeringen i Peking infört förbud mot handeln med kött och andra produkter från vilda djur.

För närvarande är gränsen till Kina stängd, men faran för en framtida virusspridning kvarstår. När gränsen väl öppnar igen kan nya virus sprida sig även när resten av världen fått bukt med corona. Mong La styrs av en lokal milis i samförstånd med Myanmars mäktiga militär, men står utanför den civila regeringens kontroll. Det är ett i princip laglöst område där allt är möjligt.

Fokus besökte Mong La i augusti förra året och det var förbluffande vilken kommers som försiggick där. Tiger- och leopard­hudar såldes öppet liksom produkter från andra utrotningshotade djur. Och på restaurangerna serverades mat som inte är lätt att komma över på andra platser i världen, till exempel innehållet i en björns gallblåsa blandat med risbrännvin. Det påstås hjälpa mot allehanda sjukdomar. Och så de säregna maträtterna och potensmedlen. De allra flesta gästerna var kinesiska turister.

Det är lätt att göra sig lustig över kinesernas matvanor. Men att de tycks äta allt som rör sig har inte bara kulturella orsaker. Både i historien och i mer modern tid har Kina upplevt perioder av svår svält.

Under medeltiden var svälten snarare regel än undantag, och i mitten av 1800-talet dog 45 miljoner människor av svält och pest. Detta ledde till en massiv utvandring från Kina till framför allt Sydostasien, där varje land i dag har en stor del etniska kineser i sin befolkning. 1876–1879 rådde torka i norra Kina. Minst 10 miljoner människor dog. En ny hungerkatastrof med 25 miljoner offer svepte över centrala Kina under åren 1907 till 1911. På 30-talet drabbades Sichuan och Gansu av svält med ett okänt antal offer.

Och ett årtionde efter att Mao Zedongs kommunister tagit över 1949 och infört en helt ny regim, inleddes en kampanj för att på rekordtid förvandla landet till en industrination. Det som kallades »Stora språnget framåt« och varade från 1959 till 1961 blev ett totalt fiasko. Hur många som då dog av svält är omstritt, men uppskattningarna varierar mellan 20 och 55 miljoner. Kulturrevolutionen på 60- och början på 70-talet ledde inte till en landsomfattande hungersnöd, men oroligheterna och de sociala omvälvningarna medförde en  svår misär där många faktiskt tvingades leta efter mat.

Under dessa nödår var det inte bara råttor, fladdermöss, ödlor och insekter som fick bli föda. Som den brittiske författaren Jesper Becker påpekar i sin bok om det Stora språnget, »Hungry ghosts: Mao’s secret famine«, var kannibalism inte helt ovanligt i de värst drabbade områdena. Även på 30-talet rapporterade kristna missionärer om kannibalism och den kinesiske författaren Zheng Yi skriver i »Scarlet memorial: Tales of cannibalism in modern China« om liknande företeelser under kulturrevolutionen.

[caption id="attachment_630919" align="alignnone" width="991"] Kökspersonal på en matmarknad i Peking. Bilden är tagen 2007.[/caption]

I dag är Kina ett modernt land med en avancerad industri. Och ingen svält har förekommit sedan kulturrevolutionens dagar. Men många av de gamla matvanorna lever kvar och det kommer inte att bli lätt för kineserna att göra sig av med gamla seder. Vi i Sverige äter ju fortfarande surströmming, trots att det finns modernare förvaringsmetoder för fisk. Vissa dyra maträtter som hajfenor och soppa gjord på svalbon eller sällsynta sköldpaddor äter man därför att det ger status. Det är en fråga om social prestige. Man vill visa att man har råd.

När det gäller handeln med de vansinniga potensmedlen är inte bara Kina utan även Vietnam en stor importör. Fattigdomen i Afrika och Asien är också en faktor. Det är inte kineser eller vietnameser som lurar i buskarna och skjuter noshörningar i Afrika eller tigrar i Indien. Handeln är möjlig bara därför att det finns fattiga människor på platsen som är beredda att göra allt för att överleva.

Sett i ett bredare perspektiv kan coronakrisen föra något positivt med sig i form av ett totalförbud mot handeln med vilda djur. Men även om kineserna till slut tar i med hårdhandskarna inom sitt eget territorium kommer det fortfarande att finnas fattigdom på andra håll i världen. Och platser som Mong La, där allt är möjligt och ingen statsmyndighet har någon som helst jurisdiktion.

LÄS OCKSÅ: Kinas nya sidenvägar – öppnar för samarbete eller kontroll?