Nalin Pekgul: Politiska val raserade vården
I början av förra veckan får jag lite ont i halsen och lite snuva. Jag ringer jobbet och de avråder mig från att komma. Efter en dag känner jag mig bättre. Det kanske var inbillning, tänker jag, och efter att ha varit hemma i tre dagar kommer jag och chefen överens om att jag ska jobba igen.
När min syster ringer, berättar jag om beslutet. Hon blir orolig. Lite arg också. Tänk om du smittas och det händer något, säger hon. Jag svarar att jag är medveten om riskerna, men jag har valt yrket sjuksköterska. Då är jag också beredd på konsekvenserna. Vi som jobbar inom vården vet att vi måste vara på vår plats för att upprätthålla samhället. Detta gäller ju också inom en rad andra yrken. Tänk till exempel på polisen.
Och alla de andra, säger jag, de har ju kanske också en syster, ett barn, en partner eller föräldrar. Varför ska just din syster inte utsättas för risker, när andra ska göra det? Och vem ska ta hand om din dotter när hon får feberkramp nästa gång? Min syster blir tyst.
När jag kommer till jobbet och ser mina kollegors engagemang blir jag helt säker på att jag har valt rätt yrke.
Under dessa dagar, som ibland känns overkliga, är det tur att vi kan hålla humöret uppe. En av våra överläkare, som är 67 år och tillhör en riskgrupp, meddelar att om hon skulle isoleras i ett rum har hon bara ett önskemål: att få många blommor.
Jag lovar att se till att hela rummet fylls med blommor och choklad.
Överläkaren säger att man inte kan önska sig en vackrare död. Hon är en beläst person med bakgrund i Östeuropa. Hon är därtill en fängslande berättare med en behaglig röst och höjdpunkten på fredagsfikat är när hon börjar berätta om det galna kommunistiska samhället hon växte upp i.
Om jag får dela rum med dig och du fortsätter berätta dina historier, har jag inget emot att bli smittad, skämtar jag. Jag var barn i Kurdistan och med kurdiska mått har jag för länge sedan passerat gränsen för hur länge man kan förväntas leva. Jag minns vad folk sa om en släkting som dog i slutet av 70-talet: »Han var ju 45 år och har vuxna barn, han hade ju levt sitt liv så det finns inget skäl att gråta över honom.«
När vi står där köket i och pratar strunt för att orka med arbetsbördan och den oro vi känner för våra patienter, kallar chefen oss till ett krismöte.
Chefen är en 37-årig kvinna som har haft tjänsten i ett år. Hon är ansvarsfull, lugn och konstruktiv. Hon går igenom vad som har beslutats centralt och hur vi ska jobba lokalt. Vår patientgrupp, som lider av psykisk ohälsa, är extra utsatt för desinformation. Därför måste vi ha daglig telefonkontakt med de mest oroliga patienterna. Dosetter måste delas och injektioner ges. Om patienterna är förkylda ska de stå utanför dörren till mottagningen tills vi har delat ut dosetten. Men om patienterna inte kan ta sig till mottagningen ska det psykiatriska mobilteamet åka hem till dem.
Någon frågar hur vi gör med injektionerna. Då svarar chefen att vi får åka hem till patienterna och ge dem injektioner iförda skyddskläder. Vi introduceras snabbt i hur vi kan tala via en videolänk med patienterna. Ett rum görs i ordning. Jag imponeras av chefen, som leder oss i en svår tid och påminns om farfars ord att människor växer i kriser.
På mitt jobb är folk mycket engagerade i sitt arbete, men samtidigt arga på den sjukvårdspolitik som har bedrivits under många år. Vi diskuterar hur det kommer sig att vi inte längre har den bästa sjukvården i världen. Vården utvecklades utifrån en bestämd politisk vilja att det ska finnas bra vård tillgänglig för alla. Den raserades utifrån en annan politisk vilja och övertygelse om att skatterna var orimligt höga och den offentligt finansierade verksamheten onödigt stor och dyr. Privatiseringar och vårdval skulle effektivisera vården och ta bort köerna utan att försämra kvaliteten.
Resultatet ser vi nu. Svenskarna är inte längre friskast i världen. De rika får bättre vård än de fattiga. Det saknas sjukvårdspersonal. De som arbetar inom vården saknar resurser och tid för att kunna göra ett tillfredsställande jobb. Vi bryter därmed mot sjukvårdslagen som säger att vården i första hand ska gå till de mest behövande. Coronaviruset har gjort det uppenbart att vi saknar beredskap inför epidemier.
Politiska val styrde när sjukvården utvecklades och blev tillgänglig för alla. Politiska val raserade vården och länkade bort resurser från de svagaste. Samtidigt sjönk skattekvoten. De välbeställda fick behålla en större del av sina stigande inkomster för privat konsumtion.
Privat rikedom innebär offentlig fattigdom, som amerikanske ekonomen John Kenneth Galbraith skrev i »Överflödets samhälle«.
