Pensionerna: Har Ardalan Shekarabi hittat en möjlig valvinnare 2022?
Bild: TT
År 1993 letade 15-årige Ardalan Shekarabi upp det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU och blev medlem.
Pensioner och pensionsval var knappast något Shekarabi funderade över då, däremot säkert en hel del över sitt gymnasieval.
Det blev samhällsvetenskapligt program till slut. Han gillade att diskutera och ta ställning. Många i hans årskurs på Vasaskolan var politiskt engagerade, även om de var utspridda över den politiska skalan. Tomas Tobé, numera Europaparlamentariker (M), fanns bland klasskamraterna.
Samma år, 1994, som han började gymnasiet fattade riksdagen det senaste stora pensionsbeslutet i Sverige. Och i dag, 26 år senare, är Ardalan Shekarabi högste politiskt ansvarig för framtidens pensioner i rollen som socialförsäkringsminister.
Det finns de som förespråkar en ny stor omläggning av pensionssystemet, eller åtminstone ett »stambyte« i bygget. Pensionssystemet levererar inte riktigt som det var avsett, anser de.
Men det är inte fel på det pensionssystem som beslutades 1994, menar den ansvarige ministern.
»Vi har ett av världens bästa pensionssystem om man ser till dess utformning. Det är självständigt och långsiktigt hållbart. Men det stora problemet är att det inte levererar tillräckliga pensioner. Alldeles för många människors pensioner är helt enkelt för låga«, skrev Ardalan Shekarabi på Aftonbladet Debatt på innevarande års första dag.
Som socialförsäkringsminister är det hans uppgift att leverera det som var ett av partiets tyngsta löften i valrörelsen 2018: det att höja pensionen för de med lägst inkomst med upp till 600 kronor per månad.
I januariavtalet mellan regeringen, C och L skrevs även in att höjningen skulle genomföras från 2021. Men där stod också att den ska finansieras via statsbudgeten, inte via pensionsavgifterna som resten av pensionerna. Samt att den ska »förankras i Pensionsgruppen«.
I gruppen sitter sex av riksdagens åtta partier, alla utom V och SD. De ska »vårda« och »värna« den stora pensionsreformen från 1994. Där råder av hävd en konsensusprincip, görs det förändringar ska alla sex vara överens. Och inget av partierna i gruppen vill ersätta dagens system med ett annat.
Fast samtidigt: med den växande väljargrupp som pensionärerna utgör vill alla partier hålla sig väl.
I januari såg det dock ut som pensionshöjningen skulle så split i gruppen, efter ett utspel av M-ledaren Ulf Kristersson. Skulle den rent av kunna spricka?
»Vi vill höja pensionen efter skatt för de som har jobbat. Då sänker vi skatten med 400 kronor i månaden för alla pensionärer som har jobbat«, sa Kristersson. C och L tycktes hänga på gärdsgården – skattesänkning eller pensionshöjning? M+KD-linjen eller regeringslinjen?
Argumentet att sänkt skatt skulle slå hårt mot kommuner med hög andel pensionärer som skulle få lägre skatteintäkter – medan en pensionshöjning tvärtemot skulle höja kommunernas intäkter effekter – verkar till slut ha bitit.
I början av mars enades hur som helst Pensionsgruppen om ett »pensionstillägg« som ska betalas ut tillsammans med övrig allmän pension med start nästa år. Det riktas till dem som har en allmän pension på 9 000–17 000 kronor och är på maximalt 600 kronor per månad. Och tillägget, som kostar runt 4 miljarder kronor, ska finansieras via statsbudgeten, inte via pensionssystemet.
Den akuta frågan om vallöftet och Pensionsgruppens överlevnad var löst med uppgörelsen häromveckan. Utan tvivel en fjäder i hatten för Ardalan Shekarabi, och sannolikt också ett viktigt styrkeprov om han aspirerar på partiledarposten i Socialdemokraterna i framtiden, vilket många tror att han gör. Men flera problem återstår.
I december 2017 enades Pensionsgruppen om att höja den lägsta pensionsåldern från 62 år i dag till 64 år 2026. Den som vill fortsätta jobba ska också kunna göra det till 69 års ålder från 2023, jämfört med dagens 67 år. Allt fler kan och vill jobba längre. Men många – inte minst bland S-väljare – har också i yrken som sliter hårt på kroppen, till exempel byggnadsarbetare eller anställda i vården.
Pensionerna blev en vinnarfråga för danska Socialdemokratiet i förra årets val till folketinget. Den 59-årige bryggeriarbetaren Arne Juhl blickade ut från valaffischerna med budskapet »Nu är det Arnes tur – de mest nedslitna ska också ha rätt till värdig pension«. I december förra året var socialförsäkringsminister Shekarabi i Danmark på besök för att lära av systerpartiet. Och faktum är att de svenska Socialdemokraterna har haft hjälp av pensionsfrågan förr.
Den senaste stora pensionsstriden i Sverige utspelade sig på 50-talet, 20 år före socialförsäkringsministerns födelse. 1955 kom en statlig utredning med förslaget att folkpensionen skulle kompletteras med en obligatorisk tilläggspension. Socialdemokraterna, liksom dåvarande Kommunisterna och LO ställde sig bakom förslaget. Högerpartiet (M i dag) och Folkpartiet (numera L) ville i stället att arbetsmarknadens parter skulle träffa avtal om pensionsförmånerna. Bondeförbundet (dagens C) hade ett eget alternativ som gick ut på en höjd folkpension kompletterad med frivilliga försäkringar. Saken lades i händerna på en folkomröstning i pensionsfrågan. Linje 1 som stod för obligatorisk tilläggspension samlade 45,8 procent av rösterna. Centerns linje 2 fick 15 procent, och Högerns och Folkpartiets linje 3 fick 35,3 procent. S-regeringen hade därmed inte tillräckligt stöd i riksdagen för att driva igenom linje 1. Ett extraval i juni 1958 betydde framgångar för partiet, med fem nya riksdagsmandat, men ändå inte tillräckligt för en riksdagsmajoritet.
Att ATP-beslutet ändå togs 1959 berodde på att folkpartisten Ture Königson, varvsarbetare från Göteborg, avvek från partilinjen och lade ner sin röst i riksdagens dåvarande andra kammaren.
Dessförinnan, i extravalet 1958, hade S använt en affisch som blivit en politisk klassiker. På en vägg fanns tavlan av den åldrade Ernst Åkerström som i 50 år hade varit metallarbetare i Norrtälje.
Texten löd: »Gärna medalj – men först rejäl pension«. Och medalj hade han faktiskt fått – för berömliga insatser i Norrtälje borgarbrandkår.
Bakgrunden till nästa stora pensionsbeslut, det 1994, var att ATP-systemet inte var tillräckligt »robust« mot samhällsekonomiska och demografiska påfrestningar. I takt med att människor levde längre, började arbeta senare och dessutom fick färre barn, skulle pensionerna förr eller senare börja fräta djupa hål i statsfinanserna.
Under det tidiga 90-talets ekonomiska kris såg man sig nödsakad att göra avsteg från värdesäkringen av pensionerna och därmed sänka dem.
1991 tillträdde den nya borgerliga regeringen. Socialförsäkringsministern Bo Könberg (FP) tillsatte en pensionsarbetsgrupp som skilde sig från det gamla utredningsväsendet och bestod av en ganska liten grupp av politiker och experter. Partirepresentanterna hade mandat att agera och förhandla för sitt partis räkning, alla måste först komma överens om vissa principer innan man gick in på detaljerna, och inga intressegrupper hade insyn i gruppens arbete. Målet var att snabbt lägga fram ett förslag till ett reformerat pensionssystem och att nå enighet över blockgränserna för att undvika en ny ATP-strid.
Den överenskommelse som Pensionsarbetsgruppen träffade och som i huvudsak blev riksdagens beslut innebar ett systemskifte. Sverige bytte från ett förmåns- till ett avgiftsbestämt fördelningssystem.
Det gamla pensionssystemet skulle ge en pension som motsvarade runt 60 procent av slutlönen i yrkeslivet. Det skulle det nya systemet bara kunna leverera, om den genomsnittliga livslängden förblev oförändrad eller penionsåldern höjdes i takt med att svenskarna levde längre.
Sedan systemet infördes har livslängden ökat med cirka tre år, medan pensionsåldern har legat still. Därmed har pensionerna som andel av slutlönen sjunkit för varje ny årskull som gått i pension. De första årskullarna som omfattades av nya systemet kunde komma upp i 60 procent av slutlönen. Men femtiotalisterna nådde bara 47 procent, har de försäkringsanställdas fackförbund Forena visat i en rapport. Räddningen är att en så stor del – drygt 90 procent av löntagarna – omfattas av tjänstepension, plus att många har privat sparande. Om inget görs kommer pensionsnivån att krympa till 45 procent för de som är födda efter 1969 och ner mot 40 procent för millenniegenerationen, hävdar Forena.
[caption id="attachment_629508" align="alignnone" width="991"]
Ardalan Shekarabi tillsammans med Jan Eliasson, tidigare utrikesminister.[/caption]
När den svenska pensionsåldern nu höjs steg för steg riskerar fler löntagare med slitsamma jobb att hamna i limbo. Tidigare kundde som inte orkade jobba längre, men inte uppnått pensionsålder, få förtidspension.
Men regeltillämpningen har stramats åt efter flera års diskussioner om att för många gick i pension i förtid. 2005 hade 540 000 personer sjukersättning eller förtidspension. I dag är de 246 000, runt 7 000 personer per år beviljas förtidspension numera.
Nu ska regeringen, med inspiration från Danmark, utreda nya regler om tidigare pension för de med slitsamma yrken.
– Vi behöver ha en utväg för de som sliter ut sin kropp, och det finns inte i dag. Det är i princip omöjligt att få förtidspension, det som nu kallas sjukersättning, i dag. Det är otroligt hårda krav, sa Ardalan Shekarabi i en intervju med Vecko-Revyn i mars och pekade på den danska lösningen:
– Där räcker det med att du får en nedsättning i arbetsförmåga inom det yrke du verkar i för att få förtidspension.
Men också en annan mer övergripande fråga återstår: Vad har man rätt att vänta sig av ett pensionssystem? Medborgarna räknar med att helt arbetsliv med årliga inbetalningar till systemet ska ge en ekonomiskt trygg ålderdom.
»Vårt mål är att man ska få minst 70 procent av sin slutlön i pension. Det kräver att mer pengar kommer in till pensionssystemet«, skrev Ardalan Shekarabi i sin debattartikel i Aftonbladet i januari.
Här är Shekarabi otydlig, kanske med avsikt. För om man räknar in tjänstepensionen, som alltså över 90 procent av alla löntagare har, är det många som når upp till, eller till och med överträffar, detta. Medianpensionären får i dag cirka 75 procent av slutlönen, inräknat tjänstepensionen.
En annan nöt att knäcka är finansieringen av en eventuell höjning. Enligt pensionsuppgörelsen från 1994 skulle pensionsavgiften vara 18,5 procent. Men när löntagarna fick skattereduktion för den allmänna pensionsavgiften (Göran Perssons »jobbskatteavdrag«) blev den effektiva avgiften istället 17,21 procent.
»Vi vill höja pensionsavgiften till den nivå som det ursprungligen var tänkt, 18,5 procent. Om pensionsavgiften hamnar på den nivån kan pensionerna bli upp till 8 procent högre«, skrev Shekarabi. Men också här finns frågetecken. Det största är hur mycket av våra inkomster vi ska tvingas spara till framtida pensioner. Enligt Pensionsmyndigheten sparar vi idag 28 procent av våra samlade löner, tjänstepensionen inkluderad. Och även om dagens pensioner kan förefalla låga i kronor räknat, är de relativt höga som andel av slutlönerna. Ett ännu högre »tvångspensionssparande« skulle visserligen leda till högre pensioner, men rimligen också till lägre inkomster för dem som arbetar. Vad som är en lämplig nivå på pensionen är i slutänden en fråga om ideologi - och politik. Nästa dust i Pensionsgruppen kan mycket väl komma att handla om pensionsnivån.
Så finns en annan skevhet i pensionssystemet som kvarstår – skillnaden mellan vad män och kvinnor får ut.
»Våra pensioner ska bero av våra arbetsinkomster. Inbetalningarna ska motsvara utbetalningarna, ingen påfyllning ska behövas. Det gör det heller inte. Bekymret är att pensionssystemet visar samma orättvisor som lönerna på arbetsmarknaden. Kvinnor har arbetat i kvinnotypiska yrken, deras löner har varit måttliga men räckt till. Men det gör inte pensionen«, skrev nyligen Barbro Hedvall i en krönika i Dagens Nyheter.
Lika lön för lika arbete har länge varit ett mål för jämställdheten. Och arbetet har gått hyggligt. Löneskillnaderna mellan könen har minskat över tid. Enligt siffror från Medlingsinstitutet tjänade en kvinna ungefär 4 procent mindre än vad en man med samma ålder, utbildning och yrke hade i lön 2018. Om man i stället jämför lönekuverten mellan könen rakt av, utan hänsyn till olika yrkesval, blir skillnaden vid heltidsarbete större – cirka 11 procent. I dag har kvinnor omkring 26 procent lägre pension är män i genomsnitt.
Det syns inte minst i gruppen som har garantipension. Det är i princip den gamla folkpensionen i ny skepnad och utgör minimipensionen för dem som har haft låga eller inga inkomster under yrkeslivet och inte har tjänat ihop så många pensionspoäng i det allmänna systemet. Det är oftast de som avses när man talar om »fattigpensionärer«. 75 procent av dem är kvinnor.
Dagens svenska pensionssystem är hårt knutet till arbetsinkomster. Baksidan blir att pensionerna då speglar arbetslivet och där är det inte jämställt. De siffrorna speglar dessutom dagens lönenivåer medan pensionen, både den statliga och tjänstepensionen, tjänas in under hela yrkeslivet. De flesta som går i pension i dag började jobba under 70-talet och då var inkomstskillnaderna betydligt större.
Bara sedan 2005 har de minskat med en tredjedel, från drygt 16 till knappt 11 procent.
Men kvinnor tjänar alltså fortfarande mindre än män vilket leder till lägre pension, och det handlar i dag i första hand om hur och var man väljer att arbeta. I stora grupper med lägre löner är kvinnor fortfarande överrepresenterade och det är yrkesgrupper om dessutom ofta har inslag av ofrivilligt deltatidsarbete.
– Det är ett strukturellt problem där skillnader på arbetsmarknaden och de val man gör och de möjligheter man har speglas i pensionen. Lägre livsinkomst ger en lägre pension, säger Anna Allerstrand, pensionsexpert på Pensionsmyndigheten.
Numera går fler kvinnor än män vidare till högre studier men det är en trend som än så länge inte slagit igenom i statistiken. En illustrativ siffra för snedfördelningen är löneskillnaden mellan män och kvinnor i regionerna. Den är 20 procent och störst bland alla arbetsgivargrupper, vilket delvis har att göra med den stora andelen kvinnor bland vårdpersonalen.
En annan faktor som får betydelse för att pensionen blir olika hög är att kvinnor arbetar mindre. I snitt arbetar båda könen ungefär lika många år, cirka 40, men kvinnorna arbetar i mycket större utsträckning deltid och tar ut mer föräldraledighet. Fortfarande tar kvinnor ut omkring 70 procent av all föräldraledighet, även om trenden pekar mot ökad jämställdhet även här. Kvinnor är också mer sjukskrivna än män. Visserligen utgår pensionsrätter även för sjukpenning, men då lönen i allmänhet är högre än sjukpengen bidrar det också till lägre pension.
Men trots att kvinnornas pensioner är lägre än männens så är kvinnorna ändå gynnade totalt sett i det statliga systemet. Enkelt uttryckt kan man säga att männen subventionerar kvinnornas pensioner. Det sker på två sätt. Dels genom att kvinnor fortfarande i snitt lever längre än män vilket inte tas in i beräkningen av pensionerna. En flicka som föds i dag väntas bli drygt 84 år gammal. En pojke väntas bli knappt 81. Om båda går i pension på 65-årsdagen väntas pojken få pension i 188 månader. Flickan får i stället pension i 230 månader, 21 procent mer.
Andra sätt som kvinnorna subventioneras på är att de i större utsträckning tar del av barnrättsår som ger pensionsrätter utan underliggande arbetsinkomster. De har också i mycket större utsträckning garantipension som ju inte är kopplad till tidigare arbetsinkomster.
– De mekanismer för kompensation som finns har en klart utjämnande effekt. Det gäller i synnerhet bostadstillägget och garantipensionen, säger Ole Settergren, analyschef på Pensionsmyndigheten.
Kommer pensionerna någonsin att bli helt jämställda? Framför allt handlar det om att kvinnor måste få högre inkomster och jobba ihop fler arbetsdagar; det vill säga: ett mer jämställt livspussel. De uppskattningar som har gjorts utifrån de trender som ses i dag pekar på att pensionerna blir jämställda om 30–50 år.
Att mäns pensioner i genomsnitt är drygt 6 000 kronor högre än kvinnors upprör också den ansvarige ministern.
»Det är skrämmande – det får mig att skämmas som man«, sa han till tidningen PRO Pensionären i februari.
»Kvinnor tar större ansvar kring det obetalda arbetet hemma. Det har skett förbättringar under de senaste 50 åren men det går för sakta. Jag tycker att detta är viktigare än symboliska jämställdhetsfrågor, till exempel om symboler på toalettdörrarnas skyltar. Här har vi en reell fråga som samhället måste ta tag i mycket mer. Det handlar om att reformera arbetslivet i grunden«, sa Ardalan Shekarabi.
Vad gäller det egna pensionärslivet har han mycket tid kvar att fundera. Först år 2043 uppnår han den »normala« pensionsåldern 65. Om han spelar korten rätt i partiet och i Pensionsgruppen kan han den dagen mycket väl ha både »partiledare« och »statsminister« i cv:t.
