Polischefen som tog makten i bruksorten efter ett lokalt raseri – bröt S-dominans

Det sket sig med rallyt i år. Snön och minusgraderna kom aldrig, så Svenska rallyt i Värmland fick förkortas från 30 till 18 sträckor.

Det här är ett hårt slag mot Hagfors, värd för flera sträckor och en knutpunkt för åskådarna.

Utan isen kör bilarna sönder marken, så markägarna är inte lika intresserade av att bidra. Och näringsidkarna får det tuffare, ett kortare rally betyder färre åskådare och kunder.

Nu flyttades alla Hagforssträckor bort från tätorten. De flesta sträckorna ligger i Torsby och borta vid norska gränsen. Oberoende realisters kommunalråd Jens Fischer, ny på posten sedan valet 2018, är bekymrad över läget.

Man ska ha klart för sig att ett världscupsrally inte är någon liten sak i Värmland. Besökarna får butiksförsäljningen att blomstra och ger både pengar och uppmärksamhet. Men ett förkortat rally utan snö är inte samma sak som tidigare.

Försäljningen på Ica i Ekshärad har gått ner 20 procent under rallytorsdagen jämfört med året innan. Det är inget surr om rally i år, inte ens P4 Värmlands heldagssändning »Rallyradio« hjälper för att höja intresset.

Jens Fischer har hunnit bli någorlunda varm i kläderna. Partiet har fyllt två år, vilket betyder att det har gått lika lång tid sedan han gjorde den 50 meter långa flytten från polishuset till kommunhuset. Trots att det är mycket nu med både budget- och majoritetsförhandlingar har han tillbringat förmiddagen i Ekshärads gamla kommunhus och arbetat; ett stenkast från Icabutiken, känd för att vara Värmlands första livsmedelsaffär med utskänkningstillstånd.

Den snöfattiga vintern innebär lägre inkomster för näringsidkarna i en kommun som kämpar med liknande problem som hundratals andra svenska kommuner: utflyttning, en åldrande befolkning och sjunkande skattekvot.

– Jag har lagt mycket tid på att jobba förut, men i den här utsträckningen  … Det går inte riktigt beskriva hur mycket det finns att göra, säger han.

Under senaste året har kommunen hamnat i rampljuset av två anledningar. Dels för att Oberoende realister tog makten och dels för att andra, rikare kommuner har exporterat kostsamma invånare till en fattigare kommun som visserligen har bostäder men andra ekonomiska problem.

– Får jag ett vanligt sju till fyra-jobb kommer jag att ha oceaner av tid. Det är kanske då det blir skilsmässa.

»Tanken på hur vi ska överleva finns alltid med. Vårt framtidsprogram sträcker sig över två mandatperioder och sen får vi se.«

Peter Åkerström hade länge funderat på lokalpolitiken. Han var engagerad i föreningslivet, främst inom idrotten. Men politiken blev lätt konfliktsökande i onödan, tyckte han; det är väl bara att köra och se varthän det bär. Sedan bildades partiet vid ett kaffebord på polisen i Hagfors. Jens Fischer och medgrundaren Peter Åkerström satt på rasterna och pratade om att det saknades politiker som kunde fånga upp det lokala engagemanget igen. De bestämde sig: Logotypen blev en symbol på en strömknapp. Att namnet, Oberoende realister, hade uppenbara likheter med diverse rasistiska rörelser är ett olyckligt sammanträffande – partiet är inte rasistiskt utan vill signalera att det håller på med sakpolitik och inte ideologiskt trams.

Drygt ett år efter att Peter och Jens suttit vid kaffebordet på polisstationen i Hagfors hade Oberoende realister gjort ett succéval. Nu försöker de utveckla sitt parti, och sin kommun samt förstå det politiska styret på samma gång.

Och sedan är det rally också.

I vanliga fall hade kommunekonomin och de uteblivna rallyintäkterna varit Socialdemokraternas huvudbry. S har styrt kommunen sedan urminnes tider i egen majoritet. Kommunfullmäktige och utskottssammanträdena var formaliteter, alla beslut var redan tagna på Socialdemokraternas egna gruppmöten.

Men på grund av Peter Åkerström och Jens Fischer ser verkligheten i Hagfors annorlunda ut efter 2018. Socialdemokraterna tappade 15 procentenheter i valet och Oberoende realister fick 36,47 procentenheter och blev största parti i kommunen. Nu har det nya partiet alla ordförandeposter i alla nämnder, styr från minoritet och söker flytande majoriteter beroende på vilken fråga det handlar om.

På avbytarbänken sitter sossarna och kliar sina huvuden.

Vad hände egentligen?

Fredag förmiddag och Råda är folktomt. Totalt bor det ungefär 450 personer här. En handfull ungar är ute och leker på den nybyggda förskolans gård. De flesta invånarna i Hagfors kommun bor antingen i centralorten eller i Ekshärad ett par mil bort, men ändå blev Rådas skola central i den politiska debatten redan 2016.

Det föds barn här och det bor kvar många pensionärer, men det finns inte så mycket folk  däremellan. Trots den befolkningsutvecklingen ska skolan renoveras ännu mer under de kommande åren till en kostnad av minst 40 miljoner kronor.

Oberoende realister vill inte medge att det är så, men en stor anledning till att man nu sitter vid makten har med en folkomröstning om en mellanstadieskola att göra. Nu har man vallöften att infria i Råda, där partiet fick knappt hälften av alla röster i kommunvalet.

2016 röstade kommuninvånarna om huruvida mellanstadiet på Råda skola skulle bli kvar. Valdeltagandet var lågt, bara dryga 36 procent röstade. Men resultatet var tydligt, nästan nio av tio röstade för att skolan skulle vara kvar.

Efter det brakade det lös i fullmäktige.

Dåvarande socialdemokratiska kommunalrådet, Åsa Johansson, sa att valdeltagandet var för lågt för att kommunstyrelsen skulle ta hänsyn till resultatet och gick ändå vidare med nedläggningen. En socialdemokratisk ledamot valde sedan i fullmäktige att gå emot partilinjen.

Nedläggningen vann i fullmäktige med en rösts marginal. Beslutet överklagades till förvaltningsrätten och en lokal föräldragrupp anklagade Socialdemokraterna för korruption.

[caption id="attachment_625406" align="alignnone" width="991"] Symbolfråga. Striden om Råda skola är det som gett Oberoende realister den snabba framgången i Hagfors lokalpolitik.[/caption]

Ett missnöje spred sig, främst bland boende i Råda och Ekshärad. På Facebook gick debatten varm – högljudd och ilsken. Mest ilska riktades mot Socialdemokraterna som anklagades för att ha tappat kontakten med sina väljare. Partiet beskylldes för att sakna lyhördhet, för att inte prioritera kommunernas framtid och för att inte satsa på ungarna som kommer att växa upp i kommunen.

I vakuumet och missnöjet efter folkomröstningen föddes Oberoende realister.

Kärnfrågan i Hagfors 2016 är på många sätt typisk för den kommunpolitiska debatten runt om i de svenska avfolkningskommunerna.  Nedläggningen av mellanstadiet i byaskolan blir en katalysator snarare än en kärnfråga. Egentligen handlar det inte bara om skolan, utan om ett missnöje med lyhördheten.

Statsvetare varnade i lokalmedierna för att Socialdemokraternas agerande i frågan kunde straffa partiet i valet, för att partiet inte lyssnat på väljarna i folkomröstningen. Det var exakt vad som hände.

På polishuset satt Jens Fischer och kollegan Peter Åkerström och diskuterade. Ingen av dem hade någonsin engagerat sig politiskt, men nu började det bli dags. Kommunen behövde något nytt, tyckte polischeferna. Det behövdes mer insyn, mer engagemang och fler som vill bli fritidspolitiker. Socialdemokraterna hade haft makten för länge, det är dags för annat engagemang. Jens Fischer sattes som etta på listan, Peter Åkerström som tvåa.

I oktober 2017 bildades Oberoende realister. Flera lokala profiler engagerade sig, en del poliser men också andra lokala näringsidkare. Jens Fischer och Peter Åkerström trodde att deras parti på sin höjd skulle få 5 mandat av 35 möjliga. Det fick 13. Kommunpolisernas politiska succé var ett faktum. Nu behövde de bara lista ut hur man styr en kommun också.

För Socialdemokraterna blev valet en katastrof med Hagforsmått mätt. Partiet har alltid haft minst 50 procent här. I valet 2018 landade det på 35,47 procent i kommunvalet, 15 procentenheter lägre än 2014.

Socialdemokraterna hade utsett Tomas Pettersson – en fackligt engagerad byggnadsombudsman – till  kronprins åt det tidigare kommunalrådet redan ett år innan valet. Ingenting tydde på att partiet skulle tappa positionen som störst i länet.

När domen från väljarna kom erkände sig Socialdemokraterna besegrade. På riksplanet och i många andra kommuner skulle 35 procent ses som ett succéval, men inte här. Toppnamnet Tomas Pettersson kallade resultatet för »jättedåligt« och för »ett väldigt bakslag« när resultatet skulle kommenteras.

Oberoende realister kastade om spelplanen rejält.

Lokala partier är inget nytt fenomen. Ofta tar de antingen spjärn i ett utbrett missnöje med den lokala politiska ledningen eller är de ett tydligt enfrågeparti. Totalt ställde över 220 lokala partier upp i kommunvalen 2018, enligt en sammanställning från Dagens Nyheter. I vissa kommuner finns flera stycken. Totalt 120 av 290 kommuner hade
lokala partier förra valet och i år är antalet lokala partier ännu fler. I dag har 8 av 10 svenska kommuner någon gång haft ett lokalt parti i kommunfullmäktige.

I Sjöbo blev invandringskritiska och högerpopulistiska Sjöbopartiet en kraft att räkna med under 90-talet, efter att den lokale Centerprofilen Sven-Olle Olsson uteslutits från Centerpartiet och bildat ett eget parti. Hans parti fick 31,4 procent 1994 och fungerade som inspiration för både Ny demokrati och Sverigedemokraterna. I Göteborg finns Demokraterna som är emot bygget av Västlänken, och i Karlstad finns Karlstadspartiet – det Muminkritiska partiet som verkligen inte vill ha Muminpark i naturområdet vid Skutberget.

Enligt statsvetaren Gissur Erlingsson vid Linköpings universitet kan lokalpartier växa fram oberoende av kommunens storlek eller geografiska position. Ofta uppstår de på grund av ett missnöje med det tidigare kommunbärande partiet. Ur missnöjet växer ofta engagemang fram som någon driftig kommun­medborgare kan kapitalisera av.

Ta Waxholmspartiet. Där fanns i kommunen redan ett stort missnöje med Moderaterna som tidigare hade egen majoritet.

Den styrande majoriteten hade precis som i Hagfors gått till val på att riva en skola, trots att en majoritet röstat mot rivningen i en folkomröstning.

[caption id="attachment_625405" align="alignnone" width="991"] Tomas Pettersson är rejält missnöjd med de 35 procent som hans Socialdemokraterna fick i kommunalvalet.[/caption]

I stället för att vända sig till oppositionspartier skapas då en vilja att engagera sig i en lokal rörelse. Det tror i alla fall statsvetaren Gissur Erlingsson, som specialiserat sig på kommunala självstyren och kommunpolitik.

Hagfors är ett tydligt exempel. Socialdemokraternas fall var inte alls lika markant på riksdagsplanet som i kommunvalet.

– Att dela sin röst för att rösta på ett parti i riksdagsvalet och ett annat i lokalvalen, är en signal om att man inte slentrianröstar utan gör ett högst medvetet lokalt val. Detta sker ju med nödvändighet när man röstar på ett lokalt parti – här belönar man ju aktivt någon för att personen till exempel står upp mot etablissemanget i någon given fråga, eller står upp för en tydlig lokal dimension i kommunpolitiken, säger Erlingsson.

Med framväxandet kommer också förväntningar. Om ett parti går till val på att beskriva sig som icke – ideologiskt och sakpolitiskt måste många viljor samsas under samma tak. Dessutom blir fallhöjden högre: När det inte finns några väljare som drivits till partiet av ideologiska skäl får utfallet i sakfrågorna än större betydelse.

Ett löfte är ett löfte, än mer om det löftet är det enda som bär upp partiet.

I Hagfors betyder det att skolan i Råda ska byggas ut och leva vidare eftersom resultatet i folkomröstningen fyra år tidigare visade att väljarna vill det. Så gör man trots att många andra områden i kommunen står inför tuffa besparingar.

Fredag och lunchtid. Utanför Systembolaget borta vid »höghusa« nere i centrum i Hagfors står pensionären Bo »Basse« Eriksson och pratar helgplaner med några bekanta.

Han röstade på Socialdemokraterna i valet, det har han alltid gjort. Men det här var nog sista gången han röstar i valet över huvud taget. Nu är han opolitisk, säger han.

– Frågar du gubbarna här i samhället är alla röda. Det här är en röd kommun. Men när Oberoende realister kom så lockades många av nyhetens behag. Det är egentligen ingen skillnad jämfört med innan de tillträdde, inte bättre och inte sämre, säger han.

»Basse« Eriksson personifierar det historiska Hagfors kommun. Han började jobba på verket som ung och formades av både fack och arbetarrörelse.

Han var en svunna tiders väljare.  Innan 2010 var det relativt ovanligt att svenska väljare delade sina röster mellan olika partier. Var man socialdemokrat så röstade man S, samma sak gällde om man var moderat eller centerpartist. Så ser inte det politiska landskapet ut längre. På 70-talet lade bara var tionde väljare sina röster på olika partier i valen.

I dag gör fler än var tredje väljare det.

»Basse« Eriksson är trött på håglösheten. Socialdemokraterna har ingen geist längre. Inte arbetarna heller, menar den opolitiske arbetaren från stålverket.

Den opolitiska pensionären blir plötsligt väldigt politisk. Han är mycket kritisk till Socialdemokraterna och till arbetarrörelsen i stort, även om de fick hans röst senast.

– Men vi arbetare är för spaka. Fan, vi borde bli mer som i Frankrike. Där demonstrerar de hela tiden. Vi är för snälla här i Sverige, säger han.

Nu tycker inte »Basse« Eriksson att Oberoende realister är lösningen på problemen, men han gillar att partiet rör om i grytan. Det är det många som tycker. Jens Fischer beskrivs som »genuin« och »engagerad« av positiva invånare.

Men kommunen är fortfarande röd. Många identifierar sig fortfarande som socialdemokrater. Men den här gången valde många att rösta på ett annat sätt. I många andra kommuner och på riksplanet har den typen av väljare lämnat för Sverigedemokraterna. Här gick de till Oberoende realister i stället.

För socialdemokraterna innebär missnöjet problem. Tidigare socialdemokratiska  kommunalrådet och nuvarande riksdagsledamoten Mikael Dahlqvist säger att Oberoende realister visserligen är bra på att kommunicera men att folk i glesbygdskommunerna blivit »heligt förbannade«. Då straffas Socialdemokraterna.

– Det märks att vi inte har samma förtroende. Det syns även på nationell nivå. Det är inte helt okomplicerat att vara socialdemokrat just nu, säger Mikael Dahlqvist.

[caption id="attachment_625409" align="alignnone" width="991"] Annika Hagberg, fyra på Oberoende realisters lista, tycker att både hon och de politiska motståndarna har vuxit in i situationen.[/caption]

Lunchtid i centrala Hagfors. Annika Hagberg från den lokala pappersbutiken är ute på lunch och tar en snabb lunchkorv med räksallad. Hon är fjärdenamn på listan och sitter nu bland annat som ordförande i det kommunala bostadsbolaget för Oberoende realister.

– Ju mer man är med i partiet och olika nämnder desto mer förstår man hur allt fungerar, säger hon.

Annika Hagberg har alltid röstat men aldrig engagerat sig partipolitiskt. Men hon kände Peter Åkerström lite sedan tidigare och höll med om att det behövdes något nytt. Hon gick med på att stå som fjärdenamn på listan.

Kommunpolitik var knepigare än vad hon hade trott.

– Det är inte alltid så himla lätt, det här.

Livet som fritidspolitiker är hektiskt. Hon sitter i fullmäktige, styrelsen för partiet, kommunledningsutskottet och i bostadsbolaget. Det blir inte särskilt många kvällar över till annat.

I början var det lite knepigt. Både med tiden, men också med förhandlingarna och samarbetet med andra.

– Nu har de förstått att vi inte är några tokdårar.

Till och med Socialdemokraterna har blivit trevligare mot partiet, säger hon och tar en tugga av korven innan hon fortsätter:

– Men det är klart, ibland vill de tvåla till oss.

Att Oberoende realister direkt efter bildandet tar makten i minoritet gör att partiet sticker ut i en nationell jämförelse. Totalt fick 7 lokala partier mer än 20 procent av rösterna i sina kommuner 2018.

Det har blivit allt vanligare att lokala partier tar plats i styret. I förra valet blev visserligen inte antalet lokala partier särskilt många fler jämfört med 2014, men de tog i stället ett steg ännu längre in i värmen.

I många kommuner har lokalpartierna snarare varit intressegrupper i fullmäktige än bärande partier, även om de suttit i majoritet. När ett lokalparti kastar om spelplanen och plötsligt har ett stort ansvar är risken större att partiet straffas ännu hårdare vid impopulära beslut än ett mer etablerat parti.

En socialdemokrat är fortfarande socialdemokrat även om han är förbannad på partiet. I fallet Oberoende realister är sannolikheten lägre att väljaren identifierar sig som oberoende realist även om denne är förbannad på Jens Fischer. Partiet är starkt kopplat till sina företrädare. Någon ideologisk grund på samma sätt som i de mer etablerade partierna finns inte.

Statsvetaren Gissur Erlingsson säger att det inte forskats på om lokala partier straffas hårdare, men tycker att det låter som ett rimligt antagande.

– Hamnar man då som styrande parti med kommunala ordförandeposter och fattar obekväma beslut är det inte orimligt att tänka sig att man som lokalt parti är mycket synligare än ett riksparti, och att väljaren då upplever sig sviken, och bestraffar det lokala partiet hårdare.

Den oron brottas Jens Fischer i Hagfors med dagligen. Hans nyhetsbrev som går ut via mejl och sociala medier till kommuninvånarna vållar ofta debatt. Nu har han dessutom fått uppleva mediegranskning av sitt privatliv på ett sätt som han aldrig varit med om tidigare. De senaste månaderna har lokaltidningarna och SVT Värmland rapporterat om kommunalrådets olagliga brygga  vid hans fritidshus.

Det är en pärs att hamna i offentlighetens ljus. Jens Fischer hade inte reflekterat särskilt mycket över det på förhand.

– Man blir rätt uthängd. Många har mycket åsikter om mitt jobb, och det känner jag är en stor skillnad jämfört med tidigare som polis.

Kostnaden för ett kommunalpolitiskt engagemang är högt. Varför väljer man ändå att starta ett eget parti trots att man vet att det kommer kosta både tid, engagemang och pengar? Det här har statsvetaren Gissur Erlingsson funderat på.

Svaret, tror han, går att hitta i hur andra partier fungerar. Ofta har partibildarna blivit förargade, förorättade eller indignerade över bemötandet från de etablerade partierna. Det förklarar till exempel födelsen av Kirunapartiet som länge styrde Kiruna och som grundades av en avhoppad socialdemokrat. Partiskaparna är ofta ute efter revansch och vill visa att de hade rätt. Då spelar saker som granskning av privatliv, höga personliga kostnader och social stigmatisering mindre roll, enligt Gissur Erlingsson.

Det är fredagseftermiddag och kommunhuset börjar tömmas på folk. Vissa ska ta sig ut till skogarna utanför Torsby för att kolla på rally, men inte Jens Fischer. Han sitter kvar i hörnkontoret och förbereder sig inför en ny vår av budgetförhandlingar. Kontoret ligger vägg i vägg med plenisalen där allt kommer att avgöras.

Jens Fischer hade aldrig lett ett styrelsemöte förut innan han ledde sitt första kommunstyrelsesammanträde i egenskap av ordförande. Han visste inte hur det fungerade med formalia och mötesetikett men fick snabbt hjälp av andra med att ta sig igenom dagordningen.

– Ingen av oss hade någon större erfarenhet av föreningsarbete. Vi slängdes in i budgetarbete dag ett, jag bodde mer eller mindre här på kontoret, säger han.

Lite så har de första 18 månaderna fungerat för Jens Fischer och för Oberoende realister. De har fått igenom vissa bitar i samarbete med främst de borgerliga partierna men ändå inte ingått i något formellt samarbete.

Man får laga efter läge, helt enkelt. Nu råkade partiet få 36 procent, då får de förhålla sig till det.

Hittills har det fungerat hyfsat att styra i minoritet. De andra partierna har varit hjälpsamma och gärna förhandlat med dem, undantaget är Socialdemokraterna. Men Jens Fischer förstår det – har man varit största parti och helt plötsligt hamnar i opposition behöver man konflikten med styret för att kunna ta sig tillbaka.

Ibland har Oberoende realisters linje fallit vid fullmäktigeomröstningen. Senaste nederlaget kom när S, SD, V och L röstade för att kommunen ska lägga 3 miljoner kronor på nya löparbanor på Hagforsvallen.

Om allt går som planerat vill Oberoende realister sitta kvar vid makten över nästa val. Liknande partier har börjat bildas i närområdet. I Arvika ska Arvikapartiet försöka driva liknande politik som grannarna i Hagfors. Det vill bryta den socialdemokratiska dominansen, inte vara ett missnöjes- eller enfrågeparti och ha högt i tak.

Själv hoppas Jens Fischer att hans parti ska kunna fortsätta att få kommunen att fungera under den kommande mandatperioden. Det blir lite extra jobb eftersom det fortfarande inte formellt samarbetar med några andra partier utan »ska prata med alla«, men han hoppas att det finns förståelse för att partiet inte kan göra allt.

– Ja, jag märker att det finns mycket förväntningar på oss. Och så ska det vara, men frågor ska prioriteras och budgetar sättas. 2022 är det val igen, om vi inte klarar det här så kan folk lika gärna rösta åt ett annat håll. Vi jobbar utifrån det vi kommit överens om, men räcker inte det så kommer jag inte sitta här efter valet, säger han.

Jens Fischer lutar sig tillbaka i stolen. Kommunhuset är nästintill tomt nu. Från ett intilliggande rum skrålar rallyradion, walesaren Elfy Evans gör succé och kör mot sin första världscupsseger i de svenska skogarna.

För honom hinns inte rallyt med i år. Förutom budgeten och kommunen har han ett parti som måste lista ut vad det vill med framtiden.

– Tanken på hur vi ska kunna överleva finns alltid med. Vårt framtidsprogram sträcker sig över två mandatperioder och sen får vi se, säger Jens Fischer.

***

FAKTA: Så bildas ett lokalparti

Vem som helst kan starta ett parti. Partiet kan sedan registrera sig hos Valmyndigheten för att ha rätt till valsedlar och för att kunna anmäla samtliga sina kandidater till val. För att få en registrerad partibeteckning krävs det att partiet är juridisk person. Därför är de flesta partier en ideell förening. Valsedlarna får nya partier bekosta själva, men kostnaden återbetalas om partiet tar sig in i fullmäktige.

Källa: Valmyndigheten

3 kända lokalpartier

1) Skarapartiet

Efter att Bert Karlsson lämnat Ny demokrati 1994 bildade han det lokala Skaras framtid som fick tre mandat i fullmäktigevalet.

2) Kirunapartiet

Bildades 1994 som en utbrytning från Socialdemokraterna. Partiordförande Lars Törnman satt i 16 år innan han återvände till Socialdemokraterna 2010. Innan dess hann partiet med tre val där man fick stöd av mellan 25 och 36 procent av den lokala väljarkåren.

3) Sjöbopartiet

Sjöbopartiet var ett invandringskritiskt parti som bildades av den uteslutna centerpartisten Sven-Olle Olsson. Partiet fick 31,4 procent i valet 1994 och sitter fortfarande kvar i fullmäktige, om än kraftigt försvagat.

LÄS OCKSÅ: Lista: Här ökar klyftorna mest i Sverige just nu