Hakelius: Bidens återhämtning är imponerande – men håller den?

Att Pete Buttigieg hoppar av tävlingen om att bli demokraternas presidentkandidat är mer strategi än uppgivenhet. Buttigieg är 38 år. Om han ställer upp i presidentvalet 2060, dvs det tionde valet efter detta, kommer han då att vara lika gammal som Michael Bloomberg och Bernie Sanders är i dag.

Buttigieg har gjort sig ett namn inom Demokraterna. Han har visat att han kan fungera på nationell nivå. Hans förmåga att locka till sig pengar har imponerat. Han har lyckats få amerikaner i allmänhet att, så här långt, acceptera det faktum att han är homosexuell och gift. Det är kanske mindre sannolikt att den frågan skulle ha förblivit oproblematisk om han hade gått vidare, men hans framgångar är definitivt början till ett nytt kapitel i amerikansk politik.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Sanders lycka är en splittrad motståndarsida

Det Buttigieg inte lyckades med var att samla en bredare koalition kring sig. Den allmänna meningen är att det främst handlade om att han inte förmådde locka svarta väljare.

Om Donald Trumps framgångar i väsentlig mån handlat om att han spelat på rasfrågan, i Barack Obamas kölvatten, har den demokratiska valprocessen nu kommit in i ett skede som visar att den frågan är lika central för Demokraterna, om än på ett annat sätt.

Bernie Sander är närmare nomineringen nu än någonsin förut, men hans svaghet är inte olik Buttigiegs: han har svårt att locka svarta väljare. Ingen vet riktigt varför, men spekulationerna handlar bland annat om att svarta väljare är så angelägna att bli av med Donald Trump att de inte har lust att välja en demokratisk kandidat som avskräcker mittenväljare. En annan förklaring, som möjligen förutsätter mindre strategiskt tänkande bland väljare i allmänhet, är att en radikal som Sanders främst lockar yngre personer i universitetsutbildad, övre medelklass. Det vill säga den grupp som traditionellt står för radikalism och uppror i utvecklade västerländska samhällen. I den gruppen är svarta underrepresenterade.

Sanders är på så sätt, om än på ett annat sätt än han själv tänker sig, en klasskämpe.

På ett spegelvänt sätt bygger Joe Bidens återhämtning — ytterst imponerande, men om den håller är ännu osäkert — på hans förmåga att locka just svarta och andra minoritetsgrupper. Biden har hela tiden förlitat sig på sin popularitet i dessa grupper. I South Carolina levererade de.

De återstående kandidaternas ställning hänger också intimt samman med den svart-vita aspekten av amerikansk politik. Michael Bloomberg har, vid sidan av anklagelser om sexism, främst haft problem med sitt sätt att sköta brottsbekämpningen i New York, som beskrivits som rasistiskt. Amy Klobuchar fick lov att ställa in ett möte i sin hemdelstat Minnesota i går, efter att aktivister intagit scenen för att protestera mot en påstått rasistisk dom i ett mordfall, där Klobuchar varit åklagare. Elizabeth Warrens ställning bland demokrater, baserat på etnisk bakgrund, liknar Michael Bloombergs och Pete Buttigieg: stödet för henne är större än det demokratiska snittet bland vita, mindre än snittet bland svarta.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Partipolitik är för galningar – i alla fall i början

Frågan om hudfärg och politisk hemvist aktualiserar en annan, större fråga: i vad mån bryr sig egentligen väljare i gemen om de ideologiska avgrunder som kandidaterna själva och deras mest lojala anhängare tror att valet handlar om?

Det är känt sedan förut att det finns en inte försumbar grupp väljare som kan tänka sig att rösta på Donald Trump eller Bernie Sanders. De tänker inte på politiken på samma sätt som aktiva och kandidater gör. Det är detta faktum som gör att Elizabeth Warren, trots att hon räknas till de radikala demokratiska kandidaterna, tror att hon kan vinna stöd på att Pete Buttigieg, en uttalad mitten-högerkandidat, lämnat kampen. Warrens kampanj ser helt enkelt att Buttigieg attraherade vita collegeutbildade. De konstaterar att deras kampanj gör detsamma. Därför är det inte orimligt att hoppas att en del som tidigare stödde Buttigieg kan komma att stödja Warren istället.

Om just den förhoppningen besannas eller ej får vi se, men den visar ytterligare ett skäl till att resultatet av den demokratiska presidentnomineringen och det presidentval som följer därefter, är så svårt att förutsäga. Väljarna tänker helt enkelt inte som kandidater, aktivister och, till stor del, politiska journalister gör. De ser kandidaterna på andra sätt än de ideologiska och mäter dem med andra måttstockar än de som partierna själva använder sig av.

På onsdag, efter supertisdagen, kan vi ha närmat oss ett läge då Bernie Sanders bara kan puttas från nomineringen genom att de andra kandidaternas stödtrupper börjar göra upp om att kraftsamla bakom en alternativ kandidat. Ska det lyckas kommer resonemang av de här slagen att vara viktiga.

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!

LÄS OCKSÅ: Supertisdagar genom historien – hur ofta har de varit avgörande?