Hakelius: Vad var poängen med Stefan Löfvens tal till nationen?
Toppbild: TT
Vad var poängen med Stefan Löfvens tal till nationen?
Svenska statsministrar håller sällan tal till nationen. Det innebär att man måste förstå att de inte är vana att göra det. Men det innebär också att man kan kräva av dem att de har någon tanke med att hålla ett tal till nationen, när det väl sker.
Sverige är i ett läge där myndigheter, politiker och media talat om för svenska folket att vi står inför en katastrof. Om och om igen. Det är den största krisen sedan andra världskriget, har det sagts. Katastrofen har ännu inte infunnit sig, men kan förstås ligga precis runt hörnet. Vi ser vad som händer i Italien och i Spanien. Vi har sett vad som skett i Kina. Bara den måttlöst sorglöse kan vifta bort risken med coronaviruset.
Å andra sidan är vi också i ett läge där de politiska besluten, baserade på myndigheternas experter, redan skapat något som liknar en samhällskatastrof. Om intensivvårdsfallen ännu inte växer exponentiellt gör varslen det. Småföretag står utan efterfrågan. Underleverantörer har ingen att leverera till.
Det är konkreta problem för många. Ekonomin är inte något slags påhitt, skilt från vardagsliv, mänskliga problem, liv och död. Ekonomin är vardagen. Vi lever i den.
Det här kan man förvänta sig att en fackföreningsledare som Stefan Löfven borde förstå. Inte bara att det förhåller sig på detta sätt, utan även vad det betyder. Om han håller ett tal till nationen borde denna insikt rimligen vara en viktig del av det han säger. Varför skulle han inte ta tillfället i akt att lugna landet, i den mån det är möjligt, genom att förklara att han förstår problemet och dessutom att det är regeringens uppgift att lösa det?
Istället gör han motsatsen. Han ökar den redan plågsamma osäkerheten. Han berättar att det kan komma nya beslut, eller kanske inte. De kan vara långtgående, eller kanske inte. De kan komma närsomhelst och med kort varsel. Eller kanske inte.
Stefan Löfven valde att använda sitt tal till nationen åt att blåsa under precis det som är problemet med den strategi regeringen valt för att möta coronaviruset. Inte att lindra problemet. Han hade inget nytt att komma med, inga försäkringar eller förslag. Inte ens lugnande ord. Bara ett besked: allt är öppet och vad som helst kan hända, närsomhelst.
Att köra ekonomin i sank är ett dåligt sätt att bekämpa ett virus, det påpekades här redan för en vecka sedan. Sedan dess har många sagt samma sak, från Kerstin Hessius till Lars Jonung och PM Nilsson. Statsministern verkar vid det här laget rent av vara rätt ensam om att inte anse att den saken är värd att nämna.
Varför hölls det här talet? Var det bara något statsministerns medarbetare såg som en nödvändighet? Fanns ingen tanke med vad det borde leda till? Eller finns inget intresse för de negativa effekter som de här extrema åtgärderna har på vårt samhälle?
Det är svårt att finna ett svar som är lugnande.
