Anna Gullberg: Priset den (kvinnliga) eliten betalar
Toppbild: Unsplash
Vi är en grupp chefer som får en dagslång uppsträckning av en konsult om hur vi ser till att våra medarbetare får ett hållbart arbetsliv.
Jag har klivit upp 04:30 för att ta fakiren till huvudstaden, morgontåget som vallar horder som jag, tjänstekvinnor och -män, mellanchefer och konsulter, mellan hem och arbete. Bleka ansikten upplysta av blå skärmar där excelark och mejl flimrar förbi långt innan nattradion övergått i morgonnyheter.
Jag antar att den här mötesdagen är typisk för vad nivåerna under det som LO i sin årliga rapport kallar »makteliten« ägnar sina dagar åt. Den senaste LO-rapporten (februari 2020) visar att 35 procent av positionerna i makteliten innehas av kvinnor, men i det som definieras som den ekonomiska eliten, näringslivets toppar, finns bara 8 procent kvinnor.
Var finns då den kvinnliga makteliten?
I kommuner, landsting, statliga bolag och fack.
Kurvan som visar manlig elits totala löneökning under de senaste 40 åren pekar som en stadig erektion rakt upp i skyn, kvinnornas mer som en försiktigt nednött madrass, med en grop på mitten. Minst av alla tjänar de som gör merparten av det obetalda arbetet. Arbetarkvinnorna.
Andra kurvor ökar. Antalet sjukskrivna för stressdiagnoser som utbrändhet har stuckit iväg med 370 procent för kvinnor i gruppen under 30 år, enligt tidningen Chef. Störst risk att drabbas av utbrändhet har ändå kvinnor 36–45 år med minst två barn. En som jag då.
Konsulten ritar på whiteboarden. Rättar oss irriterat när vi instinktivt svarar att det är bra att mejla mitt i natten, för då har man tid över: nej, nej, vi får inte uppmuntra till ett gränslöst arbetsliv. Nähä? Men ingen brukar ju svara, bara mina kvinnliga chefskollegor, vi möts i mejlen som gistna skepp med spruckna hårtoppar i natten, tänker jag.
Någon protesterar. Ny som chef förmodligen. Men de flesta av oss begriper att motstånd är lönlöst. Den här dagen kommer bara bli ännu längre då, och kanske kortas lunchen. Lunch är lika med arbetstid och det vore förödande.
Konsulten uppmanar oss att använda ett program som postar på ett förprogrammerat klockslag i stället. Inte 02.14 utan 08.14. Det ser snyggare ut. Några antecknar. Ett par av oss himlar med ögonen.
Om det här var en film, och om jag var Jennifer Aniston, skulle jag kasta av mig chefskavajen, svepa den plastiga pc:n av bordet och ställa mig på det, ge konsulten fingret och sjunga »Sisters are doin’ it for themselves« och tvinga hela rummet att dansa ut på gatan. Kanske skulle jag sedan öppna ett sådant där mysigt fik med bokhyllor, ett som gör sig bra på Instagram och som inte är som egenföretagande är i verkliga livet: dygnet runt och peanuts på kontot.
LÄS OCKSÅ: Gullberg: Nazisterna åker dit efter Skatteverket tysta triumf
I stället tar jag en bulle till, fortsätter smygmejla. Nu till min egen chefsgrupp, med order om att de omgående ska kalla in alla medarbetare på samtal om stress i arbetslivet. Två av dem vobbar. De är kvinnor och de svarar med vändande.
Det här kallas att vara chef. Det är också en anledning till att sådana som jag imploderar av stress, att blodtrycksmedicin och betablockare är ett samtalsämne över ett glas vin, likväl som brexit och »Wahlgrens värld.«
»En kvinna i vår värld tillbringar drygt två tredjedelar av sin arbetstid på obetalt arbete, motsvarande siffra för män är en fjärdedel«, skriver Katrine Marçal i klassikern »Det enda könet«, i nyutgåva med titeln »Vem lagade Adam Smiths middag?« (Mondial 2020).
Smiths middag lagas av hans mamma, så klart. Min middag lagas av mig.
Jag har börjat sova allt mindre. Sovtiden är det enda jag kan kapa. Timmarna mellan midnatt och två är mitt eget rum, för att parafrasera Virginia Woolf, och inget jag kommer att ge upp. Tåg utan uppkoppling börjar kännas som ett spabad. Jag sover där i stället. Det är rationellt.
Det är inte väldigt konstigt att en yngre generation söker en ny livsrytm, en som känns skön i stunden men som tar kvinnor tillbaka till 50-talet. I dag finns en ny valuta att få betalt i dessutom, framgångsvalutan i sociala medier. Den brödbakande, odlande, loppisrenoverande, stickande superkvinnan som skapar något vackert av inget. Instagramkvinnan verkar så ostressad på de filtrerade bilderna. Ända tills hon öppnar det brandgula kuvertet från Pensionsmyndigheten.
På tåget hem vräker jag ut midnattsmejl. Jag struntar i rådet att vänta till morgondagen, jag njuter av att slippa dem. Bredvid mig snarkar någon i sätet. Jag samlar på dem, tågsovarna. De är snubbar allihop.
