Brexit öppnade slussarna för ny samhällskritisk litteratur från Skottland

Den som anländer med tåg till Edinburgh stiger av på Waverley-­stationen, döpt efter sir Walter Scotts roman från 1814. Stationen är belägen i en djup dal mellan det medeltida »old town« och den nyare georgianska delen av staden, i skuggan av det mäktiga slottet. Det är ingen slump att stationen fått ett så litterärt namn. Så ser det ut i Skottlands huvudstad. Litteraturen är ständigt närvarande, och strax utanför stationen tornar Scottmonumentet vid Princes Square upp sig mot himlen. Med sina 60 meter är det världens högsta monument tillägnat en författare.

I Edinburgh finns fler statyer och monument över författare än någon annanstans i världen. Och när Unesco 2004 drog i gång sitt nätverk för litteraturstäder, som förbinder sig att hålla en viss nivå på utbudet av litteratur, så blev Edinburgh den första staden att väljas in.

Skottland har en stark berättartradition. Den blomstrade inte minst under upplysningen då landet, med Edinburgh university i centrum, var en av de ledande kulturnationerna. Det var i Skottland som den moderna historiska romanen föddes. Upphovsman: Sir Walter Scott (»Ivanhoe«), romantikens stora författare, som »uppfann« den romantiska bilden av Skottland som fortfarande lever kvar.

Men litteraturen har aldrig varit något avskilt finrum i Skottland. Där finns en rikedom av arbetarklassförfattare, och på senare år har skotsk litteratur framför allt representerats av kriminalromanförfattare som Ian Rankin, Denise Mina och Val McDermid. Även denna litterära våg har sin förankring i 1800-talets litteraturhistoria, i sir Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes (som först gjorde entré i »En studie i rött« 1887), och i Robert Louis Stevensons »Dr Jekyll och mr Hyde« (1886), samt ännu tidigare i James Hoggs »The private memoirs and confessions of a justified sinner« (1824).

Religion och kluven personlighet är huvudteman i dessa böcker. Mörker och ljus. Dualism. Det är ord som alltid kommer fram i samtal med skotska författare.

En som är direkt inspirerad av Hogg och Stevenson är Ian Rankin, vars kriminalromaner om John Rebus har sålt i över 30 miljoner exemplar världen över. »Den svarta boken« är en direkt tolkning av Hoggs klassiker och den första Rebusdeckaren, »Crosses & knots« (1987), är som en uppdaterad version av »Dr Jekyll och mr Hyde«.

– Det var precis vad jag försökte göra, att uppdatera Robert Louis Stevensons klassiker. Han är central i både mitt och många andra skotska författares skapande, säger Ian Rankin när vi träffas på Oxford Bar i Edinburgh och dricker Deuchars, ölet som även Rebus föredrar.

Han berättar om en särskild sorts sammanhållning som finns mellan skotska författare och som verkar vara nyckeln till den unika kulturscen som finns i Skottland. Kanske kommer den från den tid i historien då skottarna behövde hålla ihop mot engelsmännens förtryck.

– Dels har det att göra med vår komplicerade historia och dels med att vi är ett så pass litet land. Alla vi som arbetar med kreativa yrken känner och hjälper varandra. Och vi stöttar nya unga förmågor. Inte sällan uppstår det korsbefruktning mellan olika konstformer, säger Ian Rankin, som tillsammans med den prisbelönta dramatikern Rona Munro har skrivit pjäsen »Rebus: Long shadow«. Den har varit på turné i Storbritannien sedan 2018.

Den som kan sin Rebus vet att musik går som en röd tråd i handlingen. Precis som det gör i Rankins liv. Han har alltid drömt om att få vara med i ett band, och har nyligen blivit sångare i bandet Best Picture.

– Det är ett pappaband, ett gäng medelålders män som borde veta bättre, säger Ian Rankin och ser mycket nöjd ut.

Var Rankin står i frågan om ett självständigt Skottland har han däremot bestämt sig för att hålla för sig själv.

Senast Skottland stod i omvärldens politiska blickfång var i samband med självständighetsomröstningen 2014. Resultatet var mycket jämnt, men slutade med att Skottland förblev en del av Storbritannien. 2016 röstade en klar majoritet av skottarna för att stanna kvar i EU, och många skottar upplever sig sedan dess åter  »kidnappade« av England. Enligt opinionsundersökningar vill de flesta nu lämna Storbritannien, men vara medlemmar i EU.

Det är ett missnöje som verkar vara på väg att ge den skotska litteraturen något av en nytändning. Författaren Ali Smith, från Inverness i det skotska höglandet, var först ut i Storbritannien med inte en utan fyra »brexitromaner«, döpta efter de fyra årstiderna. Första delen, »Höst«, kom ut i svallvågorna efter brexit-omröstningen.

»Jag kände att jag ville komma med någon respons på brexit och det så snabbt som möjligt«, kommenterade Ali Smith i The Guardian, och i böckerna varnar hon indirekt, på ett elegant lekande språk, för populismens effekter på samhället, i såväl litet som stort.

Nyligen kom den politiska fattigdomsskildringen »Fattigsafari« ut på svenska. Författare är Darren McGarvey, en politisk debattör som är mer känd under sitt namn som rappare, Loki. Boken tilldelades Orwell-priset förra året och skildrar den fattigdom som finns i vissa områden i Skottland, och som McGarvey själv har växt upp i. I original har »Fattigsafari« undertiteln »understanding the anger of the British underclass« och boken ger uttryck för det raseri som kanske delvis kan förklara hur brexit kunde ske; en ilska över att inte bli lyssnad på som McGarvey anser fick många ur arbetarklassen att proteströsta.

Samma typ av social utsatthet engagerade skottarnas litterära jätte i modern tid, Alasdair Gray. Under 1980-talet växte den politiska så kal­lade Glasgowromanen fram med namn som Alasdair Gray, Liz Lochhead och James Kelman (Bookerpriset 1994 för »How late it was, how late«). Grays mest kända verk är Lanark-sviten, en surrealistisk dystopisk skildring från 1981 med Glasgow som spelplats. Enligt kollegan Irvine Welsh: »Det närmaste ›Odysséen‹ Skottand har«.

Irvine Welsh är författaren bakom kultromanen »Trainspotting« (1993), och även han är en stor skildrare av den misär med fattigdom och droger som finns i det skotska samhället. I efterhand går det att se en vågrörelse i den skotska litteraturens samhällskritik som följer regionens politiska inflytande. De tidiga samhällskritiska författarna uttryckte en politisk frustration under en period då Skottland inte hade mycket inflytande. Men den typen av litteratur har inte synts till sedan Skottland fick ett eget parlament 1999 – inte förrän nu med McGarveys rosade »Fattigsafari«. Många skottar hoppades att ett eget parlament skulle innebära en förbättring för samhällets utslagna. Men effekten blev inte så stor, och de upplever sig bakbundna av Westminster i London.

Författaren och professorn i skotska och irländska studier Liam McIlvanney, vars bok »The quaker« utsågs till Årets bästa kriminalroman i Skottland 2018, håller inte riktigt med om att just brexit haft så stor betydelse. Han anser att effekten blev som störst när Skottland fick sitt parlament.

– Det fick oss att reflektera mer över vår identitet som skottar och det kom till uttryck i litteraturen. Självförtroendet växte och intresset för skotska böcker och författare långt utanför Skottlands gränser blev tydligt, säger McIlvanney, som även han ringar in det typiskt skotska genom att tala om dualismen i Skottlands själ; om motsättningar politiskt och religiöst – protestanter och katoliker.

Liam McIlvanneys pappa, William McIlvanney, kal­las »tartan noir«:s gudfader, även om begreppet myntades långt senare (av Ian Rankin). Hans banbrytande »Laidlaw«-trilogi från 1970-talet skildrar ett våldsamt Glasgow. Inom kriminalromanen har »tartan noir«, ett slags blandning mellan skotska berättargrepp och hårdkokt amerikansk deckare, länge varit allenarådande; på senare tid utvidgat till begreppet »celtic noir«, kriminalromaner inte enbart från det skotska fastlandet utan även alla skotska öarna, Isle of Man och Nordirland.

Men ett av de kanske mest spännande namnen i Skottland just nu finns på helt annat håll. Poeten och författaren Jenni Fagans debutroman »The panopticon«, tilltalade kritiker och läsare över stora delar av världen med en intensiv beskrivning av ett samhälle helt utan skyddsnät.

Det pyr bakom den tillrättalagda turistbilden av ett romantiskt land med storslagen natur, kiltar och whisky. Allt det finns givetvis också, men i vanlig skotsk ordning är det dubbelt.