Det godkända judehatet

När Forum för levande historia senast mätte »konsekvent antisemitism« – det vill säga människor som är övertygade i sin antisemitism – var andelen hos den svenska befolkningen i sin helhet så låg som 5 procent. Bland dem som identifierar sig som muslimer var den 39 procent.

Chefen för Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, Christer Mattson, kommenterade resultatet i »God morgon, världen« den 21 januari i år. Han påpekade att mätningen är över tio år gammal och att det sannolikt skett en förändring sedan dess. Till det sämre. Just det kunde bland annat illustreras med att lärare numera har svårt att utbilda om Förintelsen och antisemitism i segregerade områden, där en stor del av befolkningen har sitt ursprung i Mellanöstern.

Problemet har alltså varit känt i mer än tio år. Det har blivit värre. Ändå verkar få intresserade av att ställa, än mindre av att svara på, ett par naturliga frågor:

Är muslimer mer benägna än andra att hata judar?

Och varför har svenska politiker och myndigheter låtit det gå så långt?

* * *

Antisemiter ser upp till judar. Det är det som skiljer antisemitismen från andra former av rasism.

Det är där man måste börja.

Antisemitismens kärna är myten om judisk makt, det vill säga ett slags judisk överordning. Andra former av rasism ser ner på sina hatobjekt, men antisemiter tror på en judisk konspiration, som upprätthåller ett judiskt världsherravälde. Den judiska makten blir en förklaring till egna tillkortakommanden, eller misslyckanden. Spegelbilden av den judiska makten är den egna maktlösheten.

Det är alltså egentligen frågan om ett slags beundran, eller i alla fall ett erkännande av exempellös framgång. Andra former av rasism oroar sig över att deras objekt på olika sätt smutsar ner eller befläckar den etniska renheten eller den moraliska överlägsenheten. Muslimer påstås till exempel vara omänskliga, våldsamma och efterblivna, med ambitionen att ta över hela västvärlden genom förökning och invandring. Svarta påstås vara underutvecklade och, precis som muslimer, farliga.

Rasisternas objekt nedvärderas. De hatas inte för att de har makt, utan för att de anses vara underlägsna rasisterna, eller för att de med sin närvaro befläckar eller degenerar rasistens föreställning om att vara en del av något rent och autentiskt. Men judar anses ha makt, som de dessutom framgångsrikt missbrukar för att tjäna pengar.

För att få ordning på världen anser antisemiter att judar måste fråntas sin påstådda makt och sitt påstådda kapital. Den judiska makten måste ersättas av en annan ideologi och andra människor, som gör världen bättre och mer rättvis. Den idén förenar alla antisemiter, även de som samtidigt är muslim- eller islamhatare.

Bland europeiska, främlingsfientliga antisemiter på högerkanten är det en vanlig föreställning att det är judarnas fel att muslimer och andra flyktinggrupper har kommit till Europa. Det är den judiska makten som påstås ha fått Europas politiker att ta emot alla invandrare, för att bryta ner den kristna hegemonin, den europeiska autenticiteten och stabiliteten i Europa.

Judarna anses styra. De andra anses vara den judiska konspirationens nyttiga idioter.

En annan gemensam idé bland alla antisemiter är att bedrägerier genomförda av judar är resultatet av en inneboende judisk ondska och girighet. Andra anses göra fel därför att de är onda individer, inte för att de skulle finnas en inneboende ondska hos européer, svenskar eller protestanter. Men judar som beter sig förkastligt, anses göra det för att ondskan och girigheten sitter i den judiska karaktären.

* * *

Man kommer inte ifrån »Sion vises protokoll«.

Skriften publicerades första gången i Ryssland år 1903. Den påstods vara ett utdrag från ett flertal möten mellan judar för att planera hur det judiska världsherraväldet ska upprätthållas. I skriften beskrivs hur judar och frimurare smider planer för att försöka förgöra den »kristna civilisationen«, med hjälp av liberalism och socialism. Genom att skapa krig och konflikter ska judar inte bara stärka sin egen position, utan också tjäna pengar på världens lidande.

I Ryssland användes skriften för att försöka bevisa att det kommunistiska maktövertagandet var ett led i denna judiska konspiration. Men »Sion vises protokoll« visade sig snart slå an strängar även på helt andra platser i världen. Den amerikanske industrialisten Henry Ford bekostade till exempel tryckningen av 500 000 exemplar som spreds över hela USA. Att skriften redan 1921 och sedan igen 1935 bevisades vara ett falsarium, hejdade inte spridningen. Den sprids fortfarande och läses av många, inte minst i Asien och Mellanöstern, där den uppfattas som en sann beskrivning av verkligheten. Den är ett viktigt grunddokument även bland muslimska antisemiter.

Judehatet bland muslimer har en lång tradition. Det är äldre än Israel och äldre än sionismen. Det finns i Koranen, för den som söker efter det. Det finns i senare texter, som sprids av predikanter och amatörteologer vars hela väsen handlar om att sprida judehat. Men det är viktigt att hålla ett par saker i minne:

Ingen blir judehatare för att vederbörande är muslim.

Ingen muslim behöver hata judar för att vara rätt-trogen.

Islam erbjuder ett omfattande tankegods som oppo-nerar sig mot alla former av hat. Muslimer som fyller sin tillvaro med judehat gör därför ett val, precis som de kristna som väljer judehatet. Muslimskt judehat är lika mycket ett val som det Martin Luther gjorde, när han skrev ner sitt ideologiska judehat i skriften »Om judarna och deras lögner«.

Ska man förstå den antisemitiska traditionen inom den islamska världen, kan man inte börja med att beröva muslimer eget ansvar.

* * *

Antisemitism i muslimska omgivningar kan förenklat härledas till tre källor.

Den första är teologisk och påminner om kristen antisemitism.

Den teologiska antisemitismen går ut på att judar anses vara hinder för världens frälsning. Det beror på att de inte accepterat den sanna läran. Dessutom tolkas vissa religiösa texter som bevis på att judar försökte hindra eller försvåra tillvaron för Muhammed. Berättelserna påminner om deras motsvarigheter inom kristendomen. Där får framför allt fariséer ofta illustrera den onde och okänslige juden, som hellre följer lagen än bryr sig om mänskligt lidande. I den berättelsen anklagas också judarna gärna för att ha dödat Jesus.

Den teologiskt grundade antisemitismen inom islam skapade dock en viss ordning som innebar att det trots allt fanns en utväg för judar under muslimskt styre.

Den ordningen fångas i idén om »dhimmis, ahl al-dhimma«, »folk av förbundet om beskydd«. Judar och kristna sågs som monoteistiska föregångare till islam »ahl al-kitab«, »bokens folk«. Det skilde dem från polyteister. Dhimmis var under muslimskt styre vanligtvis tillåtna att ganska självständigt hantera sitt dagliga liv, förutsatt att de erkände islams överhöghet. De avkrävdes tecken på det genom att anpassa sitt offentliga uppträdande. Kraven kunde ta rent förödmjukande former, som att klä sig i kläder med speciell färg. I vissa fall kunde restriktioner även begränsa dhimmis förutsättningar att utöva sin religion och gjorde dem till andra klassens medborgare i förhållande till sina muslimska grannar. Den speciella skatt som ålades dhimmis blev en avgift som garanterade att den som tillhörde en annan religion än islam kunde överleva och praktisera sin religion.

Även om det i länder som Marocko eller Iran och Egypten görs försök till att visa upp judiskt liv är det egentligen mer rester av judiskt liv. Inget av den gamla ordningen finns kvar. Avkoloniseringen och Europas reträtt från regionen, samtidigt som Israel grundades ledde till förföljelse av judar. 1947 massakrerades 75 judar i staden Aleppo i Syrien. Under pogromer i Irak 1941 mördades 200 judar. Den sionistiska rörelsens framgångar och Israels grundande påstods från arabiskt håll motivera hämnd på judar i allmänhet. Under 1950-talet flydde de flesta judarna från Nordafrika och Mellanöstern till framför allt England, Frankrike, USA och Israel.

Den andra källan till antisemitism i muslimska omgivningar är politisk. Den har växt fram ur en lång politisk process, som framför allt är kopplad till de arabisksocialistiska diktaturernas misslyckande. De hanterade dessa genom att fostra generationer att uppfatta det som ett resultat av en judisk världskonspiration. Även i länder med muslimsk majoritetsbefolkning har alltså det antisemitiska budskapet vilat på politiska och inte religiösa föreställningar. De tydliga kontrasterna mellan Israels framgångar och de arabisksocialistiska diktaturernas genomgående misslyckanden, krävde helt enkelt en bortförklaring. Sion vises protokoll blev verktyget, med vars hjälp generationer fostrats till att tro att allt skulle vara judarnas fel.

Inom den politiska antisemitismen har det gjorts försök att använda begreppen »sionismen« eller »sionister« för att göra judehatet mer rumsrent, men skrapar man på ytan kommer snart ordet yahod (jude på arabiska) fram. Den politiska antisemitismen har varit mycket framgångsrik. Människor som har fått sina familjer och grannar fängslade, torterade och avrättade av maktfullkomliga arabiska regimer, hatar inte sina förtryckare, utan befolkningen i ett land som de ofta inte ens kan peka ut på kartan.

Den tredje källan till antisemitism i muslimska omgivningar har att göra med islamismen. Till både utveckling och karaktär påminner den om den nazistiska antisemitismen.

Francis Fukuyama har i sin senaste bok »Identity: The demand for dignity and the politics of resentment« (2018), beskrivit hur nazism och islamism växte fram ur liknande politiska omständigheter. Nazismen blev, enligt Fukuyama, svaret på vad många tyskar upplevde som en dubbel förnedring: först förlusten i första världskriget, sedan Versaillesfreden. Människor med en känsla av ressentiment, det vill säga en känsla av vanära eller kränkning, tog tacksamt emot nazismens idé. Den underströk vikten av att återanknyta till något rent och autentiskt. Det skulle inte bara återupprätta Tysklands heder, utan också leda till att den ondska, det vill säga judarna, som genom sin korrumperande makt förstörde och demoraliserade världen, förgjordes.

Islamismens väckelse, menar Fukuyama, var en följd av Osmanska rikets fall. Känslor av vanära och kränkning i den sunniarabiska världen kopplades till europeiskt inflytande, både kulturellt och ekonomiskt. Europas militära styrka, som bland annat manifesterades genom Napoleons landstigning i Egypten och »slaget vid pyramiderna« 1798, spädde på sådana känslor. De då tongivande islamistiska ideologerna lovade att om islam återgick till sin sanna, rena, autentiska form, skulle västs inflytande jagas bort och en upprättelse för hela den sunniarabiska gemenskapen ske, som därigenom skulle kunna återta en ledande roll i världen.

En annan likhet är att både nazister och islamister delar upp världen i offer och förövare. Offret är vita européer re-spektive muslimer, som genom sina rena, autentiska ideologier kan skapa det absolut rättvisa samhället. Men först måste förövarna, den judiska världskonspirationen, som upprätthåller den påstådda orättvisan genom sin världsmakt och sina konspirationer, förgöras.

Den islamistiska uppfattningen om judar är alltså snarlik den nazistiska. Exemplen är många.

I Hamas programförklaring från 1988 återkommer idéer ur »Sion vises protokoll«. I artikel 22 och 28 och i artikel 32 hänvisas direkt till »Sion vises protokoll« som en källa för giltigheten i påståenden om en judisk världskonspiration som vill kontrollera området mellan floderna Eufrat och Nilen.

En av Muslimska Brödraskapets centrala ideologer Sayyid Qutb (1906–1966) var besatt av judar. Enligt Qutb har judar monopol på medicinindustrin, vilket ger dem möjlighet att roffa åt sig orimliga rikedomar, genom att begränsa utbudet på medicin. Det leder i sin tur till att människor blir sjuka och dör på grund av judisk girighet. I sin essä »Vårt slag mot judarna«, som publicerades 1951, hävdar Qutb att judarna bekämpat islam sedan Muhammeds dagar och att judar genom sina manipulationer fördärvat islam och fortsätter göra det överallt i världen.

Västvärldens politik avgörs, enligt Qutb, av det judiska inflytandet i USA. Dessutom anklagar han judar för att utnyttja kulturen till det han kallar »judiska sataniska aktiviteter« som stärker de stora, utsugande, judiska finansiella institutionerna. I boken »Milstolpar«, som kom ut 1964, beskriver Qutb hur judar infiltrerar politiska omgivningar i hela världen, för att upprätthålla sin onda världsstrategi och berika sig på ränta från världens fattiga.

»Milstolpar« säljs i ständiga nyupplagor i hela arabvärlden och har översatts till en rad språk.

Al-Qaidas tidigare ledare Usama bin Ladin och hans efterträdare och ideologiske mentor, Ayman al-Zawahiri, påstår att allt som händer i världen beror på en judisk konspiration. Dess syfte är att förgöra muslimer. Återkommande möten mellan israeler och palestinier inom ramen för Oslo-avtalet, samtidigt som Israel och Jordanien började normalisera sina relationer, blev för bin Ladin ett bevis på att FN inte var något annat än ett verktyg som judar och korsfarare använde sig av för att stjäla muslimers tillgångar och förhindra deras utveckling. Massakern på muslimer i Srebrenica år 1995, trots att FN deklarerat området som en frizon, blev ytterligare ett bevis för bin Ladin på den västerländska korsfararjudiska konspirationen mot muslimer i världen.

IS föreställningar om judiska konspirationer går att förstå genom Omar Omsens verksamhet. Han påstås ha rekryterat upp till 80 procent av de fransktalande IS-terroristerna. Omsen producerade en videoserie med namnet 19HH som han spred på nätet genom Youtube (19 står för antalet terrorister som var inblandade i terrordådet 9/11 och HH står för »L’histoire de l’humanité«, mänsklighetetens historia. Budskapet var enkelt och tydligt: Det som visas i de officiella mediekanalerna är lögn. Lögnerna upprätthålls av en ond amerikansk-sionistisk konspiration. Konspirationen – som har gränslös global makt – leder en attack på islam och på muslimer. Endast genom det heliga kriget går det att bekämpa dessa onda krafter, vilket dessutom är varje muslims religiösa plikt.

Med det som utgångspunkt går det att förstå vad som inspirerade Mohammed Merahs mord på judiska skolbarn i Toulouse mars 2012. Eller vad som inspirerade Mehdi Nemmouche att den 30 maj 2014 utföra attacken mot judiska museet i Bryssel.

* * *

Inget av det här är hemligt, eller särskilt svårt att ta reda på. Vad är det då som gör att svenska politiker och myndigheter så länge låtit antisemitismen bland muslimer växa i Sverige, utan att vidta några åtgärder, kanske undantaget Göran Perssons initiativ »Om det må ni berätta«?

Det handlar om den påstått maktlöses rätt.

Vissa som uttryckt sitt judehat har ansetts vara maktlösa. Den maktlöses hat har ansetts vara motiverat eller ursäktligt, som något slags rimlig reaktion på ett historiskt förtryck. Ett missbruk av postkolonial teoribildning, i kombination med godtyckliga maktanalyser, har fungerat som hinder för att peka ut antisemitiska uttryck hos påstått maktlösa eller underlägsna grupper. Hur det går till blir tydligt om man studerar delar av vänsterns engagemang i olika kampanjer mot Israel.

Aktivismen mot Israel försvaras ofta med att man mycket väl kan vara för en palestinsk stat och mot Israels övergrepp på palestinier, utan att vara antisemit. Så är det. Det går utmärkt. Men varför anses övergrepp på palestinier bara vara intressanta om de utförs av Israel? Bland vänsterns Palestinaaktivister har det varit förhållandevis tyst om exempelvis IS övergrepp på palestinier i flyktinglägret Yarmouk i Syrien våren 2015, eller den libanesiska arméns utrensning år 2007 av flyktinglägret Nahr al–Bared, som ledde till att 20 000 palestinier blev hemlösa.

Nej, det är inte frågan om »whataboutism«, det retoriska greppet att utmåla någon som hycklare genom jämförelser med något annat än det samtalet handlar om. Snarare är det en illustration av vänsterns problem med att peka ut förövare i grupper som påstås vara utsatta eller maktlösa.

I samma vänsterkretsar som angriper Israel och talar tyst om övergrepp mot palestinier från annat håll, talas det gärna om Förintelsen eller om dem som överlevt Förintelsen. Det beror på att antisemitism i Förintelsens form fungerar som en idé eller ett verktyg för att bekräfta den egna ideologins giltighet. Självständiga judar, som dessutom bär vapen och slår tillbaka, förlorar däremot, just i och med sin självständighet, »privilegiet« att användas som ett argument för en socialistisk ordning. Den rollen har palestinier fått i stället.

Efter det uppmärksammade demonstrationståget på första maj häromåret då SSU Skåne ska ha skanderat »Krossa sionismen« påpekade ordföranden Electra Ververidis, i ett pressmeddelande att: »För oss har det antirasistiska arbetet och kampen emot förtryck alltid varit avgörande för vårt engagemang.« Så kan det ju vara. Men mig veterligen har SSU under förstamajtåg varken skanderat kritik mot den iranska regimen eller teokratin i Saudiarabien.

Till aktivisternas försvar har sagts att deras antirasistiska engagemang är oförenligt med antisemitism. Men i själva verket är det precis tvärt om.

Ett antirasistiskt engagemang kan fungera utmärkt i kombination med den antisemitiska föreställningsvärlden om hur judar utnyttjar sin makt och skor sig på andras olyckor. Hos vänstern kopplas förhållandet till Israel inte bara reflexmässigt till föreställningar om makt och kapital, vänsterns världsbild måste dessutom navigera mellan en rad olika teorier om vitas makt, kolonial skuld och intersektionell analys. I den maktanalysen går hierarkin från vita européer längst upp på skalan och ringlar sig sedan neråt genom olika kombinationer av kön, sexuell läggning, hudfärg, etnicitet och religiös tillhörighet.

Rasism anses bara kunna riktas neråt. Den som hatar nerifrån är förlåten eller ursäktad, eftersom hatet egentligen anses vara den hatades fel. Ju längre ner på skalan, ju fler möjligheter till att förakta uppåt.

När antisemitism visar sig vara allmängods hos påstått utsatta maktlösa grupper från Afrika eller Mellanöstern, omformuleras judehatet genom de konstruerade makthierarkierna till en rimlig hämndkänsla gentemot judisk, ofta omskriven till sionistisk, maktutövning. Antisemitismen ges en ideologisk förklädnad som döljer ett rått och ogenerat hat mot judar. Vänsterns makthierarkier kommer att fylla samma funktion som förställningen om en judisk maktkonspiration bland antisemiter.

* * *

Där är vi tillbaka i antisemitismens märkliga egenhet: att den bygger på att antisemiten ser upp till judarna.

Den antisemitiske antirasisten tycks anse att de påstått maktlösa grupperna inte klarar av att själva bära ansvaret för sina hatiska uttryck. Skuldbördan måste tas över av andra, mer priviligierade eller civiliserade. Det blir judarna. De får ta ansvaret för antisemitismen. Förskjutningen av skuldbördan, från de påstått maktlösa som hyser antisemitiska åsikter, till de som utsätts för antisemitism, är en nedlåtande kollektivisering av de grupper som anses vara maktlösa. De fråntas sin värdighet, eftersom deras förmåga till empati och ansvarstagande anses begränsad på grund av karaktär, religion och historia.

Det är inte konstigt att människor som fostrats till att hata judar också gör det. Det är däremot konstigt att politiker och myndigheter inte förstår att de själva är fångade i en orimlig maktanalys som i praktiken leder till att de accepterar den antisemitiska grundprincipen om judisk makt.

Fotnot: Den här texten är delvis en del av en större artikel i tidskriftenrespons.se.