Hakelius: Nu ska vi tydligen förstatliga apoteken – allt var ju bättre ”förut”

Kriser kan vara befriande. Man slänger av det gamla och drar på sig någonting nytt. Att det inte matchar, eller är alldeles för dyrt och på kredit, spelar ingen roll. Det är ju kris. Och apropå det:

Borde vi inte socialisera den svenska ekonomin?

Det sägs här och där att coronakrisen är ett misslyckande för kapitalismen. Nu ligger det lite i sakens natur att en epidemi sällan är en framgång, än mindre en triumf, men om vi bortser från den detaljen: varför skulle den här krisen vara just en kris för kapitalismen?

Virus, har det påpekats, gör inte skillnad på fattig och rik, tar inte hänsyn till gränser, hudfärg eller kön (Nåja. Corona verkar hellre ta livet av män än kvinnor, ett slags misandri, i motsats till misogyni. Men ni förstår vad jag menar.)

Såvitt jag kan se tar virus inte heller någon hänsyn till ekonomiskt system: kapitalism, blandekonomi, eller planekonomi. Statskapitalism, feodalism, distributism, merkantilism, klientelism: viruset är ett ”misslyckande” för alla system man kan tänka sig. Det beror på att inget ekonomiskt system bygger på att folk ska bli sjuka, dö och isolera sig.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Framtiden är inte här än

Däremot säger erfarenheten att marknadsekonomier i olika former oftast klarar chocker av alla möjliga slag bäst. Marknadsekonomier är inte det bästa sättet att organisera saker om hela samhället på auktoritärt sätt ska inriktas på en enda sak, som att vända flödet i Sibiriens floder, eller sätta hela befolkningen i karantän. Men när samhället ska hämta sig efter att ha sargats av katastrofer, virus och galen politik, är marknadsekonomin oftast bäst. Den är finmaskig och robust, innovativ och seg.

Men allt sådant ter sig förstås som seminariediskussioner när vi är inne i ett auktoritärt skede, så starkt att ledande publicister kräver en rejäl polisstat, inte den halvmesyr till despoti som svenska politiker erbjuder. Inte så konstigt då att kraven på socialisering stiger.

Vissa hänvisar till ideologiska skäl för socialisering. De är bara glada att krisen infunnit sig, så att deras idéer får fäste. Andra, som vår finansminister, hänvisar till att ”skattebetalarna” förtjänar en socialiserad ekonomi, som betalning för de miljarder i stöd som nu betalas ut. Visst förstår man hur hon resonerar, men det låter ändå en aning som att sälja smöret, tappa pengarna och sedan skjuta kossan.

Först på tur står en återsocialisering av apoteken. Det är en lågt hängande frukt, eftersom den kan dra nytta av ett slags nostalgi. Vi ska tillbaka till det som var ”förut”. Ingen verkar längre minnas vad och hur ”förut” var.

”Förut” innebar att det inte gick att få tag på huvudvärkstabletter eller nikotintuggummin i stora delar av Sverige, utan längre bilresor under kontorstid. ”Förut” var vidlyftiga monopolaffärer, lägenhetsfiffel och fallskärmar som tvingade både VD och styrelse att avgå på nittiotalet. Och, framför allt, ”förut” var en parantes i historien.

Förstatligandet av apoteksnäringen skedde så sent som 1971. Dessförinnan var alla apotek privata, eller drevs åtminstone i något slags skråsystem, med Apotekarsocieteten som spindeln i nätet. Förstatligandet hade inte särskilt mycket att göra med vad som var bäst för medborgarna och medicinförsörjningen. Socialiseringen hade även den gången att göra med ett slags kris: det var 1968 och starka krafter inom Socialdemokraterna, särskilt SSU, ville socialisera hela läkemedelsindustrin. De gamla partirävarna förstod att det vore katastrof, men att de måste erbjuda något annat för att avvärja hotet. Ur det kom förstatligandet av apoteken. Det kom som en överraskning för de flesta. Planen på förstatligande betecknades i Expressen som ett ”sensationellt utspel” av Socialdemokraterna.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Vad var poängen med Stefan Löfvens tal till nationen?

Den historien säger förstås inget om hur väl privatiseringen av apoteken gick. Inget om vilka problem privatiseringen fört med sig. Inget om vad som borde göras annorlunda. Men trots krisen kan kanske ett antal saker vara bra att minnas:

1. Alla privatiseringar har inte varit bra. En del bör säkert omprövas. Men att socialisera något bara för att det har varit socialiserat förut är ingen bra idé.
2. Inget system är utan problem, ej heller privatiserade system. Det är i sig inte ett argument för socialisering. Sådana system har också sina problem.
3. Statens ansvar är att överse ekonomin, ställa upp rimliga spelregler och se till att de följs. Om staten misslyckas med det, är socialisering en tveksam lösning. Det vore att ge den part som misskött sin del av verksamheten ansvaret för hela verksamheten.
4. Det främsta misslyckandet med apotekssystemet som diskuterats på senare tid är det som har att göra med bristande beredskap, lagerhållning och leveransförmåga. Det är precis de problem som staten själv skapat i än högre grad inom sina egna ansvarsområden genom att, till exempel, avveckla beredskapslager och civilförsvar. Apoteksnäringens brister i det här avseendet verkar snarare vara en avspegling av en naiv tidsanda, pådriven av staten, än av privatiseringen. Varför skulle en socialisering göra den saken bättre?

Kort sagt: det mesta man påstår sig vilja lösa genom att socialisera apoteken är vid närmare granskning en följd av att staten misskött sitt jobb. Det är möjligen en ointressant detalj i det här krisläget, men den detaljen kommer garanterat att bli intressant i efterhand, när vi ska hantera konsekvenserna av förhastade beslut. Är det inte lika bra att tänka på det redan nu?

Läs fler inlägg i Johan Hakelius blogg här!