Hakelius: Framgångsrik – vad är det?

Vad gör finländarna i höst?

Man vill helst tala om något annat, men det här viruset tar död på konversationen också.

Virussnacket började med en stegrande känsla av apokalyps. Sedan tog de fria spekulationerna över. Lite som i den klassiska Pentagonsketchen om Selma Lagerlöf. Sedan övergick vi till ett slags förhöjd version av vanlig, svensk avgå/hylla-duell.

Är Anders Tegnell inkompetent, eller ursvensk? Eller båda delarna? Eller ingendera?

Nu, anar jag, är vi på väg in i vad man kanske kan kalla ett naivistiskt skede. Låt mig bana vägen.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Sveriges stora misslyckande gäller äldreboendena

Genom hela den här diskussionen har en sak varit konstant: vi har egentligen inte lärt oss något mer om det här viruset. När vi började hette det att inkubationstiden för viruset understiger två veckor. Det gäller fortfarande, såvitt jag sett. Men i övrigt?

När det hela började visste vi inte hur hög dödligheten var. Antagligen kring eller mycket under 1 procent. Det är ungefär där vi står fortfarande. Från början visste vi att det främst var äldre och folk som hade underliggande sjukdomar som drabbades hårt. Det vet vi fortfarande, men inte mycket mer. Från början visste vi inte hur många som smittats. Det vet vi fortfarande inte. Ska vi vara riktigt ärliga vet vi inte hur många som dött av covid heller. Möjligen — men bara möjligen — har vi en ungefärlig kunskap om hur många som dött med coronasmitta i kroppen, men det är också allt. Och vi har förstås ingen aning om vilket politiskt svar på smittan som är det rimligaste och bästa. Vi vet inte ens vad vi menar med rimlig och bäst.

Här kommer vi till naivismen. De allra enklaste, barnsligaste frågorna. Så: vad gör finländarna i höst?

Låt oss säga att de låga finska dödstalen inte är en statistisk synvilla. Låt oss anta att de speglar att förhållandevis få finländare smittats av corona. Grattis, så långt. Men sedan då?

En sak påstod experterna att de visste redan från början och den saken vet de fortfarande: coronasmittan försvinner inte. Det kommer antagligen en andra våg i höst. Kanske fler vågor.

Så, om man nu ”lyckas” denna första våg och håller större delen av sina medborgare smittfria, vad gör man då när andra vågen kommer? Och tredje? Ska Finland hålla stängt i ett par år?

LÄS OCKSÅ: Hakelius: »Ja-just-det!«-politiken är aldrig redo för nästa kris

Jag skriver inte detta för att hoppa på Finland. Det kanske visar sig att de skött det här bästa av alla, av någon anledning som vi inte heller vet något om ännu. Jag skriver det, därför att det verkar råda rätt stor oklarhet om de allra enklaste frågorna i hanteringen av detta virus. Till exempel:

Kan man undvika coronaviruset?

Finns det ens en strategi som går ut på att befolkningen slipper drabbas av smittan i någon större utsträckning? Är det en möjlighet, eller är allt man kan göra ”platta kurvan”, det vill säga dra ut på förloppet eller skjuta upp det några månader? Kan man undvika dödsfall, eller bara sprida ut dem?

Det är en ärlig, enkel, ytterst grundläggande fråga. Hur mycket jag än läser om detta, förblir försöken till svar luddiga i kanten.

För mig framstår det som om det bara finns en väg genom detta. Den är att tillräckligt många blir smittade och sedan immuna, åtminstone för en tid. Det kan ske genom att man smittas, eller genom vaccin. Men det finns ingen fungerande tredje väg vid det här laget. Inte ens om man som nation bestämmer sig för att bli socialt isolerad eremit i ett decennium. Inte ens Nordkorea har klarat sig från smitta.

Så, efter ett par månader av det här monomana malandet är vi tillbaka där vi började. I de allra enklaste, mest grundläggande frågorna.

Vad gör finländarna i höst?