Hakelius: Att hucklet blivit politiskt är typexemplet på fantasilös förstörelse
Toppbild: TT
Nästan varje fotografi av honom lyser av högfärdig tillfredsställelse. Säkert ett orättvist påstående, men å andra sidan inte illa ment. För vem kan klandra honom, om han nu ändå kände sig lite självgod? Hade man själv hittat på något så fiffigt som »kreativ förstörelse« skulle man inte vara en sketen kolumnist i olika provinsiella blaskor.
Men schumpetersk verkshöjd ligger inte riktigt för oss svenskar. Vi spelar hellre ner det vi kommer på och gömmer det i döda byråkratfraser. Det närmaste kreativ förstörelse vi kom var Rehns och Meidners »solidariska lönepolitik«, ett begrepp så arbetarkommungrått att bara Göran Greider skulle kunna dikta på det.
Han har förresten antagligen redan gjort det.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Perfekta exemplet på att alla goda ting är tre
Nu talar ingen för tillfället om den kreativa förstörelsen, eftersom den politiskt styrda förstörelsen av ekonomin som just nu pågår inte är särskilt kreativ. Vi befinner oss i ett förhöjt tillstånd av det som präglat politiken i snart tjugo år: att göra det perifera centralt och det centrala perifert. Ytterkantsperspektiv har blivit huvudfåra.
I ett par månader har preppers och klimatapokalyptiker sett sina framtidsvisioner stegvis förverkligas. Planekonomerna – som visat sig ha övervintrat både här och där – står näst på tur. De har gott hopp om en våg av förstatliganden. Snart dyker den första debattartikeln upp med några genomtänkta argument för att införa ransoneringskort. Fast i modern appform, förstås.
Om den kreativa förstörelsen är ett typiskt drag för en marknadsekonomi blir det allt tydligare att den fantasilösa förstörelsen är mer typisk för politiken. Vad än politiken ger sig på, stort som smått, är risken betydande att något går sönder. Eller att något trivialt förvandlas till något destruktivt.
Slöjan, aktuell från skolbråket i Skurup, är ett exempel.
Att bära huckle — för det är huckle snarare än niqab saken handlar om — är inget främmande för Sverige. För lite drygt hundra år sedan var det mer eller mindre uniform bland allmogen. Slår en svensk kvinna en Hermèsscarf om huvudet blir det inte föremål för kommunfullmäktiges intresse.
Varför då bråka om saken?
Politik, förstås.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Coronakrisen väcker revolutionära drömmar
Det är först de senaste decennierna som den politiska islamismen fått grepp om stora delar av den muslimska världen. Liksom alla radikala politiska rörelser förvandlar islamismen allt till politik. Inte minst slöjan.
Det som förändrats, sedan våra mormorsmödrar gick i huckle, är alltså att plagget politiserats. Vi kan inte avpolitisera det, även om vi försöker. Vi tvingas förhålla oss till politiseringen. En del gör det genom att fatta beslut som det i Skurup. Andra gör det genom att bygga upp intrikata postkoloniala teorier som ger islamisterna rätt. Men hur vi än hanterar saken har hucklet blivit politiskt.
Ett typexempel på politikens fantasilösa förstörelse av civilsamhället. En trivialitet blir en evig källa till gräl och polarisering.
Exemplen är många fler.
Det är möjligt att herr Omar i Ture Sventon är illa sedd på Södertörns högskola, eller inom Nordiska motståndsrörelsen, eller i båda dessa grupper. Men innan det här med att inte ta i handen vid hälsning politiserades, var herr Omar inte en misogyn chauvinist, utan helt enkelt exotisk. Han följde en annan tradition än vår. Det gjorde honom intressant, ungefär som inuiterna och deras näsgnuggande kunikhälsning.
Just handskakningens politiska sprängkraft är tillfälligt desarmerad, tack vare virusskräcken, men den kommer att apteras igen. Återigen har islamismen politiserat något vardagligt. En sedvänja har belastats med en hel kvinnoföraktande ideologi. Vi tvingas hänga på, för vi kan inte avpolitisera det som en gång politiserats.
Politikens fantasilösa förstörelse är irreversibel. Till och med för svenskar.
