Hakelius: Grekerna vill öppna i juli – men varför skulle de få göra det?
Toppbild: TT
De som utgår ifrån att människan är en rationell varelse blir ofta besvärade av praktisk erfarenhet. De har inte nödvändigtvis fel – ändra sjukskrivningsreglerna eller föräldraförsäkringen och människor anpassar sig rationellt för att maximera sina intäkter – men de har rätt på ett speciellt sätt.
Människan behöver vara människor, stort plural, för att vara tydligt rationell. Statistiskt går det ofta att lita på folk. Som individer är de opålitliga.
Dessutom är människan ofta rationell inom galenskapens ramar. Man kan sätta upp hur idiotiska förutsättningar som helst och folk kommer att agera rationellt inom de givna ramarna. De kommer inte att vara så rationella att de frågar sig om ramarna är vettiga.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Att hucklet blivit politiskt är typexemplet på fantasilös förströelse
Den stora nedstängningen av världen gjordes utan att någon funderade på hur världen skulle öppnas igen. Till stöd för nedstängningen anfördes fakta, vetenskap och experter. Det innebar indirekt att varje beslut om att öppna världen igen också krävde fakta, vetenskap och experter.
Men vilka fakta? Vad för vetenskapliga resultat? Vilka expertomdömen?
Ingen ville tala om den saken. Viruset skulle bekämpas »till varje pris«. Varje avvägning mellan olika mål och värden – såsom Sverige upplevs göra internationellt – var att betrakta som ett slags förräderi. I praktiken agerade stora delar av världen på ett sätt som krävde en total förintelse av viruset, innan någon lindring av nedstängningen kunde motiveras.
Så varför ska grekerna få öppna sitt land i juli? Inget tyder på att smittan försvunnit då. Finland har varit så effektivt i sin smittbekämpning att de räknar med att nå en topp i smittan först i höst. Vad har finnarna för argument för att lätta på sina restriktioner dessförinnan?
Framgångsrik eller ej har 2020 års stora världsnedstängning varit en övning i bristande mänsklig rationalitet, gömd i vetenskapliga termer, stapelbara fakta och notoriskt opålitlig statistik. Mänskligheten har kastat sig huvudstupa in i en återvändsgränd och intalat sig hela vägen fram till vägens slut att den betett sig rationellt.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Perfekta exemplet på att alla goda ting är tre
Tillbaka till grekerna igen. De brukade besitta en ovanlig förmåga att blicka in i människan.
Vinet och dramats beskyddare, Dionysus, har mutat in sin del av våra själar. Där bubblar extasen, längtan efter att uppgå i helheten, extremerna, berusningen, passionen och upplösningen av jaget. Apollon, sanningen, ljuset och de sköna konsternas gud, predikar däremot två dygder: känn dig själv och var alltid måttfull.
Man går hellre på fest med Dionysus än med Apollon, men vem av dem vill man ska ha hand om staten?
Grekerna av den gamla sorten var rätt subtila. De ställde inte det dionysiska mot det apolloniska som rena motsatser. De såg att det fanns en hel del av varje i oss alla, ofta i en stökig blandning. Det är precis det vi just nu upplever.
Rusningen in i en återvändsgränd är dionysisk. Den bygger på att inte vara måttfull, att vägra självreflektion och att upplösa sin individualitet i den kollektiva helhetens extas. Att det krävs lite ansträngning för att se det beror på att argumentationen är apollonisk till sin form: fakta, kunskap, ljus.
Rusningen kommer inte som en blixt från klar himmel. Stora delar av klimatdebatten har fungerat likadant: svulstiga, kvasireligiösa, apokalyptiska, dionysiska rop på att upplösa sitt jag och bli ett med naturen, framförda i förment apolloniska vetenskapliga termer.
Det här låg i korten. Det ligger i tiden.
Det klassas som cynism att i dessa tider försöka förstå sig själv som människa. Det är att gå emot det dionysiska kravet på att förlora sitt jag. Men vill man begripa det man läser när man öppnar en tidning i dag, är det de gamla grekerna man behöver.
Vad gäller de nya grekerna borde de få öppna så snart de vill.
