Hakelius: Perfekta exemplet på att alla goda ting är tre
Helan och Halvan. Gin och Tonic. Jeeves och Wooster. Yin och Yang. Kantareller och smör. Snopp och snippa, för att falla in i samtida lekisterminologi. Frigjorda delar av vår läsekrets skulle förstås inte hålla med om det sista exemplet, men på det stora hela verkar världen vara full av bevis för att goda ting oftare är två än tre.
Och mycket som är tre är allt annat än gott:
Kikki, Bettan och Lotta. »Three times and you’re out.« Rom, sodomi och piskan (våra frigjorda läsare får ursäkta igen).
Någon borde berätta det för Ekot.
Jag är inte ensam om att upptäcka mönster, där vi sitter i vår uttråkande coronaisolering. Jag är bara mer blygsam än de flesta. Jag har inte hittat en konspirationsteori som skyller pandemin på USA:s militär, eller Prins Charles och frimurarna. Men visst ser jag mönster.
Ekot, alltså.
Ungefär 60 procent av alla nyheter presenteras numera på ett och samma sätt i radion.
Först berättar tjänstgörande Ekohallåa vad det kommande inslaget handlar om: »Nu, när det är ont om munskydd i vården, har frivilliga gått samman och syr egna munskydd till vårdpersonal.«
Sedan inleds inslaget med att en av inslagets huvudpersoner intervjuas om varför de är huvudpersoner: »Jo, nu är det ju ont om munskydd i vården. Så vi är ett gäng frivilliga som börjat sy munskydd till vårdpersonal.«
Därpå bryter reportern in och berättar varför det här inslaget är intressant: »Det saknas munskydd i vården. När Kerstin och hennes kamrater fick höra det beslutade de sig för att tillsammans börja sy enkla munskydd till vårdpersonal.«
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Coronakrisen väcker revolutionära drömmar
Allt färre nyheter slipper trefaldig form. Det är en journalistisk motsvarighet till tvångsbeteende: släck, tänd, släck, tänd, släck, tänd, först därefter kan man stänga ytterdörren. En hel redaktion delar med sig av sin ångestdämpande ritual.
Eller så finns en tanke bakom upprepningarna.
Kan man ana en teori om lyssnarnas koncentrationssvårigheter? En kurs i muntligt anförande med budskapet berätta först vad du ska berätta, berätta det sedan och tala till sist om vad du berättat? Är det vi hör resultatet av radiojournalistikens motsvarighet till folkhögskolornas standardiserande kurser i kreativt skrivande? Eller är det en algoritm? Något som planterats i radions centraldator och spottar ut optimala manus baserade på det felaktiga antagandet att alla goda ting är tre?
Antagligen ingetdera. Antagligen är det bara ett uttryck för att människan, förutom att alltid se mönster, dessutom har svårt att undvika att falla in i mönster. Livet står alltid på – i sanning: det kliver ofta över – randen till rutin.
Ett, två, tre.
Ett, två, tre.
Rutinen fångar även radiolyssnare, om man nu ska uppvisa lite självinsikt. Så man kan ana hur det här kommer att sluta: det som först retar på radion blir till sist nästan alltid en folkkär nödvändighet. Som vi saknade André Franke, när hans svensk-tyska väderleksrapporter tystnade och han drog sig tillbaka som campingvärd vid Ratzeburger See. Snart är det samma sak med nyhetstrefaldigheten: skulle Ekot plötsligt berätta nya saker, i stället för samma sak tre gånger, kommer vi att känna oss osäkra och vilsna.
Och apropå det: de här dagliga, direktsända presskonferenserna klockan 14.00. Är det bara jag som hör en ny variant av »Ring P1«, fast utan gallrande sluss och med journalister som kluriga inringande? Kommer pandemin att pågå så länge att till och med denna programpunkt blir lika kärt rogivande som »Sjörapporten«?
Kanske. Men Sveriges Radio borde låta journalisterna önska en skiva, för varje fiffig fråga om R0-tal, eller social distansering.
Vi måste komma ihåg att leva också, för att lufta en annan klyscha.
