Kriget om säkerheten

De talade om att stärka samhällets säkerhet och förbättra krishanteringsförmågan. Om att hantera kriser oavsett vilken typ av kris som inträffade, om det var exempelvis »en terrorattack, pandemi, naturolycka, eller regional väpnad konflikt«.

– Vi menade att det borde ske ett skifte från att Försvarsmakten var de som definierade hoten mot samhället och skulle bemöta eller lösa dem, till att samhället skulle ge stöd åt den som löste det. Vi försökte finna politisk enighet kring att »försvar« var skydd av funktioner och värden mer än försvar av ett territorium, säger Håkan Juholt (S), som var ordförande i Försvarsberedningen 2000–2007.

I dag är han Sveriges ambassadör på Island, och vill inte prata om det som varit dagsaktuellt på senare år. Men försvarsberedningen, som han ledde fram till 2007, pratar han gärna om.

– Våra rapporter var före sin tid och bra. Jag är stolt över dem. Vi visade att medlen för främmande påtryckningar var så många fler än militära maktmedel. Därför borde identifiering av sårbarheter och skyddsåtgärder prioriteras före system utvecklade för territoriell integritet, säger han.

Deras »En strategi för Sveriges säkerhet« kom 2006. Fem år efter attacken mot World Trade Center, tre år efter sarsepidemin, två år efter Tsunamikatastrofen och året efter stormen Gudrun.

2017 kom den då sittande försvarsberedningen med utredningen »Motståndskraft«, som spann vidare på samma tema: Vad skulle det civila försvarets roll vara i en orolig värld där hoten i västvärlden allt oftare var sådana som inte bestod i att en främmande makt stod vid gränsen?

»Till det bredare säkerhetsarbetet måste också räknas skydd mot epidemier och smittsamma sjukdomar, kamp mot terrorism och organiserad brottslighet, att åstadkomma säkra transporter och pålitlig livsmedels- och läkemedelsförsörjning, skydd mot avbrott i energileveranser, motarbetande av klimatförändring och dess effekter, insatser för fred och global utveckling samt mycket annat«, skrev de i rapporten »Motståndskraft«.

Sedan gick det som det brukar – en debatt om försvarsbudgeten; om antalet soldater, stridsvagnar och Jas-plan; om den militära »förmågan« och om Försvarsmaktens svarta hål och – som brukligt är, åtminstone under en politikervecka i Visby – om Gotland och försvaret av landets största och östligaste ö.

– Ja, vi har nog varit blåögda. I och för sig började vi i civilförsvarsfrågan, och lämnade vår första rapport »Motståndskraft« 2017. Den involverade sjukvård, försörjningsberedskap och transporter som nu aktualiseras. Efter rapporten sattes det i gång utredningar, men de är inte lika långt framme som det militära, säger Allan Widman, försvarspolitisk talesperson (L) och ledamot i försvarsberedningen.

[caption id="attachment_632962" align="alignnone" width="991"] Håkan Juholt är numera ambassadör på Island.[/caption]

Det fanns ett embryo till något, men sedan försvann energin, förklarar han. Delvis kanske av rent organisatoriska skäl. För det militära försvaret handlar om en Försvarsmakt, ett försvarsdepartement, ett budgetanslag. Handlar det om civila försvaret är det många aktörer, med flera departement inblandade. Plus 290 kommuner och 21 regioner och län.

Fast den stora förklaringen har enligt Allan Widman ett namn:

– Vladimir Putin.

2008 attackerade och ockuperade Ryssland två provinser, Sydossetien och Abchazien, i Georgien; och 2014 annekterade landet Krim i Svarta havet och sedan dess pågår strider i östra Ukraina. Det militära hotet kröp närmare Sverige.

Försvaret är i dag involverat i flera insatser mot att bekämpa coronaviruset. Man har upprättat ett fältsjukhus vid Östra sjukhuset i Göteborg med 20 intensivvårdsplatser och 50 sjukvårdsplatser. Ett fältsjukhus som först placerades i Uppsala har styrts om till Älvsjömässan i Stockholm med 30 intensivvårdsplatser och 40 vårdplatser. Och försvaret bidrar med utrustning och transporter till andra regioner och sjukhus.

Ändå är det långt ifrån det som två försvarsberedningar har varit inne på, och långt från vilka resurser som försvaret kunde mobilisera på de »sega gubbarnas« tid.

– Vi har två sjukhuskompanier, det är bra att de resurser som nu finns kommer till rationell användning. Det är dock sett till försvarets egna och samhällets hela behov otillräckligt. En gång i tiden, på 70- och 80-talet, kunde försvaret ställa upp 50 temporära sjukhus, säger Allan Widman.

Mikael Oscarsson, försvarspolitisk talesperson (KD) och ledamot i försvarsberedningen, ser också stora brister:

– Det civila försvaret är mer eller mind-re avskaffat. Det vi hade var ett av världens topp tre för 30 år sedan. Finland var förståndigt nog att inte ta bort sitt. Men vi monterade ner i stort sett allting. Vi har varit fullständigt nitiska i att ta bort allting. Sverige har i lång tid varit riggat bara för vackert väder, säger han.

– Vi har försummat försvaret i allmänhet, och i synnerhet det civila försvaret. De två ska inte ställas emot varandra. Vi har helt enkelt för lite försvar, säger Mikael Oscarsson.

Insikten att försvaret inte hade kompetens att möta de nya hoten fanns redan i mitten på 2000-talet, menar Håkan Juholt.

– Efter det kalla krigets slut var det uppenbart att det var aktörer som kan verka långtifrån och är osynliga som ofta utgör hoten och innebär en stor sårbarhet i samhället. Att det inte i första hand handlar om hotet mot våra fysiska territorier, utan om samhällets sårbarhet. Faran kunde finnas i form av naturkatastrofer, som nu pandemier eller att en stat, organisation eller enskild person ville rikta hot mot oss.

– Vi ville bygga upp en robust och tvärsektoriell kompetens. Men det blev större debatt om att lägga ner regementen och hur krigsorganisationen skulle se ut. Det andra fick inte lika mycket uppmärksamhet, säger Juholt.

Som han minns det i dag var det framför allt WTC-attacken den 11 september 2001 och Sars-epidemin 2003 som blev väckarklockor.

– Vi sa att den gamla uppdelningen inte fungerar. Den hindrade oss från att skydda medborgarna. Att vi behövde gå från skydd av territorier, till skydd av funktioner.

– Bilden var att skyddet och försvaret var en grön gubbe vid gränsen. Den bilden var så rotad i generationer. Den hårda kärnan i hoten var då alltid det militära angreppet, säger Håkan Juholt, som var partiledare i endast 10 månader men försvarspolitiker i 20 år.

– Vi har lärt oss att problemformuleringen har funnits hos Försvarsmakten. När den säger att något är absolut nödvändigt ger det större tyngd än om civilförsvaret säger något.  I försvarsberedningen 2006 reagerade man emot att 26 statliga myndigheter och 21 länsstyrelser omedelbart skulle samordna sina insatser om det mest allvarliga inträffade. Man ville därför se ett övergripande ansvar för att samordna myndigheternas arbete vid kriser och katastrofer.

År 2009 blev MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, resultatet av en sammanslagning av Räddningsverket, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar.  Den senaste Försvarsberedningen menade i »Motståndskraft« att MSB:s mandat för civil ledning och samordning i totalförsvaret borde utökas för att uppnå höjd beredskap.

I dag finns strax över 20 000 anställda i Försvarsmakten. 2010 avskaffades värnplikten i fredstid, två år tidigare hade 6 800 gjort värnplikt jämfört med över 50 000 per år på 70-talet.

2017 återinfördes skyldigheten att mönstra och göra grundutbildning. 4 500 påbörjade en sådan förra året, strax över 3 500 slutförde den.

På den årliga Folk och försvar-konferensen i Sälen 2016 föreslog dåvarande utrikesminister Margot Wallström att det skulle införas en modern värnplikt i Sverige där unga människor kunde välja mellan militär och civil tjänst.

Allan Widman (L) gjorde tummen upp då och gör det ännu mer i dag.

– Det hade varit till stor hjälp i dagens situation. Vi avskaffade civilplikten 2004, men ser behovet av personal. Ska den militära värnplikten fungera behöver vi dessutom ha alternativ till dem som vill göra vapenfri tjänst. De kan bemanna sjukvård, räddningstjänst eller andra funktioner i civilt försvar, säger han.

– Ett antal partier lade i försvarsberedningen in avvikande uppfattningar, och var emot. Vi ville ha även en civil plikt, och Socialdemokraterna har vänt i frågan, säger Allan Widman

Även Mikael Oscarsson (KD) är positiv.

– Vi behöver öka förmågan och skala upp på flera sätt. Det behövs en miniminivå också på civila försvaret som skulle kunna bidra vid olika kriser. Vi har även fört fram idén om att återinföra beredskapspoliser.

När det akuta läget är över kommer en ny debatt att ta fart om samhällets beredskap och möjligheten att stå emot olika former av hot.

– Det finns ett före och ett efter coronakrisen. Kriser är inget som bara hör historien till. Vi borde redan nu tillsätta utredare av åtgärderna runt coronakrisen, som börjar ta in uppgifter om vad det var som hände. Vi behöver säkerställa att vi lär oss maximalt av denna stora kris, säger Mikael Oscarsson.

– Möjligen kan den här krisen fånga debatten och föra den framåt, hoppas Håkan Juholt.

– Ja, de här frågorna kommer att ventileras. Det blir en ännu mer aktuell fråga när det här är över, säger Allan Widman.

***

FAKTA: Händelserna som ändrade hotbilden:

2001: Attacken mot World Trade Center, New York.

2003: Sars-epidemin.

2004: Tsunamin i sydöstra Asien.

2005: Stormen Gudrun.

2005: Terrorattacken i London.

2007: Stormen Per.

2008: Finanskrisen.

2009: H1N1-pandemin (svininfluensan).

2008: Kriget i Georgien.

2011: Terrorattentaten i Oslo och Utøya.

2011: Kärnkraftsolyckan i Fukushima, Japan.

2013: Husbykravallerna.

2014: Skogsbranden i Västmanland.

2014: Annekteringen av Krim, krig i östra Ukraina.

2015: Terrorattackerna i Paris.

2015: Skjutningen i Kronans skola, Trollhättan.

2016: Terrordåden i Bryssel.

2017: Terrorattacken på Drottninggatan, Stockholm.

2018: Skogsbränderna i Hälsingland, Jämtland och Västernorrland.

2019: Hundratusentals strömlösa under stormen Alfride.

2020: Coronakrisen.