Hakelius: »Ja-just-det!«-politiken är aldrig redo för nästa kris
Toppbild: TT
Coronakarantänen sliter på oss alla. Det är inte så konstigt att man börjar höra röster. Den late kan hämta sina röster färdigformulerade på nätet. De viskar om amerikanska militärlaboratorier, medveten avlivning av gamlingar, vaccin som bara delas ut till de edsvurna. Vissa hör rösterna viska enligt de politiska linjer som de sedan länge bestämt sig för: Boris Johnson var egentligen inte sjuk, han manipulerade bara medierna. Ytterligare andra hör själva jorden viska. Det är Gaia som talar med oss genom coronan. Den som inget hör är döv, precis som det alltid sägs i varje sekt.
Men låt oss lämna rösterna därhän ett ögonblick och försöka få tag på något fastare.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Att se krisen som en möjlighet
Vårbudgeten kommer i ett läge när den är viktigare än den brukar vara, men när den av samma skäl samtidigt inte är något särskilt. Det har redan fattats tilläggsbeslut på hundratals miljarder. Mer kommer, säger alla. Vårbudgeten är bara en orienteringsskärm i mängden i det här loppet. Just nu är de flesta närsynta, av nödvändighet. Men det kommer en morgondag, vad än rösterna i våra huvuden säger.
Jonas Gummesson lyfter blicken i dagens Svenska Dagbladet. När miljarderna rullar för att försöka rädda näringslivet, hamnar andra behov i skugga. Men snart blir det ändring på det. Gummessons poäng är att coronakrisen blottlagt bristerna i den civila beredskapen. Inom några månader ska ett nytt förslag om totalförsvaret läggas fram. Det sena och aningen halvhjärtade uppvaknandet vad gäller behovet av ett militärt försvar kommer att få konkurrens. Det är nästan oundvikligt att civilförsvarets stora behov nu kommer att ställas mot det militära försvarets minst lika stora behov.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Vi dör som vanligt
Gummesson går inte så långt, men med kännedom om hur svensk politik och statsstyrning fungerar är stalltipset att det militära försvarets behov kommer att få stryka på foten. Inte ens i frågor av så grundläggande slag är den svenska statsapparaten längre förmögen att tänka långsiktigt. Det behov som senast gjort sig påmint är det som gäller. Det är ett slags "ja-just-det!-politik", även när vi skonas från pandemier. Vilket i sin tur leder till att vi alltid har en tendens att rusta för den kris som varit, inte den som kan komma.
De goda föresatserna att återuppbygga det militära försvaret, föresatser som redan i praktiken skalats ned i brist på finansiering, kommer antagligen att bli allt mer vaga föresatser och allt mindre verklighet. För i Sverige saknas inte det militära försvaret på riktigt, förrän vi faktiskt behöver det. Precis som det var med civilförsvaret, fram till coronakrisen.
