Nina van den Brink: På skärmen lär jag känna min omgivning på ett nytt sätt
Toppbild: TT
Ögonen lyser blå på teaterarbetaren mot tapetens frodigt gröna växtlighet i hennes sörmländska sommarhus. Hon pratar om hur den västerländska exotismen avtäcks av Jamaica Kincaids romanfigur Lucy, i romanen med samma namn.
»Hon är noll behagsjuk«, konstaterar hon efter sitt inlägg, och en paus infinner sig medan de övriga fem deltagarna i bokklubben avvaktar för att försäkra sig om att hon verkligen talat till punkt.
En ny vägg dyker upp på skärmen, bakom en redaktör med rufsigt hår. Väggen är täckt av inramade teckningar och vackert handskrivna texter som redaktören hittat hemma i sin pappas kvarlåtenskap. Hon berättar om en föreläsning med Yvonne Hirdman som hon var och lyssnade på innan allt det här hände. På den tiden då man var ute bland folk. Hon lutar huvudet i handen och tittar inte på skärmbilderna av oss andra, söker inte våra ögon, som hon brukar, utan hennes blick vandrar åt vänster, där vi alla vet att hon har ett fönster, ut mot världen.
En vän till redaktören har pratat lyriskt om Hirdmans cancerbok. Kanske borde vi läsa den nästa gång? Karin Smirnoff kanske? »Norrtullsligan« av Elin Wägner? Wägner är aktuell i böcker av både Ulrika Knutson och Per Wirtén.
Det blir en annan sorts samtal när större grupper ska samsas om taltiden över videokonferens. Det märks även på Fokus redaktionsmöten. Alla får tala till punkt. Ingen kommer med roliga anmärkningar eller inskjutna frågor. Inga småpratar i bakgrunden.
LÄS OCKSÅ: Nina van den Brink: När rapartisteliten rycker ut i MSB:s tjänst
Talarens ansikte hamnar i fokus på ett sätt som knappast sker runt mötesbord. Blicken som flackar mellan taket, väggen och webbkameran när hen tänker. Händerna som stryker bort hår, klämmer om hakan, kliar framför örat. Om man tittar på videobilderna på dem som inte just nu är i talarfokus, så ser man att dessa händer börjar vandra först när det är dags att tala. Jag lägger märke till folks ögonfärg. Till pauserna de gör mitt i meningarna, fyllda med småord som »eh« eller »liksom«. Till hur de avslutar sina meningar, med en kort inandningspaus eller med ett definitivt abrupt talslut på utandning. Jag blir medveten om vilka som har småbarn hemma, det är de som ideligen vrider huvudet i nära 180 grader. Jag ser vilka som sitter i köket, vilka i sovrummet och vilka som har ett riktigt kontor hemma. Jag konstaterar att chefredaktören under en stor del av mötet visar sin skjortkrage, men inget av ansiktet.
LÄS OCKSÅ: Nina van den Brink: Våra scener är hotade
På påsken fikar familjen på en avskild höjd i Bergianska trädgården och på Zoom tillsammans med släkten på Gotland, i Krokom, Kungsbacka, Uppsala och Stigtomta. Allt tal om skärmtid hör som av ett féslag till förr, till tiden före tolvslaget, innan allt det här. Över hela globen studerar unga människor vid Zoomuniversitetet, som världens universitet skämtsamt fått byta namn till. Generation Z döps prövande om till Generation Zoom. Fokus veckomöten sker på Skype. Bokklubben ses på Google Hangouts (kanske vågar vi oss på en utomhuspicknick i maj?) och ett kompisgäng ses och hörs i grupp på Messenger (och på enstaka skogspromenader).
Bokklubbens egen författare har köpt flera par snygga glasögon som hon visar upp. Hon har ju inte kunnat visa dem för någon annan. Sedan återgår samtalet till »Lucy«. Lucy flyttar som au pair från Karibien till USA. Med sin utifrånblick på en rik familj med männi-skans alla behov, men en helt annan livsstil, ser hon den konkurrensdrivna bekvämlighetens trivialiteter och dubbelmoral i klar belysning.
»Allting förblir på samma vis och ändå är ingenting detsamma«, konstaterar hon.
