Hakelius: S måste välja väg i migrationspolitiken

Vad var det vi pysslade med före coronan? Och varför?

Redan innan pandemin slog till fanns det en postmodern skola som betraktade politiska frågor som sociala konventioner.

Borde vi prata om migration och brottslighet eller om vård och omsorg? Det beskrevs som en fråga om god eller bristande smak, i kombination med strategiska överväganden. Att vissa frågor helt enkelt inte går att undvika, därför att världen ser ut som den gör, lät misstänkt reaktionärt, för att inte säga populistiskt, i de här kretsarna.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Liberalerna börjar allt mer likna en sekt med interna strider

Så kom coronan. Det vände på perspektiven. I en tid när nästan alla verkar längta efter undantagstillstånd blev virusinfektionen den akuta fara som klimatförändringarna inte mäktat med att bli, trots Greta. Det här är en reality check, hette det nu från progressivt håll. Nu har vi inte råd att slösa tid på SD:s knätofsfrågor. Nu handlar det om sjukvården och gigantiska statliga räddningspaket. Ett New Deal.

Att coronapandemin hör till den sortens politiska frågor som man inte kan ignorera, om man inte har hand om Brasilien eller Vitryssland, är svårt att betvivla. Men hur var det med de frågor vi pysslade med före coronan? Var de alla sociala konventioner, som vi nu slängt av oss?

Ett annat sätt att se det är att coronan är toppen på en lång period under vilken verkligheten konstant skjutit en motvillig politik framför sig. Det började någon gång under Reinfeldts andra mandatperiod, men det hade legat och bubblat dessförinnan. Sedan trängde sig de akuta samhällsfrågorna fram, på område efter område: brottsligheten, försvaret, pensionerna, klimatet, coronan och, javisst, migrationen.

Politiken har, kort sagt, utsatts för en spärreld av reality checks under de senaste decenniet. I en del fall har politiken försökt ducka, i andra kapitulerat, i ytterligare andra låtit munlädret gå i hopp om att det ska räcka för att mildra attacken.

En lockelse med undantagstillstånd är att de ger semester från sådant där. I undantagstillståndet kan man — ska man — fokusera på en sak. Allt annat får vänta. I den meningen har coronan visat sig vara en reality check som kan användas för att hålla andra delar av verkligheten ifrån sig.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Frågan om vem som ska leda L är inte avgjord

Och det för till Migrationskommittén.

Den parlamentariska kommittén, som inkluderar alla partier, även Sverigedemokraterna, tillsattes som en del av regeringsöverenskommelsen. Det fanns sakliga skäl: svensk migrationspolitik har gått från vårdslös slapphet till ett lapptäcke av motstridiga ambitioner. Det fanns också strategiska skäl: Socialdemokraternas maktinnehav vilar på stöd från Miljöpartiet, Centern och Vänsterpartiet, de tre partier som i varierande grad vill låta bli att dra några slutsatser av den svenska migrationspolitikens misslyckande. Men Socialdemokraternas traditionella väljare står närmare det som Sverigedemokraterna och numera Moderaterna argumenterar för. Vilket i sin tur är rätt nära vad Socialdemokraterna själva stod för, på den tiden partiet gjorde upp om  migrationen med Moderaterna baserat på en samsyn om vad Sverige klarar av att hantera utan stora problem.

Kommittén ska vara färdig i augusti, men de förslag som ligger har börjat läcka ut och drar åt ett mer restriktivt håll.

Det är inte det här Socialdemokraterna vill tänka på. Särskilt inte när coronan ger partiet större opinionsstöd än det haft på åtminstone fem år. Väljer partiet att gå Miljöpartiet, Centern och Vänsterpartiet till mötes cementerar det regeringsunderlaget, men det betyder också det att det inte blir en bred politisk uppgörelse. Och att Sverigedemokraterna kan fortsätta den långa trenden att rekrytera tidigare s-väljare. Och att en växande vänsteropinion inom socialdemokratin, som kommit fram till att en stramare migrationspolitik är en förutsättning för att partiet ska ha någon trovärdighet kvar bland sina kärntrupper, hamnar i intern opposition.

Väljer Socialdemokraterna den andra vägen innebär det en rejäl prestigeförlust för Miljöpartiet, men även för Centern. Regeringsmakten kan ligga i potten.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Miljöpartiet överskattar Alice Bah Kuhnkes popularitet

Men så var det detta med sociala konventioner, tycke, smak och strategi å ena sidan och det verkligheten utsätter oss för, å den andra.

Migrationen, integrationen och konsekvenserna av bristfällig politik på bägge områden, kommer att spela stor roll inom nästa alla politiska områden under överskådlig framtid. Det gäller arbetsmarknad, skola, omsorg, pensioner, rättsväsende och snart sagt alla andra budgetmässigt stora politikområden. Det är inte en fråga om tycke och smak. Det är en konsekvens av att Sverige på tio år fördubblad andelen utlandsfödda från strax över tio till 20 procent av befolkningen. Effekten blir mer påtaglig eftersom de stora tillskotten under senare år tillhör grupper som erfarenheten säger oss är svårintegrerade i Sverige.

Man kan tycka vad man vill om detta. Nu är vi där vi är, med de förutsättningar vi har. Coronan har inte förändrat det. Möjligen kommer de negativa konsekvenserna av coronan att förvärra problemen. Det är svårare att integreras i ett skuldsatt samhälle i lågkonjunktur än i ett samhälle som tuffar på.

När det nu spekuleras i hur Socialdemokraterna tänker hantera Migrationskommittén kan det vara bra att hålla detta i minne.

Det här är inte bara en övning i partitaktik, eller ännu en fäktning om regeringsmakten. Det här är inte en förhandling om sociala konventioner, eller bra eller dålig smak. Den här utredningen gäller ett faktiskt problem som kommer att vara med oss under årtionden framöver. Coronan kommer inte att göra det inaktuellt. Vi kan inte välja bort det. Men vi kan välja hur vi hanterar det.

Det är på riktigt.