Hakelius: Joe Biden har funnit sig själv i källarhålets karantän
Toppbild: TT
Det är ingen idé att låtsas: Joe Biden förädlar inte själen. Det handlar inte om hans politik, utan om hans person. Biden väcker helt enkelt de sämsta sidorna, i varje fall hos mig. Det är förstås helt oförtjänt.
Här har vi en blivande presidentkandidat med ett förflutet mer tragiskt än genomsnittet. Hans första fru och hans ettåriga dotter Naomi omkom i en bilolycka strax före jul 1972. Hans söner Hunter och Beau klarade sig med skador. Men Beau drabbades av en hjärntumör och dog 2015, efter en tvåårig kamp mot sjukdomen, bara drygt 45 år gammal. Biden själv höll på att dö av ett par aneurysmer i hjärnan och en efterföljande lungemboli under sent åttiotal.
På pappret är det här en kille som man borde kliva fram till, lätt blötögd, och ge ett fast handslag som stöd. Om folkhälsoinstitutet tillät. Men det funkar inte så.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: S måste välja väg i migrationspolitiken
Problemet är att Biden är stryktäck. Så snart han ler sitt fåniga leende kliar det i fingrarna. Man vill allra minst bjuda på ett kalsonggrepp.
Nog ser 77-åringen minst lika lyft ut som Nancy Reagan?
Stryktäckheten var det som gjorde T-tröjorna med Bidens kampanjlogga och ett par tafsande händer så roliga att de uppstod i ett otal versioner på nolltid. Inte vet jag vad, om något, det ligger i anklagelserna att Joe Biden är ”handsy” med kvinnor som kommer för nära. Att hans motståndare, den sittande presidenten, är det, har vi Trumps egna ord på. Men det spelar ingen roll. Det är något med Biden som väcker lusten att lägga krokben.
Fram tills nu.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Liberalerna börjar allt mer likna en sekt med interna strider
I ett par månader nu har Joe Biden suttit i sin källare i Wilmington, Delaware och spelat in videosnuttar. Inga möten, inga kampanjtal med publik, definitivt inga debatter. Bara en ensam gubbe vid ett skrivbord, som riggats på ett par plastlådor, för att få lite höjd och kanske för att ljuset ska falla rätt.
Joe Biden har hamnat någonstans mellan Wayne’s World och King of Comedy, eller åtminstone mellan president Carters tal till nationen, iförd kofta, och Mr Rogers, och plötsligt är det omöjligt att inte känna sympati för honom.
Nu är han i sitt rätta element. Han är precis som vanligt, men föder en helt annan känsla.
Det spekuleras vilt i vad coronakrisen kommer att lämna för permanenta spår. Kanske är Joe Bidens källarkampanj en ledtråd. Vill vi verkligen tillbaka till de där fruktansvärda dagarna när makthungriga politiker rörde sig fritt ibland oss, skakade händer, kysste barn och en och annan oskyldig förbipasserande kvinna? Är det inte just på det här området värdet av social distansering blir uppenbart?
Det sägs att källarkarantänen har ökat Joe Bidens chanser att vinna. Det förvånar mig inte. Låt oss hoppas att alla hans kollegor lär sig av Bidens exempel.
