Hakelius: Även myter dör av covid-19
Toppbild: TT
En gång i tiden drömde oppositionella med liberala anlag om odalbonden. Det fanns gott hopp, till och med för svensken. All integritet och självständighet hade inte malts bort av Gustav Vasa, svenska kyrkan och socialdemokratin. Alldeles under ytan fanns den sturige, självägande odalbonden kvar. Snart skulle han träda fram och be staten dra åt sig sina giriga och beskäftiga labbar.
När politiker beskrev de där förhoppningarna som ”politikerförakt” stärktes de oppositionella i sin övertygelse. De mest klåfingriga i samhällstoppen var nervösa. Det bådade gott.
Det här är länge sedan. Åttiotal och en bit in i nittiotalet. Nu framstår alltihop som en hägring.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Skolans problem började inte med det fria skolvalet
En märklig effekt av coronakrisen är att politiken förefaller sidsteppad, trots att den rent faktiskt är mäktigare än på länge. Politiker gödslar med miljarder och drar in basala medborgerliga friheter med samma varma själ. Invändningarna är näst intill obefintliga. Ändå saknas den politiska lusten. Det är som om ministrar och för all del även opposition har fastnat i Getsemane, med en tyst men fåfäng bön på läpparna om att denna kalk ska gå dem förbi. Så långt som möjligt hänvisas till ”experterna”. Myndigheternas självständighet och förbudet mot ministerstyre ges en så vid tolkning som möjligt.
Som kontrast finns högljudda och antagligen rätt brett folkliga krav på hårdare tag och rejäla ingrepp. Angiveri har visat sig vara något som svenskar inte känner någon självklar aversion emot. En nästan lustfylld önskan om att bli beordrad och få sin frihet beskuren har kommit till ytan. Lena Andersson beskrev träffande i förra veckan drömmen om en ny värld efter coronan, organiserad på samma sätt som sjukvården. Problemet är att det inte är en ny värld, utan den vanliga gamla kommandovärlden som alla totalitära drömmare gång på gång försökt skapa som jordiskt paradis.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Sveriges stora misslyckande gäller äldreboendena
Coronan har helt enkelt vänt på det förväntade. Svenska politiker försöker smita undan så gott det går, snarare än ta tillfället att rulla fram sina positioner. Svenska folket bekymrar sig möjligen över sin frihet och integritet, men av allt att döma mestadels på så sätt att friheten och integriteten anses vara alldeles för stor.
Med få undantag har den offentliga retoriken, från statsministern till ledar- och kultursidor, anpassat sig till att samhället vänts upp och ned. Det talas mycket om ansvar, men ansvaret är medborgarnas. Det är medborgarna, inte politikerna, som ska synas, utvärderas och bli föremål för reprimander när de inte fattar rätt beslut i coronakrisen.
På den tiden franska bönder protesterade mot jordbrukspolitiken, dumpade de gödsel på nationalförsamlingens trappa. Nu är det svenska politiker som dumpar hönsgödsel i parkerna, för att sända en tydlig signal om sitt missnöje med medborgarna. Anders Tegnell talar om att ”statuera exempel” mot de svenskar som inte sköter sig. Ingen reagerar på att uttrycket är svårt att förena med en rättsstat. ”Statuera fler exempel” är tvärtom kravet på Aftonbladets ledarsida.
Odalbonden är död. Det politikerförakt som finns, verkar bottna i ett förakt för politiker som inte tar för sig ordentligt av makten.
Kanske är det ändå sant att inget blir som förr efter coronan. Eller så fick epidemin helt enkelt svenskarna att leva ut vad de egentligen alltid tänkt.
