Du sköna nya värld?

Paramount pictures gjorde det mesta av det. Det fanns goda skäl: aldrig tidigare hade staden gått med på att helt stänga av kvarteren kring Times Square.

Fran Lebowitz – New York destillerat till 160 centimeter slagfärdighet – menar visserligen att bara turister och professionella bondfångare har något där att göra. I ett ögonblick då hennes legendariska skrivkramp släppte, konstaterade hon att riktiga Manhattanbor alltid börjar med en ursäkt om de råkar träffa andra Manhattanbor på Times Square. Men 350 000 personer passerar ändå platsen en genomsnittlig dag. Det är trångt dygnet runt.

Därför blev scenen där en skärrad Tom Cruise stannar Ferrarin på ett öde Times Square och börjar springa, jagad av sin ensamhet, den mest uppmärksammade i »Vanilla sky«. Därför har filmen dykt upp igen, drygt 18 år efter den där veckan strax före jul, då den var etta på den amerikanska box office-listan.

Samma känsla som scenen gav publiken, fast på riktigt, letar nu efter ett politiskt uttryck.

Undantagstillstånden runt om i västvärlden har gått utöver vad en svensk kan föreställa sig. Vi tar del av uppräkningarna av åtgärder — husarrest, inrikespass, mötesförbud — men vi kan inte fullt ut uppleva vad det innebär. Resten av världen förundras över bilderna av relativ normalitet i Sverige. Vi försöker föreställa oss ett tomt London, ett öde Rom. Vi ser bilder. Men det förblir abstrakt. Kuriosa.

Det gör hela skillnaden.

Något märkligt har hänt i de städer och länder som verkligen stängt igen: fiktionen från filmer som »Vanilla sky« har blivit verklighet. Upplevelsen är så stark att verkligheten, så som den var fram till de första veckorna av 2020, plötsligt verkar fiktiv. Som en dröm eller ett falskt minne. Fiktionen har blivit profetisk. Verkligare än det den ersatt.

Världen som Hollywood fantiserat om är här nu. Det måste betyda något. Vi måste ha klivit in i en ny värld. Åtminstone står den gamla avklädd.

Eller hur?

»Det här förändrar allt.« »Inget blir som förut igen.« »Det finns inget ’normalt’ att återgå till.« Pandemin är en kuvös för klichéer. Men för att avgöra om grunden för hela vårt samhällsbygge verkligen är på väg att rämna, behöver vi själva en grund att stå på.

De flesta radikala samhällsideologier har dels något slags teori om falskt medvetande, dels tron på en väckelse. Hollywood har gjort god nytta av de föreställningarna också. En annan film som dykt upp titt som tätt under de senaste veckorna är »Matrix«. Coronapandemin blir i de parallellerna Neos röda piller, som traumatiskt väcker honom ur ett falskt medvetande och visar hur världen egentligen är.

De flesta radikala samhällsideologier har också ett starkt budskap om kompromisslös koncentration. De lovar att skilja det viktiga från det oviktiga och på så sätt skapa mening och därigenom gemenskap. Ett »vi« bortom vardagliga trivialiteter, skenproblem och förrädiska fuskbyggen.

Det räcker långt om man vill förstå vad coronapandemin lockar fram för politiska sinnesstämningar. Pandemin är i sig en kraftig katalysator: ett osynligt och dödligt hot som utan passion skär rakt igenom alla samhällsinstitutioner. Att dödligheten inte är så hög spelar mindre roll. Dels därför att dödligheten är ojämnt fördelad: den som är drygt sjuttio löper samma risk som under spanska sjukan. Dels därför att västvärlden vant sig av med att epidemier har den här makten.

Det politiska svaret på pandemin, som vuxit ur skräcken för att naturen ska visa sig starkare än välfärdsstaten, har blivit en än kraftigare ideologisk katalysator. De drastiska åtgärderna verkar bekräfta att det politiken ägnade sig åt tidigare var ett meningslöst fumlande. Nu har politiken en klar uppgift och ett anspråk på allas lojalitet. Att det betyder något mer än bara dyra reformer visar applåderna för vårdpersonal på givna klockslag. Det är ett försök att omvärdera rang och status. Alltså ett försök till ett slags revolution.

Annorlunda uttryckt: det är en kollektiv version av den omtumlat tacksamma chock som ofta drabbar svårt sjuka: överlever de tänker de leva på ett annat, sannare sätt än förut. Deras hjältar är sjukvårdspersonalen. Det är den kollektivt förhöjda livskänslan som politiken kanaliserar och stärker.

Det är inte konstigt att tanken på ett annat, sannare samhälle efter coronan får fäste. Det är nästan oundvikligt. Coronaepidemin spelar på snart sagt varje radikal urbild. Dessutom på vår mest basala dödsskräck och överlevnadsinstinkt.

Det betyder inte att brottet i tiden bara är ett spöke i våra huvuden.

Det är lätt att få känslan av att vi är på väg ur något falskt, in i något sannare, bekräftad. Man behöver inte gå till nätets ytterkanter.

För några veckor sedan bestod The Economists omslag av en stad, som delats itu av en gigantisk avgrund. På ena sidan låg »Main Street«, på den andra »Wall Street«. Poängen var att de finansiella marknaderna, särskilt de amerikanska, inte längre speglar vad som sker i den faktiska ekonomin.

Den amerikanska arbetslösheten har på ett par månader stigit från rekordlåga nivåer till de högsta som uppmätts sedan mätningarna började 1948. Centralbankschefen talar om 25-procentig arbetslöshet. Konkurserna ökar och de ekonomiska framgångarna under de senaste åren är utraderade. Men efter en snabb dykning vände den amerikanska börsen uppåt lika snabbt. April blev den bästa månaden på Wall Street sedan 1987. Det är en uppgång ingen riktigt litar på — kanske har den vänts i en ny krasch när detta lämnar trycket — men den säger ändå något om de finansiella marknaderna. Tendenserna är desamma i Europa, inklusive Sverige.

De stigande kurserna mitt i krisen beror till stor del på de gigantiska räddningsprogram regeringar och centralbanker dragit i gång. Dagens Industris Andreas Cervenka skrev om problemet redan i slutet av mars. Ända sedan krisen 2008 har världens centralbanker i praktiken satt stora delar av de finansiella marknaderna ur spel genom stödköp och minusräntor, påpekade han. De nya, gigantiska räddningspaketen tar den politiken till absurda nivåer:

»I bästa fall ebbar krisen ut och då har centralbankerna köpt värdefull tid. Hurra! I värsta fall har de satt hela det kapitalistiska systemet på spel med oöverblickbara konsekvenser som följd. Vad trist. Den som lever får se. Men för att följa detta drama räcker det inte med att stirra på närmaste börsskärm. Det som sker där är teater.«

De finansiella marknaderna har upphört att prissätta realekonomin. De har övergått till att prissätta allt vildare makroekonomiska experiment.

Det både Cervenka och The Economist varnar för är att en finansmarknad som kopplas lös från realekonomin inte bara innebär en mängd ekonomiska risker, utan dessutom politiska faror. Det här underblåser föreställningen att finansiella marknader – kanske hela kapitalismen – är en parasitär skuggvärld. Det stärker känslan av att vi levt i ett slags lurendrejeri. Och det på goda grunder.

Den marknadsliberala invändningen är att det inte är marknadernas, utan politikens fel. Det är politiken som dopat finansmarknaden och fått den att kasta loss från verkligheten. Men den saken gör liten skillnad. Politiken har gjort som den gjort, både nu och 2008, för att alternativet verkat vara en ekonomisk kollaps med oförutsägbara konsekvenser.

Om man inte matar monstret, bits det.

Pest och kolera-situationer av det slaget påminner om en annan falskhet som coronapandemin tycks ha avslöjat.

I mer än ett par decennier har ett politiskt mantra varit att politiken egentligen inget kan göra. Suveräniteten, själva grunden för att kunna genomdriva självständiga politiska beslut, har viftats bort som något förlegat. Politiker från höger till vänster har tagit på sig rollen att förklara varför globalisering, teknisk och finansiell utveckling gör det omöjligt att göra det mesta, i stort och smått: hindra företagsflykt, tygla migration, höja skatter, förbjuda tiggeri, sätta beredskap framför upphandlingsregler, värna statligt inflytande över nyckelsektorer i samhället, och så vidare.

Politik har blivit det omöjligas konst.

De snabbväxande politiska rörelser som uppstått i västvärlden under senare år utmanar berättelsen om maktlöshet. Migrationen har varit den största frågan, men i botten handlar det om suveräniteten. Om vad man tror att politiken har för makt. De flesta rörelser som kallas »populistiska«, höger eller vänster, påstår att politiken inte är maktlös.

Mantrat om politikens maktlöshet hade naggats i kanten redan innan coronakrisen. Donald Trumps burdusa »America first«-politik var ett exempel. Men först med coronakrisen kom den stora flodvågen.

Plötsligt var det mesta möjligt.

Plötsligt fanns oräkneliga miljarder.

Plötsligt hade politiken inte bara makt, utan utstrålade en självklar rätt att använda den.

Hur ska man tolka det, om inte som att den sanning som brukade gälla, var falsk?

[caption id="attachment_641873" align="alignnone" width="1500"] Andreas Cervenka.[/caption]

Klimatrörelsen var först med att se coronakrisen som sanningens röda piller.

Margaret Klein Salamon, »klimatpsykologen«, beskriver sig som en person som »försöker leva i klimatsanning«. Från New York leder hon The Climate mobilization, en organisation som menar att vår civilisation bygger på en gigantisk förnekelselögn om klimatproblemen. Deras huvudsyfte är att få USA att anamma en »katastrofsnabb, samhällsomfattande klimatmobilisering« genom att staten utfärdar undantagstillstånd, tar kommando över ekonomin och stöper om den, enligt samma mönster som under andra världskriget.

»Vi har försökt i åratal att få folk att lämna normalläget och gå in i ett katastrofläge«, sa Salamon i brittiska Guardian nyligen:

»Vad som är möjligt politiskt är fundamentalt annorlunda när många människor går in i katastrofläge – när de accepterar som grundläggande att det finns en fara och att om vi vill vara trygga, måste vi göra allt vi kan. Och det har varit intressant att se den teorin bekräftad av svaret på coronaviruset. Nu är utmaningen att hålla katastrofläget levande vad gäller klimatet, där farorna är flera storleksordningar större. Vi kan inte inbilla oss att vi kommer att gå ›tillbaks till det normala‹, för saker var inte normala.«

Salamon efterlyser »de delade känslornas makt«, vars kraft hon sett i coronakrisen:

»Jag talar om människor som ringer upp varandra och säger ›hur är det? Är du rädd? Jag är rädd. Jag vill att du ska vara OK, att vi ska vara OK‹. Det är det jag vill se vad gäller klimatet också. Vi behöver lära oss att vara rädda tillsammans, att vara överens om vad som gör oss skräckslagna.«

I Sverige är Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman en av flera som har resonerat på liknande sätt:

»Kanske kan coronapandemin ändra på allt detta. Kanske kan den få oss att acceptera hur djupt beroende vi är av naturen och av varandra, kanske blir krisen den mentalitetshistoriska tipping point som många klimatforskare har väntat på. Kanske kan pandemin vara ›en portal till en annan värld‹, som den indiska författaren Arundhati Roy skrev nyligen i DN.«

»Världens reaktion på coronapandemin består i dag av miljarder människors handlingar«, skriver Wiman, »och dessa handlingar påverkar i sin tur dessa miljarder människors syn på de politiska beslut som fattas. Det är denna process som kan skaka liv i världen.«

Det handlar om att »den sanning om vår civilisation som vi länge anat nu läggs i öppen dager«.

Ett rött piller.

[caption id="attachment_641870" align="alignnone" width="1500"] Naomi Klein.[/caption]

Men det finns ett obeslutsamt drag över det här uppvaknandet. Vänstern har grus i ögonen.

Naomi Klein grundlade sin ställning som kultfigur inom den globala antiglobalistiska vänstern 1999 med boken »No logo«. Åtta år senare, med »Chockdoktrinen«, befäste hon den.

»Chockdoktrinen« börjar med att väva samman CIA-anknutna psykologiska experiment med Milton Friedmans ekonomiska teser. Ur det växer beskrivningen av »katastrofkapitalismen«, ett slags politisk konspiration bland regeringar och internationella eliter, som använder sig av – ibland till och med iscensätter – kriser, för att kunna genomdriva impopulära nyliberala reformer.

»Chockdoktrinen« förklarar varför den politik som förts i västvärlden och på många andra håll de senaste decennierna saknar legitimitet. Även om politiken genomförts av regeringar som är demokratiskt valda, även om de blir omvalda, har politiken påtvingats medborgarna, genom att utnyttja krisers chockverkan, eller genom att medvetet försätta medborgarna i chock.

Men det finns en dubbelhet i Kleins modell.

Chockdoktrinen, menar Klein, uppstod som en reaktion på Franklin D Roosevelts New deal. Marknadsliberaler provocerades av att Roosevelt använde depressionen som snöplog för att genomdriva en aktivistisk ekonomisk politik som tidigare varit främmande för USA. I den meningen kom metoden, om än ej det politiska innehållet, lika mycket från vänster.

Klein har under senare år fokuserat alltmer på klimatfrågan. Hennes senaste bok »On fire« kom förra året och är en appell för en »grön ny giv«, som både kraftigt begränsar klimatutsläpp och bygger en amerikansk välfärdsstat. Klein har blivit det hon beskrev i »Chockdoktrinen«: en agitator som driver på för impopulära samhällsreformer med hänvisning till att de är nödvändiga. Krisen kräver radikala och snabba beslut.

Men med coronakrisen anar man att Klein är kluven.

I tidskriften Vice varnade Klein för någon månad sedan, helt i chockdoktrinens anda, för att »regeringar och den globala eliten« kommer att utnyttja pandemin för sina egna syften. Förslagen om företagsstöd och minskade löneskatter dyker inte upp för att de är effektiva motmedel mot krisen, menar Klein, utan därför att »de har de här idéerna på lut och nu ser de en chans att driva igenom dem«.

Först när Vices reporter trycker på, öppnar Klein för att coronakrisen kan bli avstamp för en chockterapi från vänster:

»När vi prövas av en kris går vi antingen tillbaka och faller sönder, eller så mognar vi och finner styrka och medkänsla som vi inte visste att vi hade […] Detta är vad allt arbete om ›Green new deal‹ har handlat om: att förbereda sig för ett ögonblick som detta.«

»Ett krisögonblick som detta visar hur vi hänger samman. Vi ser i realtid att vi är så mycket mer sammankopplade med varandra än vårt mycket brutala ekonomiska system vill få oss att tro.«

I kontrast mot reporterns förhoppning, verkar Kleins entusiasm kraftlös och halvhjärtad.

En annan – kanske rent av den andre – av vänsterns ikoner, den franske ekonomen Thomas Piketty, är också försiktig i sina förhoppningar om coronakrisens revolutionära potential.

New York Magazine frågade honom nyligen om coronakrisen kan rucka på den långa utvecklingslinje, med ökade klyftor mellan fattiga och rika, som är Pikettys huvudbudskap?

Piketty svarar att han snarare ser många möjliga utvecklingslinjer som inte ändrar den saken:

»Jag tror att det blir en förändring i riktning mot större omfördelning och mer investeringar i offentlig sjukvård och antagligen ett mer heltäckande skyddsnät, för fler personer kommer att inse hur användbart det är. Men det kan också bli en förändring mot vad jag kallade social nationalism i min bok – en social politik som är mer generös, men begränsad till en viss grupp människor som man känner är lik en själv, eller som vissa politiker vill beskriva som lik en själv.«

»Det finns en risk«, konstaterar Piketty, »att vi efter krisen i själva verket går tillbaka till business as usual vad gäller hur vi organiserar ekonomin, i kombination med en förstärkning av nationalistisk ideologi och att vi övergår till att stärka gränserna och blåsa under identitetskonflikten. Jag tror att det är en allvarlig risk.«

På sin blogg är Piketty aningen mer optimistisk. Han skissar på en »ny socialstat« som skulle kunna följa på coronakrisen:

»Denna nya socialstat skulle kräva att ett rättvist skattesystem och ett internationellt skatteregister inrättas snabbt […] Den nuvarande ordningen med fria kapitalrörelser, som upprättades mellan 1980 och 1990 under inflytande av de rikaste länderna (och särskilt i Europa) uppmuntrar miljonärernas och de multinationella företagens skattesmitning över hela världen. […] Den här krisen är också en möjlighet att överväga en miniminivå för hälsovård och utbildning för världens alla invånare, finansierad av en universell rätt för alla länder att ta del av de skatteintäkter som betalas av de rikaste ekonomiska aktörerna i världen  …«

Det är en sammanfattning av Pikettys önskelista, ända sedan han dök upp på scenen. Men kopplingen till coronakrisen är vag och hur det ena ska leda till det andra oklart.

»Vi kan vara helt säkra på en sak«, avslutar Piketty, »de stora politisk-ideologiska omvälvningarna har bara börjat.«

Mycket möjligt. Men att alternativvänsterns främsta företrädare är så ljumma, säger något om läget.

Den radikala drömmen är att coronakrisen sprider klarhet. Men i toppen verkar den snarare så tvivel.

Och ändå anar alla att det finns något här. Igen: de öde gatorna. Husarresten. Munskydden. Hur kan man inte tro att något för alltid ändrats, när fiktionen har blivit verklig?

John Gray har inga devota följarskaror. Han har mutat in ett hemman i brittiska New Statesman. Där odlar han oregelbundna, långa betraktelser som speglar hans djupa misstro mot utopism och framstegstankar. Människans förmåga att undgå att se sig själv är ett stående tema, liksom oviljan att acceptera historiens cykliska rörelse.

Det går inte att etikettera Gray. Han har beröringspunkter med liberalism, konservatism, socialism och ekologism. Han blir aldrig ett varumärke. »No logo«, på riktigt.

»Krisen som vi genomlever är en vändpunkt i historien«, inledde han en artikel i början av april:

»Tidsåldern då globaliseringen nådde sin topp är över. Ett ekonomiskt system som litade till produktion över hela jordklotet och långa leverantörskedjor är på väg att omvandlas till ett som är mindre sammankopplat. En livsstil som drivits av oupphörlig mobilitet rister till och stannar. Våra liv kommer att vara mer fysiskt begränsade och mer virtuella än de var. En mer fragmenterad värld är på väg att skapas och i vissa avseenden kommer den att vara mer robust.«

»Trots allt prat om frihet och valfrihet«, skriver Gray, »var liberalism i praktiken ett experiment som bestod i att upplösa de traditionella källorna till social sammanhållning och politisk legitimitet och ersätta dem med löftet om ökad materiell standard. Det här experimentet har nu nått vägs ände. Att undertrycka viruset kräver en ekonomisk nedstängning som måste vara tillfällig, men när ekonomin startar om, kommer det att vara i en värld där regeringar agerar för att lägga band på globala marknader.«

Uppgiften som väntar är att bygga samhällen som är mer robusta och människovänligare och det kräver att »de globala marknadernas anarki« tyglas.

Det som gör att Gray står ut bland dem som ser coronakrisen som en vändpunkt, är att han inte drömmer om ett nytt paradis. Idén om nolltillväxt är helt orealistisk, konstaterar han. Det finns ingen »världsauktoritet som kan genomdriva ett stopp för ekonomisk tillväxt«. Det är ett progressivt mantra att globala problem kräver globala lösningar, men det är inte sant:

»Tron att den här krisen kan lösas med ett utbrott av aldrig tidigare skådat internationellt samarbete, är magiskt tänkande i sin renaste form.«

Det Gray ser är snarare att coronakrisen har lett till en återupptäckt av suveräniteten. Och suveräniteten är kopplad till nationalstaten, »i allt högre grad den starkaste kraften för storskalig handling«.

Gray förutspår en framtid där statens förmåga att skydda medborgarna blir viktigare. Därmed blir staten i sig viktigare. Kanske får vi se ett slags »asienfiering« som lyfter kollektivets betydelse och släpper »kulten av den minimala staten«.

Gray anar alltså ett uppvaknande, men inte till en ny, skön värld. Det handlar snarare att vakna upp från en utopi, än att etablera en ny.

En upplyst värld efter corona, visst önskar jag det!«, svarar författaren Per Wirtén när ETC intervjuar honom i början av maj: »Kriser förändrar saker i djupet, det vet vi: elfte september, murens fall, andra världskriget … Men det gemensamma för de nya idéerna som kommit är att de har varit förberedda före kriserna. Var finns de förberedda vänsteridéerna som kunde förverkligas nu? Tyvärr, jag ser inte det. Klimatfrågan lyfts och tankar på basinkomst lyfts fram, men jag ser inte de sociala politiska krafterna som kan förverkliga dem. De idéerna samlar ytterlighetsgrupper som får kanske fyra–fem procent i allmänna val. Jag är faktiskt djupt pessimistisk, för första gången i mitt liv.«

Per Wirténs pessimism rör vid något: alla restriktioner och konflikter försvinner inte, bara för att vi är med om en kris.

Kolumnisten Joseph C Sternberg gav ett exempel i en text i Wall Street Journal i mitten av april. Hur kommer det sig, undrar Sternberg, att Sveriges relativt mjuka hantering av coronaviruset fördöms av progressiv vänster i västvärlden, men framhålls som ett föredöme av stora grupper högeropposition, särskilt i USA?

Sveriges politiska laddning brukar vara den motsatta.

»Högern har motvilligt omfamnat drakoniska ingrepp, särskilt i mr Trumps Amerika och Boris Johnsons Storbritannien. Samtidigt har vänstern i de flesta utvecklade länder bestämt sig för att omfamna progressivt auktoritärt styre framför det som gynnar dem som brukade vara deras väljarbas bland normala arbetande människor.«

Ett exempel på det, skriver Sternberg, är »entusiastiskt stöd för massnedstängningar av ekonomisk verksamhet på ett sätt som förstör livet för lågavlönade fabriks-, bygg- och servicearbetare, medan vänstriga, urbana kan-jobba-hemifrån-kreatörer, bara utsätts för måttfullt besvär«.

Vänstern kunde ha valt att gå in i rollen som tuffa granskare av de ekonomiska tvärstopp som regeringar genomdrivit:

»I stället har viruskatastrofen, mer än nästan något annat kunnat göra, satt sökljuset på den klyfta som öppnats mellan arbetar- och låginkomsttagarväljare på ena sidan och urbana progressiva på den andra.«

Den interna konflikt mellan progressiva intellektuella och traditionella arbetarväljare som vänstern kämpat med i decennier, har inte lösts upp av coronan. Den har snarare blivit djupare.

Lockar nolltillväxt en taxichaufför som förlorat jobbet? Är rejäla fastighetsskatter något en permitterad villaägare önskar sig, samtidigt som huspriserna dalar och bankerna börjar bli nervösa?

Vänsterns vildaste idéer om en ekonomisk mobilisering, ett slags krigsekonomi, ett »green new deal«, har mer än ett lätt drag av önsketänkande över sig.

»Det är som att man får för sig att hela samhället borde organiseras som ett sjukhus eftersom det är där de svaga och mest utsatta finns och livet ställs på sin spets«, skrev Lena Andersson i DN i en kritik av det hopp som ställts till coronavirusets politiska kraft i slutet av april:

»Varför ska då inte samhället efterlikna sjukhuset? Därför att livet inte är något som ska botas. Inte heller är individernas skiftande personligheter och förmågor olika grader av sjukdom, utan något de i möjligaste mån hanterar efter eget förstånd.«

Coronaviruset kan inte lösa upp problemen med en kommandoekonomi heller. Världen finns fortfarande kvar.

Och ändå.

Skulle allt, till slut, passera obemärkt? Skulle de djupa känslomässiga upplevelserna av mobilisering och kris, finansmarknadernas perversa rekyler, politikens plötsliga potens, bara klinga av? Är den bästa prognosen den som Frankrikes vieux terrible Michel Houellebecq gav i fransk radio häromveckan:

»Vi kommer inte att vakna upp efter nedstängningen till en ny värld. Den kommer att vara densamma, bara lite sämre.« Covid-19, sa han, är ett »banalt virus« utan »några försonliga drag  … det överförs inte ens sexuellt«.

Ett problem är att coronakrisen skär tvärs igenom andra skiljelinjer. Den politiska höger–vänster-skalan fick först konkurrens av den kulturradikala–kulturkonservativa skalan gal–tan. Coronakrisen verkar ha lagt till en tredje dimension. Plötsligt befinner sig gal-liberaler som DN:s chefredaktör Peter Wolodarski på samma sida som tan-höger som Hanif Bali. Trump­anhängare hyllar Sverige. Konservativa britter slår alla rekord i glorifiering av den offentliga sjukvården.

Till det kommer att coronakrisen inte bara har konsekvenser för vad vi ser och hur vi tänker. Den lämnar påtagliga, oavvisliga spår. Dödsfall, förstås, men också lagar som rör konstitutionella förhållanden, integritetsfrågor och basala medborgerliga rättigheter. Konkurser och omstöpningar som bygger om hela ekonomiska strukturer. Gigantiska statsfinansiella hålrum och jättelika finansiella bubblor.

Ska man försöka gissa vad som faktiskt kommer att förändras, bör man kanske söka där linjer av det här slaget löper samman.

Var möts en ny politisk-ekonomisk lössläppthet, en återvunnen tro på politikens möjligheter, industriell strukturomvandling, statsfinansiella behov och finansiella instabiliteter?

Något som redan verkar vara på väg att hända är en förkortning av leverantörskedjorna. Kanske en återetablering av produktion i länder som trodde sig vara färdiga med sådant. Det är något som legat i luften, åtminstone sedan Donald Trump vann, men någon renässans för industriarbetaren handlar det knappast om. Det kommer samtidigt att vara ett tillfälle att ta nästa steg i automatiseringen.

Frågan om någon form av medborgarlön har dykt upp igen, i kölvattnet av permitteringar och »helikopterpengar«. Per Wirtén kan ha rätt i att en basinkomst är en ytterkantsidé, men den här gången verkar den locka fler. Inom stora delar av näringslivet är följderna av artificiell intelligens ett givet samtalsämne. Inom vissa näringar räknar man med att teknikutvecklingen snabbt kommer att leda till kraftiga personalminskningar. Det gäller allt från finansbranschen till detaljhandeln. Coronakrisen skyndar på omvandlingen, men vart ska de som inte har ett arbete att gå tillbaka till ta vägen?

Medborgarlön hör till de större förändringar som ändå skulle kunna ligga inom möjlighetens gräns. Men argumenten mot den finns ännu kvar, liksom erfarenheten att jobben inte tar slut, trots stora strukturomvandlingar.

Den artificiella börsboomen skapar stora, om än instabila, förmögenheter. De tekniska utvecklingssprången tenderar, åtminstone till en början, att skapa stjärnmarknader, där förmögenheterna koncentreras. Samtidigt ökar trycket på offentliga investeringar i sjukvård och alla former av beredskap. Det är i många länder inte längre en fråga som skiljer höger från vänster. Och hålen i de offentliga finanserna måste hanteras, oavsett vem som leder regeringen.

Argumenten mot förmögenhetsskatt och högre kapitalskatter är välkända, men kommer de att vara politiskt hållbara i en värld efter corona?

Fria kapitalrörelser gör ingrepp på de här områdena kostsamma, men även om Pikettys mer långtgående idéer om överstatlig beskattning antagligen faller för John Grays invändning om magiskt tänkande, finns mellanformer. Ända sedan flyktingkrisen 2015 har världens gränser blivit alltmer påtagliga för männi­skor. Är det verkligen omöjligt att se något liknande för kapital?

Kanske kommer punktvisa förstatliganden att följa på den blandning av ökad beredskap, privata konkurser och ökat politiskt självförtroende som coronakrisen inneburit. Åtminstone kan vi räkna med tydligare statlig styrning för nyckelverksamheter som apotek, skola och infrastruktur. Delar av de gigantiska stödpaketen kommer att villkoras. Den franska regeringen kräver av Air France att bolaget ska halvera sina koldioxidutsläpp på inrikesflygningar för att få del av stödpengar. Alla inrikesflygningar på sträckor som kan nås på två och en halv timme med tåg ska läggas ner. Men än så länge är sådana företeelser marginella, även om de ges största möjliga politiska utväxling.

Och vad ska hända med EU?

Att Tyskland gått med på tanken att EU gemensamt ska låna pengar för att understödja svagare medlemsländer är en stor sak. Men det är ännu bara ett förslag och det har ett drag av panik. Coronakrisen tvingade medlemsländerna att agera, utan hänsyn till önsketänkande. Det innebar i praktiken att de hävdade sin nationella suveränitet. Gränser stängdes och beslut fattades på ett sätt som gjorde det tydligt att EU är sekundärt i verkliga krislägen.

Spänningarna mellan nord och syd och öst och väst har ökat. Och den tyska författningsdomstolen följer inte Angela Merkel i omsvängningen mot mer överstatlighet. I början av maj underkändes Europeiska Centralbankens stödköp av euroländernas statsobligationer, en viktig del av EU:s krishjälp, eftersom det ansågs strida mot den tyska konstitutionen.

John Gray föreställer sig EU:s framtid som en modern version av det tysk-romerska riket, »ett spöke som dröjer sig kvar i generationer, medan makten utövas på annan plats«. Inom vänstern är det ont om EU-entusiaster. De nya politiska rörelser som växt i Europa är nästan undantagslöst EU-kritiska. Etablerade högerpartier har överlag rört sig åt samma håll. Bara en viss typ av vänsterliberal insisterar på att sätta EU främst.

Även om man är mer optimistisk än Gray krävs ett stort mått av förtröstan för att förutspå en ny guldålder för EU. Hur ska EU kunna tillfredsställa längtan efter ett »vi«, bortom kompromisser och vagheter?

»Vanilla sky« slutar med att Tom Cruise kastar sig från taket på en skyskrapa. Inte för att göra slut på livet, utan för att vakna upp och återstarta det.

Det röda pillret, återigen.

Kollektiva språng av det slaget har skett i historien. Det skulle kunna ske nu. Tudelningen mellan finansiell ekonomi och realekonomi kan inte fortsätta i evighet, oavsett om man håller politiken eller marknaden ansvarig för den. Politiker som vill hålla fast vid idén att politiken inte kan utöva någon makt att tala om kommer att få hård konkurrens av politiker som hävdar motsatsen.

Men kommer det stora språnget?

Inte heller den ärliga ambitionen att leva ett sannare liv efter att ha mött döden är statisk. Visst förändras människor av starka erfarenheter, men inte helt.

Linjerna efter coronan löper samman någonstans mellan Tom Cruise och Michel Houellebecq. Mellan Thomas Piketty och John Gray.

Världen kommer aldrig mer att vara sig lik. Vi kommer ändå att känna igen oss.

LÄS OCKSÅ: Thomas Piketty – ekonomen som vill utrota rikedom

***

FAKTA: Det röda pillret

Uttrycket är hämtat ur Matrixfilmerna av Lana och Lilly Wachowski.

Där blir huvudpersonen Neo kontaktad av terroristen Morpheus. Neo måste välja mellan två piller. Sväljer han det röda kommer det att ta honom till den riktiga världen, det blåa att han vaknar upp hemma hos sig själv, i den skenvärld, »The Matrix« – som han han har levt i – och glömmer att han träffat Morpheus.

Han väljer det röda och vaknar upp i en mörk värld där maskinerna tagit över. Inte alls den Neo trodde sig ha bott i. Den är en illusorisk simulerad verklighet.