Hakelius: Den hoppfulla tonen när Trumps butler testas för corona
Toppbild: TT
Både amerikanska och svenska reportrar höll i alla fall tummarna. Och inte för att det skulle gå bra. »Kan hela USA:s regering vara på väg att klubbas av coronan?« var den på något sätt märkligt hoppfulla rubrik som DN gav Björn af Kleens text. Den frossade i den fysiska närheten mellan den 73-årige presidenten – helt klart i riskgruppen – och den »betjänt« som nu provtestats med coronasmitta. Och därtill vicepresidentens pressekreterare: corona där med.
Pence ska visserligen bara fylla 61, men med lite tur kan covid-19 slå ner två käglor med ett klot. Det var tanken som liksom inte riktigt gick att undertrycka. Eller kanske inte »tur«, förresten. Det krävs ett större ord. »Gudomlig rättvisa« är närmare, men det är två ord. Vi kan nöja oss med »rättvisa«.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Vad hände med den galne vetenskapsmannen?
Björn af Kleen – han var inte ensam om det – broderade lite om president Trumps fetisch för styrka och maskulinitet. Ett coronautbrott i Vita huset skulle vara en instruktiv och välbehövlig övning i ödmjukhet och progressiva värderingar.
Men vi är alla alltid tvåa på bollen efter Madonna.
Redan i slutet av mars instagrammade hon videon av sig själv, naken i ett badkar som verkade fyllt av åsnemjölk och rosenblad. Covid-19 är »the great equalizer«, sa hon, »den stora utjämnaren« som inte tar hänsyn till pengar, talang, eller ens stjärnstatus. I det ögonblicket – stjärnstatus – tittade Madonna upp med ett så plågat uttryck att man fick påminna sig om att det är roligare att gråta i en Rolls-Royce än i en Folkvagn, för att det inte skulle tjockna i halsen.
»Det som är fruktansvärt med det«, sammanfattade Madonna, »är det som är fantastiskt med det.« Viruset må vara hänsynslöst, men en stark kraft för jämlikhet, alltså. Progressivt, helt enkelt.
LÄS OCKSÅ: Hakelius: Grekerna vill öppna i juli – men varför skulle de får göra det?
Föreställningen om döden som den stora utjämnaren är visserligen lika gammal som tolkningarna av Gamla testamentets mest beskäftiga bok, Predikaren. Pyramiderna och Taj Mahal är konkreta argument mot idén, men världens alla mausoleum är ett stickspår. Madonnas badpredikan och hoppet att Trumps betjänt ska visa sig vara en av apokalypsens fyra ryttare handlar om något annat. Enkelt uttryckt om tron på en högre, radikal makt som med fast hand ställer till rätta allt det som blivit fel.
Klimatkampanjarna var till och med tidigare än Madonna. Coronaepidemin innebär att »den sanning om vår civilisation som vi länge anat nu läggs i öppen dager«, skrev Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman. Pandemin kan vara »en portal till en annan värld«, hoppades den progressiva författaren Arundhati Roy, också i DN. Och Carsten Jensen skrev häromdagen – i DN, var annars? – om hur »viruset kan öppna dörren till en bättre värld«:
»Luftföroreningarna har minskat. Himlen har befriats från flygets förfulande kondensstrimmor. Fågelsång har ersatt trafiklarm. Planeten har fått ett andrum och fyller sina lungor. Universum talar till oss igen.«
»Patienten Jorden«, skriver Jensen, har nu en chans att »lämna de smittades tält«.
Coronapandemin har blivit en reningsprocess i progressiva sinnen. Den ska rädda klimatet, montera ner kapitalismen, återskapa jämlikheten, ändra status- och värderingsskalor, bygga kollektiv handling och ge oss alla en mening med livet. Någonstans där skymtar världsfreden också.
Men vägen till det stora går över det lilla. Ett första nödvändigt steg är att den stora utjämnaren rättar till de valresultat som blivit fel de senaste åren. Det var nära med Boris Johnson, men den offentliga sjukvården kom emellan. Nu gäller det Trump.
Visst är det tråkigt att folk måste ta ner skylten, men inte ens en kolesterolfattig äggvite-omelett kan lagas till utan att knäcka några ägg.
