Hakelius: Vad hände med den galne vetenskapsmannen?

En inledande anmärkning: jag vet att alla som sysslar med vetenskap inte är män. Jag använder en etablerad term, utan att lägga könsaspekter på den. Lev med det.

Om bara politiker och vetenskapsmän vore lite latare, skulle världen vara mycket bättre, brukade Evelyn Waugh säga. Han dog 1966. Redan då var hans inställning illojal mot samtiden. Men den var åtminstone begriplig för de flesta. Långt in på 70-talet – kanske så länge kärnvapenförintelsen hängde över oss som en illa förankrad paradkrona – var hotet från vetenskapen en begriplig urbild. Det fanns en modern motsvarighet till Bibelns berättelse om kunskapens frukt och syndafallet.

Sedan hände något.

»Tillbaka till framtiden« kom 1985. Christopher Lloyds galne vetenskapsman var av samma typ som Oppfinnar-Jocke. Genial, disträ och excentrisk med obligatorisk Einsteinfrisyr, men med en orubblig känsla för rätt och fel. Galenskapen innefattade inte några planer på världsherravälde, eller att utrota den obehagliga mänskligheten, eller något annat av det mer doktor Strangelove-artade slaget.

I takt med att åren gick i den tidsmaskin vi alla färdas i, blev till och med denna, godartade galna vetenskap otidsenlig. Vetenskapsmannen blev motsatsen till galen, till och med motmedlet mot galenskap. Det var verkligheten som var tokig. Vetenskapsmannen bistod med lugnande röst, raka fakta, rent av Sanning. Vetenskapen blev Anders Tegnell och Emma Frans. Det sunda förnuftet i fritidskläder. I stället för att ta oss alla till randen av självförintelse, blev vetenskapsmannen vårt enda hopp att undvika avgrunden.

I dag begriper antagligen en hel del människor inte ens vad Evelyn Waugh menade med sin elakhet om vetenskapsmän. Vetenskapsmannens karriär i det allmänna medvetandet är imponerande.

Det finns en kluvenhet i det här.

Å ena sidan är vetenskapsmannen numera ambassadör för något slags välavvägd vettig vanlighet. Motsatsen till de tokiga extremerna. Å andra sidan är vetenskapsmannens vanlighet ett närmast helgonlikt, oantastligt tillstånd. Den som antyder att en vetenskapsman också är människa, med de fixa idéer, övertygelser och snedvridningar det innebär, får vara beredd på att mötas av ogillande, rent av indignation.

Neil Ferguson på Imperial College i London, kanske den mest inflytelserika forskaren vad gäller åtgärder mot corona, råkade illa ut i veckan. Han såg till att träffa sin älskarinna, mitt under den isolering han själv argumenterat så hårt för. På sätt och vis visade episoden att Ferguson bara är människa. Men inte på ett sätt som är särskilt intressant.

En mer intressant aspekt av Neil Fergusons personlighet är hans modeller och prognoser. De har i alla år förutspått det värsta, oavsett om det gällt mul- och klövsjuka, SARS, svininfluensa eller nu corona. Fergusons coronaförutsägelse om Sverige var, enkelt uttryckt, att allt skulle gå åt helvete. Om man följde de modeller han presenterade skulle vi obönhörligen haft upp emot 40 000 döda vid det här laget. Till sommaren närmare 100 000. Om vi, sent omsider, stängde hela samhället skulle vi ändå fått runt 20 000 dödsfall under våren.

Det var, som bland andra brittiska Spectator påpekat, alldeles fel. Med mycket stor marginal.

Neil Fergusons modeller verkar spegla något mer än fakta och kalla kalkyler. De verkar ingå i ett mönster av apokalyptiskt tänkande. Det handlar inte nödvändigtvis om att Fergusons forskning är dålig. Men det handlar antagligen om en utveckling i vissa vetenskapliga kretsar som sociologen Frank Furedi satt ord på:

»Framtiden har blivit en duk på vilken påstått ansvarskännande kommentatorer projicerar sina skräckinjagande bilder och alarmistiska förutsägelser«.

Kort sagt: vetenskapsmän är kanske inte galna. Men de är barn av sin tid. Det räcker.