Halldorf: Kommer resandet vara en statussymbol även efter corona?
Toppbild: Unsplash
Det var länge sedan jag njöt av vitsipporna som i år. Jag älskar hur de krusar marken under ekarna, i den tid då luften är som klarast och skogarna fortfarande fria från sly.
Förra året kom det knappt några vitsippor; det var kanske en efterräkning från torkans år 2018? Åren innan har jag haft så mycket resor under våren att jag knappt hunnit se dem innan de varit borta. Men i år är det annorlunda: De växer, och eftersom pandemin har rensat kalendern är jag hemma. Nu har jag tid att se.
Vi är vana att resa mot skönheten. Flyga söderut, vandra i norr eller ta en båt ut i skärgården. Men nu är vägarna stängda. Vi kan inte ta oss varsomhelst, utan måste vara där vi är.
I år är alla någonstansare.
LÄS OCKSÅ: Halldorf: När vi längtar efter slutet
Promenadstråken, de som tidigare bara nyttjades av joggare och hundägare, fylls nu av folk som faktiskt promenerar. Galleriorna är tomma, men eklandskapen söder om stan är fulla av människor. Gamla stigar trampas på nytt.
Detta är ett annorlunda sätt att leva i en kultur som hyllar uppbrottet. Vi vet nästan inte hur vi ska bete oss. Vi har många berättelser om människor som brutit upp och funnit lyckan på nya platser, men betydligt färre om dem som stannat kvar.
Några finns dock. I boken »Gilead« skriver Marilynne Robinson om två bröder: Edward, som bröt upp och reste till Tyskland för att studera. När han hälsade på hemma var han en främling. Han stack ut i byn eftersom han blivit som alla andra i lärdomsstaden: käpp och stor mustasch. Herr Doktor.
Och så John, som stannade. Femtio år i lilla Gilead. Han såg inte många platser, men i gengäld ägnade han Gilead så mycket större uppmärksamhet. Han kände människorna, visste när flyttfåglarna återvände och var ängsblommorna växte som vackrast.
För den uppmärksamme är allting hela tiden nytt. Varje vår är lite vackrare än den förra, för den bär inom sig minnet av alla de föregående.
Att stanna upp ger oss inte bara chansen att upptäcka en skönhet som vi annars hastar förbi, utan också möjligheten att slå rot. Simone Weil skriver: »Att slå rot är kanske det viktigaste och samtidigt det mest förbisedda av alla människans andliga behov. Det är också ett av de svåraste att definiera.«
Kanske kan vi förstå rötternas betydelse genom att studera vad som sker när de saknas? År 1979 undersökte USA:s regering följderna av att Navajostammen tvångsförflyttats. Konsekvensen var alkoholism, depressioner och självmord. Studien konkluderar: »Resultatet från 25 studier visar, utan något undantag, att utförandet av tvångsmässig omlokalisering av en befolkning med starka band till sin plats är en traumatisk erfarenhet.«
LÄS OCKSÅ: Halldorf: Gemenskap skrämmer oss lika mycket som ensamhet
Gäller det bara de andra – så kallade indianer, med ett särskilt band till förfädernas marker, som dessutom flyttas med tvång? Eller är det så, som filosofen Edward Casey hävdat, att vi i väst lite till mans uppvisar Navajostammens symtom: desorientering, minnesförlust, depression, hemlöshet och en känsla av främlingskap?
Människan behöver hem och rötter – men sådana tar tid att skapa. Svensken flyttar i genomsnitt tio gånger under sitt liv. Ibland är det nödvändigt, men gäller det verkligen varje flytt? Allt det där Hemnetsurfandet: söker vi ett hem, eller flyr vi från något?
Det kommer en tid efter pandemin. En tid för resor och rörelser, då vi åter har chansen att ta oss varsomhelst. Det är värt att se fram emot – men låt oss inte glömma att vi också måste höra hemma någonstans.
Det finns mycket att upptäcka i världen. Men det finns en värld också där du bor.
