Hakelius: Drevet mot Cummings är en ljuv hämnd för brexit

Dominic Cummings, Boris Johnsons Mefistofeles-anstrukna consigliere, har aldrig skyllts för att vara inställsam. Han verkar samla sina fiender med samma skrupulösa systematik som Linné sitt herbarium.

Så snart det stod klart att Cummings brutit mot karantänsreglerna och rest till sitt föräldrahem i Durham, 40 mil norr om London, länkade hans många ovänner arm och började ge hals. Cummings och hans fru, Spectatorskribenten Mary Wakefield, var antagligen båda drabbade av corona. Deras fyraårige son insjuknade också, men testades negativt för viruset.

Både Cummings och Johnson räknade med att saken skulle blåsa över. Ingen kunde trots allt göra troligt att Cummings spridit viruset. Han och hans familj hade suttit i sin bil, varit i föräldrahemmet, eller tagit skogspromenader och gjort utflykter utan närhet till andra. Men det spelade ingen roll.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Gotlänningarna ställs mot varandra i frågan om Corona

Cummings har genom åren trampat på så många tår att leden stod mångdubbla för att komma åt honom. Politiska fiender och kanske än mer politiska allierade, som inte behandlats som de önskat. Tjänstemän och underlydande. Folk han sparkat och folk han inte anställt. Journalister och, inte minst, alla de som håller Cummings personligt ansvarig för att Storbritannien röstade ja till att lämna EU.

En underminister för Skottland, Douglas Ross, avgick i går efter att Cummings hållit en presskonferens som inte innebar att han sade upp sig. Ledaren för de konservativa i Skottland bad Cummings att ”överväga sin ställning”. I dag meddelar Telegraph att 35 konservativa parlamentsledamöter kräver Cummings avgång, efter att ha blivit nedringda av upprörda väljare.

Johnson har visserligen mer än dubbelt så stor majoritet än så, men de konservativa dalar i opinionsmätningarna. Cummingsaffären börjar bli riktigt dyr.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: S måste välja väg i migrationspolitiken

Det är, i sak, förstås en riktig strunthistoria. Upprördheten över vad det handlar om har inga som helst proportioner. Ett skäl är Cummings hyckleri: han drev på för snabbare och hårdare karantänsregler. Ett annat ett slags klassaspekt: inte alla britter har en föräldragård att resa till för att sitta karantän i lantidyllen. Ett tredje det fullständiga och hysteriska hjärnsläpp rädslan för coronaviruset verkar orsaka. Problemet för Cummings är att han i alla dessa avseenden, inte bara den om hårdare karantänsregler, bäddat illa för sig själv. Cummings stora tillgång, inte minst enligt honom själv, är att han kan skära rakt igenom klassgränserna i Storbritannien. Han har sagt sig förstå den vanlige britten och lovat att leverera den sortens väljare till de konservativa.

Men i grund och botten handlar det ändå om att alla Cummings fiender äntligen fått grepp på honom. Det här är i stor utsträckning en hämnd för Cummings framgång i Brexitomröstningen. De som menar att corona lade den motsättningen till handlingarna har blivit motbevisade. Det handlar också om den motvilja Cummings dragit på sig genom att kliva in i det konservativa partiet och ta kommandot, utan att sakta ha arbetat sig upp, som traditionen bjuder. "Är han ens tory?" är en återkommande fråga.

Å andra sidan: de flesta är förvånade över att det dröjt så länge innan Cummings gjorde sig omöjlig. Han har en naturlig talang för just det.

Det är fascinerande att se hur den brittiska offentligheten äntligen funnit något att enas kring, från höger till vänster, från hög till låg. Bara personer som gjort karriär av att tycka annorlunda avviker från drevet.

De är tokiga, de där britterna.