Hakelius: Frågan om vem som ska leda L i nästa val är långt ifrån avgjord

Historien om Liberalerna och PA-firman Nordic Public Affairs har mötts av två huvudsakliga reaktioner. Den första är en aningen ansträngd indignation. Den kommer främst från vänster samt de delar av Liberalerna som förlorade partiledarvalet. Den andra är en nervös men i huvudsak uppriktig undran om vad de här artiklarna egentligen avslöjar som är så förgripligt. Den reaktionen kommer främst från höger och från de liberaler som vann partiledarvalet. Journalister gör sitt bästa för att hetsa den ena gruppen mot den andra.

Det som egentligen ligger bakom avslöjandet vill färre tala om.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Miljöpartiet överskattar Alice Bah Kuhnkes popularitet

Lobbyism är inte oproblematiskt, men den här historien handlar i första hand om den aldrig bilagda striden inom Liberalerna. Det är ingen slump att den dyker upp nu. Före coronakrisen var januariöverenskommelsen hårt prövad. Krisen har inte mildrat de spänningar överenskommelsen lider av, men för stunden är allt annat satt åt sidan. Bland de Liberaler som gjort det till en livsuppgift att deras parti blir vid Socialdemokraternas sida — i stora drag samma delar av partiet som inte ville se Nyamko Sabuni som partiledare — är krisen ett tillfälle att försäkra sig om att det blir så. Det här är till exempel den linje Dagens Nyheter driver: att med krisen som slagträ mota tillbaka alla tankar på att finna en annan väg fram.

I det är Nyamko Sabuni ett problem. Ingen tror att hon egentligen vill ha en januariöverenskommelse. Frågan är bara hur länge det dröjer innan hon försöker bryta ut sitt parti.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Även myter dör av corona

Det här är ett skäl till att partiledarfrågan i praktiken inte alls är avgjord inom Liberalerna. De som förlorade accepterar inte sin förlust. De tänker inte låta Sabuni ta Liberalerna åt ett nytt håll. De väntar bara på rätt tillfälle att ställa tillrätta det som blev fel. Och rätt tillfälle har nu infunnit sig.

Ska Liberalerna byta partiledare igen måste det ske nu, annars är det för sent för nästa val. Därför har den här historien sammanställts och återberättats i en för journalister aptitlig form. Det innebär inte att historien är innehållslös, ointressant, falsk eller utan poäng. Men som så ofta i journalistiska sammanhang fyller historien också ett uppenbart syfte. Det syftet är att mobilisera det interna motståndet mot Nyamko Sabuni, och allra minst fjättra henne vid en politik som den förlorande delen av Liberalerna vill se, kanske helst byta ut henne.

Alltså: detta är ett skäl till att partiledarfrågan inte alls är avgjord inom Liberalerna. Det andra, uppenbara skälet är att Nyamko Sabuni hittills misslyckats med att göra Liberalerna mer populära, eller ens begripliga. Det är inte konstigt att ifrågasätta ledaren för ett parti som inte bara hamnat under fyra procent, utan börjar sjunka under tre procent. Det vore konstigt om det inte skedde.

Det kan finnas många orsaker till att Sabuni inte lyckats få Liberalerna på rätt köl, men det som ligger närmast till hands är att hon inte vågat. Hon har samlat ett starkt lag som delar hennes uppfattningar. Problemet är att varje klart uttryckt uppfattning riskerar att blotta den djupa spricka som finns inom Liberalerna. Så Sabuni har undvikit att säga för mycket, eller något alls. Problemet med det ser vi nu: det leder till exakt samma sak. Förr eller senare blottläggs sprickorna istället just på grund av att Sabuni framstår som svag och otydlig. Och så spricker partiet av det skälet istället.

En framstående liberal politisk redaktör suckade en gång för flera decennier sedan ”detta lilla självmordsbenägna parti”, när hans partikamrater den gången var i färd med sitt vanliga interna krypskytte. Den strategiskt planterade historien om liberal lobbying kan, med det i åtanke, ses som ett rop på hjälp. Men risken är stor att partiets självmordsbenägenhet den här gången faktiskt når hela vägen i mål.