Den tröstlösa jakten på det unika som placerar din kommun »på kartan«
På senare år har platsutveckling blivit ett begrepp, näst intill en vetenskap om hur en plats fördelar och förtjänster ska lyftas fram. En inhyrd konsult kommer till en nämnd eller kommunstyrelsen och berättar hur de ska få folk att flockas kring en runsten, en festival eller lockas av ett profilerat varumärke.
I Perstorp i Skåne handlar det inte så mycket om platsutveckling som plastutveckling. I Plastens hus i Perstorp kan man lära det mesta om plastens historia, hur det började med att familjen Wendt slog sig ner här. Hur sonen Wilhelm kom på att det gick att utvinna kemiska produkter ur bokved, och om klassikern Perstorps ättikssprits födelse. Men Wilhelm insåg att det gick att få fram fler ämnen ur tillverkningen. Han värvade en ung indier, Innanendra Das Gupta, som doktorerat i kemi vid Technisches institut i Berlin och vars experiment 1918 resulterade i det första plastmaterialet i Skandinavien, rätt likt bakelit. Ur det kom den stryktåliga Perstorpsplattan, isoleringsmaterial, telefonkåpor, toalettsitsar – ja, vad ni vill i plastväg. Och Skånska ättikfabriken blev Sveriges första och största plastproducent.
Resten är – som man säger – plasthistoria.
Fast var börjar en platshistoria utan plast, utan en familj Wendt eller en Das Gupta? Jo, i något unikt; att man utmärker sig, eller utmärker andra.
Anti Lepik från Estland lyckades försvara sin EM-titel när European Oyster Opening Championship 2020 avgjordes i Trollhättan. Ostron är annars inte det självklara när man tänker på staden vid älven. Fast den har å andra sidan haft kyl-SM också.
En niondeklass i Malmslättsskolan i Tokarp vann SM i fågelholk för bidraget »Övervakaren«, som påminner väldigt mycket om en övervakningskamera. Tokarp? I Skåne? Nej, det ligger i Linköping, i Malmslätt där (förutom fågelholkarna) flygvapenmuseet kan locka besökare. Och flyganor har staden, här testades de flygplan fram som under kalla kriget tidvis gav Sverige det relativt sin befolkning största flygvapnet i världen, med plan från Saabfabriken i Linköping. (Ifall du ännu inte kommit på varför det står stridsplan längs E4-genomfarten i Linköping.)
Får man inte något vått i ögonvrån inför anblicken av gamla tunnan (Saab J 29) kan man bli blöt över hela kroppen genom att följa eller delta i älvstädar-SM. Men efter 2016 verkar inga SM-tecken delas ut, även om deltagande idrottsföreningar belönas var för sig.
Hur det går med hundarnas agility-SM i Ystad i juni är dock i skrivande stund oklart. Glass-SM i Älvsjö däremot, avgörs först i oktober, och har lite bredare coronamarginal. Samma med SM i ordvitsar som flyttats fram till i höst.
Men om kommunen inte kan hoppas på ett SM eller EM? Vad gör man då? Allra helst om orten eller kommunen låter som den ligger någon annanstans? Eller heter som någon annan, som Habo, Håbo och Heby (de två senare dessutom i samma län: Uppsala). Eller som med Lidköping vid Vänern eller Linköping vid Anders Tegnell (han bor i Vreta kloster strax norr om staden).
Eller som Ydre. Frågar man folk tror de att orten ligger någonstans i fjällen. (Jo, kanske är det en ihopblandning med Idre som ligger i Älvdalen i norra Dalarna.)
Men om Ydre i södra Östergötland gjordes det häromåret en fin liten film, »Händelser i Ydre«, med glimtar från både landsbygden och (Sveriges minsta!) centralort Österbymo, och med den fina scenen när kommunalrådet personligen åker hem till alla familjer som fått en nyfödd och överlämnar en gåva för att visa sin demografiska tacksamhet.
Fast Ydre är också landet tredje kotätaste kommun (efter Borgholm och Robertsfors). Samt kommunen med tredje lägst andel skilsmässor i landet!
Vallentuna i Stockholms län brukade förr slå fast att där skulle var femte invånare vara en häst. Nu har orten växt, men inte till djurhållningen, och numera är det inte ens var trettionde invånare som är en häst.
Mesta hästkommunen är i stället skånska Sjöbo som dessutom har högst andel motorcyklar, även om sambandet tycks högst oklart.
Västkusten är bästkusten brukade det heta. Mer okänt är det också mopedkusten. Mesta mopedkommunerna ligger snudd på moppeavstånd från varandra i Bohuslän och norra Halland, fast med Öckerö som etta. (Exklusiv förklaring för stockholmare: ej att förväxla med Eckerö dit det går Ålandsbåtar, eller Ekerö, ökommun i Stockholms län där kungen bor.) Fast så långt ner som till moped- och cykelstaden framför andra, Varberg (Monark Crescent-tillverkningen), letar sig inte mopedintensiteten.
Här är kommunen där det är bäst att leva 2020: »Ett solidariskt samhälle«
Västerbotten kan glädjas åt att länets (och Sveriges) minsta kommun, Bjurholm, också har flest traktorer per capita: två av tio invånare har traktor. Tvåan Essunga, på västgötaslätten, har en bit kvar till samma tunga traktornivå. Däremot visar Essunga framklövarna på ett helt annat område: man har i särklass högst andel smågrisar relativt sin befolkning.
»Sa en ha gres sa en ha minst en« (om man ska ha gris ska man ha minst en) är en evig visdom bland västgötska grisbönder och slaktare. Och rent statistiskt har Essungaborna uppfyllt detta genom 1,7 grisar per invånare.
Handlar det om de större grisarna, till slakt, går guldplatsen till Vadstena, annars mer förknippat med sitt kloster och andra fina saker, och Mellerud som tvåa. Hårda bud i Mellerud – speciellt för en gris. Fast Essungas granne på slätten, Vara, hamnar här som trea.
Samma Vara som Essunga bröt sig ur 1983, drygt ett decennium efter att de slagits samman. Just i Vara fanns i 21 år ett parti, Opolitisk kommunal sparsamhet (OKS), som tolkade sin oppositionsroll som att det var bäst att ständigt ligga lågt. Men när kommunfullmäktige ett år skulle bevilja det årliga anslaget till bokbussen i Varas ytterområden kunde partimedlemmarna inte hålla tyst längre och en ledamot steg upp i talarstolen:
»Såna däringa som läser böcker – kan di inte lika gärna fara in te Vara?«
En förmodat växande brottslighet har länge varit en omdebatterad politisk fråga, både nationellt och på lokala planet. Och den är långt ifrån ett storstadsproblem.
Ser man till det totala antalet brottsanmälningar dominerar storstäderna, med Stockholm, Solna, Malmö och Göteborg i topp med flest anmälda brott per 100 000 invånare.
Fast nedbrutet på brottskategorier blir bilden en helt annan. Brott mot person: Norberg värst (225 anmälda brott) med Perstorp som tvåa (trots plasten). Fullbordat mord: Ockelbo (där prins Daniel växte upp) värst (2) med Heby som tvåa. Försök till mord eller dråp: Nykvarn värst (6) med Skinnskatteberg som tvåa. Vållande till annans död: Vilhelmina (3) med Storuman som tvåa.
Flen marknadsför sig som Sörmlands hjärta, att ta tillvara att man toppar brottsanmälningarna för exhibitionism ansågs nog svårare att jobba med. Blott i Flen? Nej, inte så bra.
Men det kan vara nattsvart ändå, för var anmäls flest narkotikabrott per capita? Jo, i Kiruna. Och var är det mest hembränning? Jo, i Åsele. Visserligen bara ett fall, men med få invånare får det nästan lika starka verkningar som det som skulle tillverkas.
I största allmänhet är det så att startar man från en låg nivå kan ökningen rent statistiskt bli överväldigande. För var ökade huspriserna mest mellan 2017 och 2018? Jo, i Malå i Västerbotten med 65 procent, bara en eller några dyrvillor slår igenom rejält. På samma sätt ökade bostadsrättspriserna mest i Norsjö (som inte längre gör flakmoppar). Fast på bankernas huvudkontor tror de att folk bara vill bo i högst 15–20 kommuner i landet och ser på kreditgivning utifrån det.
Ett boendealternativ, åtminstone sommartid, är husvagn. Men en geopolitisk analys av var husvagnarna är flest är svårgjord. För hur förklara sambandet mellan ettan i Norrland: Skellefteå (373 per 1 000 invånare), tvåan i Skåne: Hässleholm (333 per 1 000 invånare) och trean i Västergötland: Borås (272 vagnar per 1 000 invånare)?
Att hundinnehav är åtta gånger vanligare i Åsele än i Solna är lättare att förstå. Liksom att Åseleborna i likhet med hundligans 2:a till 4:a – Härjedalen, Bräcke och Berg – har jämthunden som sin vanligaste ras.
Nå, om man nu inte vill sticka ut hästhuvudet (som Vallentuna) för att profilera sin kommun, vad göra då? En storsatsning ihop med en utländsk entreprenör kanske? Varför inte ett handelscenter när alla andra redan hoppat på den kommunala trenden på 2000-talet med att anlägga logistikcentra? Det senare kom efter åttiotalets trend då alla skulle ha en flygplats. På nittiotalet var det högskoleutbildning, som till skillnad från andra kommunala trender visat sig kunna vara verkningsfullt.
Här är det läge att utfärda en varning, en lite känslig sådan: Se upp med kinesiska entreprenörer med storslagna planer som valt just din plats för ett spektakulärt projekt!
Redan på nittiotalet dök sådana upp i Sundbyberg och ville öppna ett handelscentrum. Ett Chinatown mitt i »Sumpan«, ungefär där Swedbank långt senare byggde och nu har sitt huvudkontor.
Kommunledningen mottog ett brev från H Y China development Co Ltd där man förklarade avsikten att bygga ett komplex med kinesrestauranger, utställningar, butiker, underhållning (okänt vad för slags) samt kontor. Byggnadskomplexet skulle uppföras i typisk kinesisk stil.
»Vi är beredda att samtala om projektet. Eftersom avsikten är att byggnaden ska uppföras i traditionell kinesisk stil, måste vi noga studera hur den passar in i stadsbilden«, sa stadsbyggnadschefen försiktigt till Dagens Nyheter 1993.
Bolagets avdelningschef Bo Yang sa att man företrädde runt femton handelsfirmor i Kina och att man ville visa och sälja kinesiska produkter och »skapa en turistattraktion«.
Men det blev inget Chinatown i Sundbyberg; kommunen kanske tyckte det räckte med fem kinakrogar på Järnvägsgatan i centrum.
Fast kommunen har en lite bortglömd attraktion i de kvardröjande resterna av att de invandrade skottarna Graham Brothers inte nöjde sig med att ha generalagenturen för asbest i Sverige utan också startade hisstillverkning. Först på Kungsholmen, men från 1907 i Ursvik, den nu mest snabbväxande delen av Sundbyberg. Kvar som ett landmärke i Lilla Ursvik finns hisstornet, dit Graham Brothers bjöd in sina kunder att provåka hiss.
[caption id="attachment_642920" align="alignnone" width="701"]
Kinesiska storsatsningar som kom av sig finns det gott om i kommun-Sverige. Dragon Gate skulle bli en kulturell mötesplats för att sätta Älvkarleby på kartan. Det gick så där.[/caption]
Drygt tio år senare var det dags för en rejäl kinapuff igen i kommun-Sverige, nu genom affärsmannen Li Jingchun som 2004 ville skapa en kulturell mötesplats genom Dragon Gate i Älvkarleby, söder om Gävle. Ett mini-Kina precis vid E4! Där stod då förlusthotellet Check point Dalälven som Li köpte. Och byggandet satte i gång.
Det gick så där. Tidningen Byggnadsarbetaren utnämnde 2006 Dragon Gate till »Årets sämsta bygge« och menade att »innanför muren har det sannolikt slagits rekord i brott mot svenska arbetsmiljöregler«. Bygget fullbordades i någon mening, även om bara restaurangen tidvis höll öppet.
Länge såg Dragon Gate ut att bli ett evigt spök-mini-Kina, men när Li drog sig ur – efter att enligt uppskattningar ha lagt ner 200 miljoner på anläggningen – lades den pampiga byggnaden ut till försäljning och Sisyfosgruppen (!) nappade. 2019 kunde de öppna.
Fast den stora rejvfesten förra sommaren fick även besökare som inte ville dansa natten lång, utan mer var intresserade av att hitta och lagföra innehavare av kemiska substanser. Och nu rapporteras om en sommar som skulle varit »fullbokad« – om inte för corona.
Bara två år efter den sensationella nyheten om ett mini-Kina i Älvkarleby kunde Kalmar kommun och den kinesiske affärsmannen Mr Luo Jinxing berätta om planerna på ett stort handelscenter i Kalmar. En investering på 1,3 miljarder kronor skulle ge 800 nya jobb. Fanerdun skulle passande nog bygga det i området Snurrom.
I februari 2007 fick näringsministern och C-ledaren Maud Olofsson åka till Kalmar för första spadtaget till det som skulle bli norra Europas största
handelsplats. Ett fyrstjärnigt hotell skulle det bli också och restauranger, liksom 300 bostäder och ett spa.
Ett år senare var pengarna slut. Skulderna hopade sig, Fanerduns idéer var inget framtidsprojekt längre utan bara ett bekymmer. Konkursen var ett faktum 2009 och allt som hade byggts revs. Men fjorton år senare ska det i alla fall bli bostäder på platsen.
Några planer på Kinakontakter har nog inte Ydre (som inte ligger i fjällen). Men kommunen har (med hjälp av en platsutvecklingskonsult) utvecklat en plats- och värdskapsstrategi. »Ydre – Östergötlands hemlighet«, deklarerar man.
I den alldeles färska Värdskapsstrategin handlar det om »att på ett koordinerat sätt kunna fokusera alla insatser och resurser på en gemensamt inslagen väg«. Och syftet är »också att tillsammans gå i takt med omvärldens utveckling och att skapa sig en tydlig och relevant position på marknaden i förhållande till konkurrenter och kunder.«
Och tänk dig nu glada människor, barfota vid en sjö i motljus och kanske lite stillsam musik till denna reklamcopyprosa:
I södra Östergötland djupt inne i skogarna, på gränsen till Småland, finns det en liten kommun som heter Ydre. Många vet inte ens om att platsen existerar. Men har man en gång besökt bygden, sett dess trolska natur, lyssnat på tystnaden, doppat tån i Sommens klara vatten, vädrat näsborrarna i den friska luften, smakat på den lokala maten och lärt känna en Ydrebo, då vet man att man har upptäckt något speciellt – en hemlig skatt. Det är därför platsen marknadsförs som genom en viskning, i förtroende, för att just du ska få ta del av skatten. Så lyssna noga, för när du hör ordet livskvalitet viskas i din omgivning då vet du att målet är nära.
De säger inget om det, viskar det inte ens, platsutvecklingskonsulten har inte ens noterat det i sitt PM, men det finns gott om industrimark och ett rikt föreningsliv också i Ydre.
